Vem är du?

Jag var på ett retreat för några år sedan där vi skulle lära känna varann genom att om och om igen ställa frågan "Vem är du?" Alltså, typ 100 gånger om. För de flesta började det på ytan. Vem är du?

Jag är Helena.

Vem är du?

Jag är en HR-människa.

Vem är du?

Jag är en naturälskare.

Vem är du?

Jag är en vän.

Vem är du?

Jag är...

Vart tar vi egentligen vägen efter historien om dem vi är? När vi lämnat alla etiketter och ändå väljer att gräva vidare? Vad finns under våra historier och identiteter? Vad binder oss samman?

Jag tror att vi någonstans djupt där inne landar i medvetenhet. Det är det vi är. Vi är en medvetenhet som lever i en människokropp som är ett djur. Det är medvetenheten som binder oss samman. Det är det som ingen forskare ännu har förstått sig på på riktigt. Det är bortom det mänskliga sinnets förstånd. Alltid expanderande medvetenhet.

Vad tror du? Vem är du?

Med all min kärlek,

Helena

Gott nytt år!

Underbara läsare!  Tack för all uppmuntran! Tack för all kärlek! Tack för att jag får skriva och för att ni läser! Efter snart 5 år av bloggande har det blivit en naturlig och självklar del av mitt liv och jag är så tacksam för det. 

Även om jag vet att många övergår till ljud och bild och jag har nya planer även där så är skrivandet en del av mig som jag inte vill byta bort. Jag skriver för att förstå mig själv. Jag skriver för att jag lär mig så mycket av det. Jag skriver för att det kommer naturligt och försätter mig ofta i flow. Jag älskar flow. Jag vill skriva ännu mer 2017 och kanske även utforska nya sätt att göra det på, häng på så får du se ;)

Tack för att du finns och för att du läser, tillsammans ska vi skapa ett magiskt gott nytt 2017!

Med all min kärlek,

Helena

Erkänn för att sedan kunna släppa

Allt som existerar i ditt liv finns där av en anledning. Oavsett om det handlar om känslor som oro, ensamhet eller ångest, eller sådant som du "är"; bitter, missbrukare, sjuk. Tryck inte undan det som är. Uppmärksamma och respektera att det finns där. Ingenting finns i ditt liv utan en anledning, det finns alltid en orsak i universum. Du har fortfarande kvar makten men allt som har skapats förtjänar respekt eftersom ingenting skapas utan anledning.  Så snart du har erkänt för dig själv att det finns där kan du ägna din kraft åt förändring istället för motstånd. Som Leonard Cohen skrev; There is a crack in everything, that's how the light gets in. När du erkänner det som är "trasigt" så får du makten tillbaka och kan släppa in ljuset igen. 

Det är skitläskigt, absolut, att vara ärlig mot sig själv, och särskilt eftersom vi nästan alltid dömer oss själva hårdast, men vi behöver göra det ändå. Hjärnan skapar motståndet för att skydda dig från obehaget utan att förstå att det är motståndet som gör ondast. Våga. Erkänn. Släpp taget.  

  Med all min kärlek,

Helena

Det är som det är...

... innan vi bestämmer oss för att sätta etiketten på det som "bra" eller "dåligt". Saker bara är men vi har ett så stort behov att stoppa in i fack, att bedöma, att skapa sammanhang, förstå och förklara att vi ofta skapar lidandet alldeles själva.  Om du till exempel vaknar upp med lite ont i halsen så är det lätt att gå in i oro för om du ska bli sjuk, irritation för att det kommer olägligt eller ilska för att det ska drabba just dig. Samtidigt har ingenting av det där hänt. Du har haft en fysisk sensation av smärta i halsen. Det är vad det är. Varken bra eller dåligt. Och ofta, om vi bara noterar känslan, utan att döma den och läsa in en massa saker i den så är det verkligen inte så farligt, i sig. Det är tankarna vi skapar runt omkring det som sker som skapar mest lidande. 

Att bli av med jobbet betyder att vi inte längre kommer att gå tillbaka till samma arbetsplats imorgon. Att vinna på lotto betyder att vi kommer att ha mer pengar att röra oss med. Att bussen är försenad innebär att vi behöver vänta på den lite extra. Att få en blombukett av en person som står oss nära innebär att vi har blommor i vår närhet under en tid framöver. Det är allt.

Jag vill inte dra detta till någon extrem för givetvis behöver vi värdera saker, kategorisera och förstå oss på genom tidigare erfarenheter, men, kanske behöver vi inte göra det jämt. Kanske skulle vi kunna ha ett mer icke dömande förhållningssätt i vissa situationer för att bara se det för vad det är, utan alla lager? Kanske skulle vi kunna vara lite mer som nyfikna barn, som bara vill se och utforska, utan att sätta etiketter på det, som om vi erfar det för allra första gången?  

  Med all min kärlek,

Helena