Förlåt först

För någon månad sen lämnade jag mina vanliga blodprover på Vårdcentralen som jag gör varje kvartal. Även om jag är symtomfri och läker från grunden så står det fortfarande 6 kroniska diagnoser i min journal så läkarna vill ha koll. Ett av mina levervärden var något förhöjt. Ni som gått igenom en del hälsoutmaningar i livet känner säkert igen oron, rädslan, ångesten som väcks. För mig handlar det inte bara om rädslan för att bli sjuk igen, utan en ganska orealistisk rädsla för att hela min världsbild skulle vara fake, att jag skulle vara fake. Att allt som jag tror på och står för och lever i enlighet med bara skulle vara på låtsas, en barnslig dröm. Och det är en obehaglig känsla. Då gäller det att jobba med sig själv, att bli en observatör av tanke och känsla för att kunna sortera, inte gå så mycket in i.

När jag gör detta så märker jag att jag har en förmåga att välja om, från rädslofylld tanke eller känsla, till en med fokus på kärlek, på tillit, på lugn. Men jag märkte också att jag, innan jag väljer om, passar på att döma, ordentligt.

Allvarligt, hur dum får man vara? Men nu väljer vi tillit igen! 

På riktigt, har du inte kommit längre än så här? Men kom igen, du vet vad som är sant! 

Jag är så oerhört besviken på dig för att du hamnar här igen. Men, du vet att det bara är en rädslofylld tanke. 

Om de tankar och känslor vi har inte för oss dit vi vill, då behöver vi välja om och jag är helt övertygad om vår förmåga att göra det. Men istället för att döma och släppa taget eller döma och välja om behöver vi först förlåta. Förlåt den rädslofyllda tanken, förlåt dig själv för att du hamnade där igen, förlåt och förstå att du har en mänsklig erfarenhet, med allt vad det innebär. Jag skrev också om detta på Instagram.

Det var ingenting, det förhöjda värdet berodde troligtvis på att jag tränat hårt precis innan provtagningen. Ingen fara. Men alldeles oavsett så är övningen densamma; Förlåt och släpp taget. Förlåt och välj kärlek igen.

Med all min kärlek,

Helena

Vad ska vi med tiden till?

Vill du lägga år till ditt liv eller liv till dina år? Många springer så snabbt i jakt på mer tid att de glömmer bort att leva. Livet pågår. Tiden går. Oavsett om vi springer eller inte. Men vi är besatta av att springa i det här samhället. Det ger status. Det ger vikt. Den som inte springer är inte lika mycket värd. Som om det är något fel på dem som väljer att stanna upp, att promenera långsamt, att kanske till och med vanka lite av och an ett tag i livet. Vart är du på väg? Vad ska du göra när du kommer dit? Varför är det viktigt att du kommer dit snabbt? Vad ska du göra med tiden du har sparat på vägen? Eller är det kanske så att den tid du tror att du ska spara hela tiden tycks konsumeras den med, på något mystiskt sätt?

Du vet väl om att tiden är ett mänskligt påhitt. Något vi kollektivt bara har valt att förhålla oss och inrätta oss efter. Livet däremot kom inte vi på, det fick vi, som en gåva när vi kom hit. Uppskatta gåvan, välj förhållningssätt till de mänskliga påhitten.

Med all min kärlek,

Helena

Jag fortsätter att skriva

Efter mer än 400 inlägg i den här bloggen funderar jag ibland på om jag möjligen kan ha mer att skriva om. Ändå kommer nya uppslag hela tiden till mig, kanske liknande något jag reflekterat kring tidigare men med en lite annorlunda twist. Jag försöker variera mig för er som läser ofta men jag märker att temana är ganska liknande. Ändå märker jag att det är just den där lilla twisten som gör att jag når någon på ett nytt sätt, att jag kanske träffar rätt hos just dig. Så länge jag är starkt vägledd att skriva kommer jag att fortsätta att skriva, för dig, för mig. På det stora hela tror jag inte att det finns mycket kvar som inte är sagt eller gjort förut. Men det betyder inte att vi ska sluta, att vi kan sluta. För det unika sätt som bara du kan uttrycka det redan sagda på kan bara du göra, och just det uttrycket kan vara livsviktigt för någon annan.

Om du tycker om det du läser här, på Instagram eller i mina nyhetsbrev får du gärna dela med dig till någon du tror kan ha nytta av det eller behöver få höra det redan sagda på ett lite annorlunda sätt, på mitt sätt.

Med all min kärlek,

Helena

Vid sina sinnens fulla bruk

Begreppet i sig tycker jag är intressant och det har snurrat en hel del i mitt huvud de senaste veckorna. En av mina närmsta blev plötsligt mycket sjuk och vi har haft ett par veckor av berg-och-dalbana sedan dess. Livet. Som. Händer. Ni vet. Allt har gått bra men ändå, jag har inte riktigt varit vid mina sinnens fulla bruk. Det krävs en hel del för att vara det ändå. Vid sina sinnens fulla bruk. Att ha förmåga att tänka klart, att inte svepas med. Jag brukar nog ändå ha en förmåga att skapa lite utrymme mellan mig själv och mina känslor och tankar, inte klänga mig fast så hårt. Men det är ju förstås när det inte stormar orkan, när det inte går så djupt och så nära, så fort. Då går det inte att så lätt att tänka, att vara klok eller att fatta enkla beslut. Vi blir helt enkelt människor, bara. Vi tappar bort vår koppling till helheten, till det gudomliga inom oss alla som alltid är lugnt, som vilar i visshet. Och det är okej, helt okej. Och förlåtet, långt innan det ens började.

