Begreppet i sig tycker jag är intressant och det har snurrat en hel del i mitt huvud de senaste veckorna. En av mina närmsta blev plötsligt mycket sjuk och vi har haft ett par veckor av berg-och-dalbana sedan dess. Livet. Som. Händer. Ni vet. Allt har gått bra men ändå, jag har inte riktigt varit vid mina sinnens fulla bruk. Det krävs en hel del för att vara det ändå. Vid sina sinnens fulla bruk. Att ha förmåga att tänka klart, att inte svepas med. Jag brukar nog ändå ha en förmåga att skapa lite utrymme mellan mig själv och mina känslor och tankar, inte klänga mig fast så hårt. Men det är ju förstås när det inte stormar orkan, när det inte går så djupt och så nära, så fort. Då går det inte att så lätt att tänka, att vara klok eller att fatta enkla beslut. Vi blir helt enkelt människor, bara. Vi tappar bort vår koppling till helheten, till det gudomliga inom oss alla som alltid är lugnt, som vilar i visshet. Och det är okej, helt okej. Och förlåtet, långt innan det ens började.

Mina reflektioner kring detta och de verktyg jag har använt den här tiden i mitt liv och även de jag önskar att jag haft tillgång till skriver jag om i morgondagens nyhetsbrev. Signa upp på hemsidan om du vill läsa om dem. Om inte så vet bara att det är okej, att vara människa menar jag.

Med all min kärlek,

Helena

Glennon Doyle-Melton har skrivit den fantastiska boken Love Warrior och driver bloggen Momastery där hon på ett vädigt rått, ärligt och väldigt vackert sätt skriver om sitt liv. Jag älskar människor som hon eftersom jag vet hur många människor som blir hjälpta när någon vågar berätta om allt, inklusive mig själv. Vi känner oss mindre ensamma och när vi vet att någon annan också känt det vi känt så orkar vi mycket mer, vi kan ta kraft av dem. Glennon beskriver en livskris som när vi som barn satt på stranden och silade sand mellan fingrarna. När all sand runnit igenom har vi bara skatterna kvar, en gnistrande sten, en vacker snäcka. Lite så är det när allt faller omkring oss, när sanden rinner igenom våra fingrar. Det känns som att allt är förlorat. Men när vi orkar slå upp ögonen igen så inser vi, det som är verkligt värdefullt är det enda som är kvar.

Möjligheten att rensa bort det obetydliga är ibland nödvändigt för att vi ska inse vad som faktiskt betyder något i våra liv. Men frågan är om vi behöver vänta på livskrisen för att rensa bort och ge utrymme för det, på riktigt, värdefulla. Vilken skatt i ditt liv kan du ge mer utrymme åt?

Med all min kärlek,

Helena