Vid sina sinnens fulla bruk

Begreppet i sig tycker jag är intressant och det har snurrat en hel del i mitt huvud de senaste veckorna. En av mina närmsta blev plötsligt mycket sjuk och vi har haft ett par veckor av berg-och-dalbana sedan dess. Livet. Som. Händer. Ni vet. Allt har gått bra men ändå, jag har inte riktigt varit vid mina sinnens fulla bruk. Det krävs en hel del för att vara det ändå. Vid sina sinnens fulla bruk. Att ha förmåga att tänka klart, att inte svepas med. Jag brukar nog ändå ha en förmåga att skapa lite utrymme mellan mig själv och mina känslor och tankar, inte klänga mig fast så hårt. Men det är ju förstås när det inte stormar orkan, när det inte går så djupt och så nära, så fort. Då går det inte att så lätt att tänka, att vara klok eller att fatta enkla beslut. Vi blir helt enkelt människor, bara. Vi tappar bort vår koppling till helheten, till det gudomliga inom oss alla som alltid är lugnt, som vilar i visshet. Och det är okej, helt okej. Och förlåtet, långt innan det ens började.

Mina reflektioner kring detta och de verktyg jag har använt den här tiden i mitt liv och även de jag önskar att jag haft tillgång till skriver jag om i morgondagens nyhetsbrev. Signa upp på hemsidan om du vill läsa om dem. Om inte så vet bara att det är okej, att vara människa menar jag.

Med all min kärlek,

Helena

We're rarely lazy, we're simply afraid

Det finns bara två val, tillstånd eller perspektiv och det är kärlek eller rädsla. Det som inte är kärlek är rädsla. Så enkelt är det. Fast inte så enkelt ändå. Människor är inte elaka, dömande, hotfulla, arga eller orättvisa för att de gillar det, de är det för att skydda sig själva från något de är rädda för, något de vill undvika. En människa som känner sig trygg, bekräftad och älskad har inget behov av att utagera mot någon annan. Det samma gäller dig och mig.  Ett stort område som ofta väcker mycket rädsla är förändring. Det okända, oavsett hur mycket potential som finns gömt där, gör oss osäkra. Ofta stannar vi hellre i välbekant smärta än kastar oss ut i det okända. Men det finns en gräns - när smärtan att stanna kvar överstiger rädslan för det okända, då hoppar vi. 

Vill du ha till en förändring i ditt liv som du inte riktigt får till? Vill du bryta ett mönster eller slå in på en ny väg? Vet du att det är dags att lämna fast du helt enkelt inte förmår dig att ta steget? 

Börja med att ställa dig frågan vari rädslan ligger. Visa medkänsla med dig själv och den del av dig (ofta det lilla barnet) som blir vettskrämt av blotta tanken. Våga gräva vidare i "vad är det värsta som kan hända?" om och om igen och se vad du finner där. Kanske kan det nyfikna utforskandet ge dig ett nytt perspektiv. Kanske väljer du fortsatt att stanna där du är. Kanske är du inte redo än. Men alldeles oavsett brukar insikten om att det är rädsla det handlar hjälpa oss att vara lite snällare mot oss själva. Så är det i alla fall för mig. Prova!

Med all min kärlek,

Helena

Lustprincipen

Jag vet att jag skrivit om detta tidigare men jag kommer tillbaka till det eftersom jag själv vet att jag behöver påminnelsen.  Vi har ibland en tendens att skapa problem i våra liv även när vi egentligen inte har några. Orsakerna kan vara många. Vi kanske inte tycker vi är värda att ha det så bra som vi har det. Vi kan ha programmerat oss själva till att hela tiden söka problem och inte ge oss förrän vi hittat dem. Vi kanske helt enkelt känner oss uttråkade och behöver något att rikta vår energi emot. 

Livet kommer att ge oss utmaningar och smärta är en del av livet, det är en del av den mänskliga erfarenheten och inget vi behöver forcera. Lustprincipen handlar om att vända på det helt och hållet, att ge oss själva uppdraget att finna, uppleva och erfara så mycket njutning och lust vi kan. Att aktivt leta efter det som är "rätt" istället för det som är "fel". Att stanna upp i ögonblicken och verkligen ta in alla välsignelser runt omkring oss. Att ge oss själva tillåtelsen att njuta. 

Det andra kommer att komma, så småningom, och när livet är riktigt tufft kommer vi behöva alla reserver vi byggt upp under tiden vi levt enligt lustprincipen. 

Vad är riktigt lustfyllt i ditt liv just nu? Hur kan du få in mer av den varan i din vardag? Stanna upp och njut av alla små mirakler omkring dig, och vet att du är så värd att få ha det så här bra. 

Med all min kärlek,

Helena

För att kunna släppa smärtan behöver vi först våga möta den

Jag tror att vi ofta är så rädda för smärta att vi orsakar den själva. Vi är så rädda för att möta det som gör ont att vi hittar på alla möjliga kreativa sätt att undvika den. Missbruk och olika typer av beroenden är typiska exempel på strategier vi tar till för att döva våra känslor.  Men konsekvensen är att vi skapar ännu mer smärta genom vårt undvikande och avledande. Vissa blir till och med så identifierade med smärtan det innebär att undvika smärta att det blir ett normaltillstånd, det tillstånd som känns tryggt. 

Jag ser en tydlig bild framför mig, där jag går fram till det som gör ont, tar tag i det för att först då kunna släppa taget och bli fri. Det är först när jag tar komandot över det som gör ont, vågar hålla i och granska, utforska och lära, sen kan jag släppa. Jag kan inte släppa taget om något jag inte håller i. 

Vilken smärta undviker du? Vilka beteenden tar du till för att slippa ta tag i det? Vågar du prova att möta, ta tag i, för att sedan kunna släppa taget? 

 Med all min kärlek,

Helena

Vad är du villig att ge upp för att få det där du säger att du vill ha?

Att välja är också att ge upp. Om du vill bo i det där huset så behöver du prioritera det som tar dig närmare ditt mål. Och välja bort annat som tar av din energi och tid. För att kunna hitta ditt drömjobb behöver du välja att utforska och prova på, för att komma närmare ditt svar. Och ge upp om rädslan att misslyckas på vägen. Jag tycker jag ser det här så ofta, både hos mig själv och andra. Vi säger oss vilja ha x, y och z, men vi är inte villiga att göra det som krävs för att komma närmare vårt mål. Och kanske är det så, det är först när smärtan att stå kvar överstiger rädslan att ta ett kliv som vi kommer i rörelse? Jag tror att det stämmer i vissa fall men jag tycker det vore sorgligt om det vore regel snarare än undantag. 

Vad är det som skrämmer dig? Vad är det värsta som kan hända? Vad skulle du göra idag om du visste att du inte kunde misslyckas? För kanske finns inga misslyckanden, bara jättestora utvecklingssteg.  

  Med all min kärlek,

Helena