Mina reflektioner kring detta och de verktyg jag har använt den här tiden i mitt liv och även de jag önskar att jag haft tillgång till skriver jag om i morgondagens nyhetsbrev. Signa upp på hemsidan om du vill läsa om dem. Om inte så vet bara att det är okej, att vara människa menar jag.

Med all min kärlek,

Helena

Tänk om vi inte behövde övertyga någon om någonting?

Du har fel och jag har rätt! Ofta lever vi våra liv som om det vore sant. Tänk om vi bara skulle släppa taget om att försöka övertyga och istället välja att fokusera på det vi har gemensamt och på dem vi har något gemensamt med? Vilken befrielse vore inte det?

Would you rather be right or would you rather be happy? 

Jag har en vision och en dröm, och jag drivs av att sprida mitt budskap. Men allvarligt, de som inte vill lyssna tänker jag inte tvinga. Jag behöver inte övertyga, det räcker med dem som blir vägledda och som faktiskt vill. Jag har under så många år dunkat min panna blodig i mina försök att omvandla, förändra och just övertyga andra människor - det är slut med det nu. De som vill höra det jag har att säga får väldigt gärna lyssna. Jag tar gärna inspiration ifrån andra till mitt hjärta men lyssnar inåt innan jag byter riktning. Det tycker jag känns fräscht och framför allt, åh, så skönt!

Med all min kärlek,

Helena

Hur kan det lilla få ta så stor plats

Som ni väl känner till vid det här laget är jag barnsligt fascinerad av det mänskliga sinnet och personlig utveckling. Life hacking , det är min största hobby! Hur kommer det sig att de små sakerna får så otroligt stor plats i våra liv och de riktigt stora frågorna ofta får oproportionerligt lite uppmärksamhet?

Vi kan stressa upp oss över vad vi ska ha på oss för att göra ett bra intryck på jobbintervjun medan vi nästan aldrig tänker på hur vårt liv stämmer överens med våra grundvärderingar. Vi kan gå och älta vad en släkting sa eller tyckte men inte ägna en tanke åt hur vi ska lösa de stora miljöutmaningarna.

Kanske är det för att vi tror att vi kan påverka och kontrollera det lilla men inte det stora? Kanske är det för att det stora känns alltför överväldigande så vi gömmer oss i småsakerna?

Jag har, som oftast, inte svaret, men jag roar mig alltmer vid att uppehålla mig vid frågorna. Vilka små saker i ditt liv får oproportionerligt stor plats i din vardag? Skulle ett skifte i fokus kännas mer spännande?

Don't sweat the small stuff!

Med all min kärlek,

Helena

Känslighetens lov

Jag älskar att jag är en känslomänniska. Oftast. Jag känner starkt och intensivt och jag är även högsensitiv för andras energi. Jag behöver andra människor och älskar att utbyta idéer och utveckla tankar tillsammans med andra människor. Men det finns också en tid att titta inåt. Just nu är jag inne i en period där min känslospröt är extra känsliga. Jag känner av humör och stämningar. Jag hör mycket mer än vanligt. Jag blir lätt dränerad när jag ska försöka balansera samtal med flera människor. Jag tar för mycket ansvar. Jag lyssnar in lite för noga. Tror jag. Känns det som. Jag har svårt att bara vara, utan att känna så mycket. Jag tolkar och analyserar och reflekterar. Det kan vara uttröttande. Men också så levande. Jag är så levande just nu. Det är okej.

Med all min kärlek,

Helena

Vem är du?

Jag var på ett retreat för några år sedan där vi skulle lära känna varann genom att om och om igen ställa frågan "Vem är du?" Alltså, typ 100 gånger om. För de flesta började det på ytan. Vem är du?

Jag är Helena.

Vem är du?

Jag är en HR-människa.

Vem är du?

Jag är en naturälskare.

Vem är du?

Jag är en vän.

Vem är du?

Jag är...

Vart tar vi egentligen vägen efter historien om dem vi är? När vi lämnat alla etiketter och ändå väljer att gräva vidare? Vad finns under våra historier och identiteter? Vad binder oss samman?

Jag tror att vi någonstans djupt där inne landar i medvetenhet. Det är det vi är. Vi är en medvetenhet som lever i en människokropp som är ett djur. Det är medvetenheten som binder oss samman. Det är det som ingen forskare ännu har förstått sig på på riktigt. Det är bortom det mänskliga sinnets förstånd. Alltid expanderande medvetenhet.

Vad tror du? Vem är du?

Med all min kärlek,

Helena