Kraften i att ändra frågan från "Varför händer detta mig?" till "Vad är det jag behöver lära mig nu?"

Jag förstår att den här kan vara kontroversiell, det är i alla fall en av reaktionerna jag får när jag pratar om det. Men i mitt liv, har detta verkligen varit livsomvälvande. Att förflytta mig från att vara ett offer till en student, från pessimist till optimist. Jag tror att det finns en mening med allt som händer och vi alla har vår individuella väg att vandra. Det betyder inte att vi inte har en fri vilja och att allt är förutbestämt, vi har alla möjligheten att gå omvägar och gå vilse ibland. För mig betyder det att vi är här för att lära oss och utvecklas, från allt våra erfarenheter och att det är via våra utmaningar som vi utvecklas mest.

När jag möter motgångar eller riktigt tuffa utmaningar försöker jag hitta lärdomen i det som händer, vad är det jag behöver lära mig som jag inte riktigt förstått än? På det här sättet är det lättare för mig att bli konstruktiv och hitta en ny väg. Det betyder inte att jag inte blir ledsen och de som står mig nära vet mycket väl att jag i perioder varit riktigt urless på alla utmaningar, men jag försöker att inte stanna där längre än nödvändigt. Life's too sweet to be bitter och att gå omkring och älta kommer inte lösa situationen oavsett så jag kan lika gärna försöka lista ut kursinnehållet och bara ta till mig av lektionen.

Om du inte har provat så rekommenderar jag det verkligen - berätta hur det funkar för dig!

I know that this one might be controversial, or at least, that's one of the reactions I get when I talk about it. But in my life, this has really proven to be a game changer. Moving from be the victim to being the student, from a pessimist to an optimist.

I believe that everything happens for a reason and that there is a special path for all of us. This does not mean we don't have a free will and that everything is pre-destined allowing us to go on detours and get lost from time to time. It simply means that we are here to learn, from everything we experience, and that it's from the challenges we grow the most.

So, whenever I am faced with a challenge or when things don't go my way, I try to find the lesson in what's going on, what is it that I need to learn that I haven't gotten a grasp on yet? This way it's easier for me to get constructive about it and find my way. It doesn't mean I don't get upset, and everyone close to me knows that there has been times when I've really been fed up with the challenges, but I try not to dwell on it longer than necessary. Life's too sweet to be bitter and moping isn't going to solve the situation anyway, so I might as well start figuring out the curriculum and just get to class.

So, if you haven't already, give it a try, and please let me know if it helps you!

With all my love, Helena

Min kropp är mitt verktyg i den här världen

I'm a spiritual being having a human experience. Jag har fått den här kroppen, som den ser ut och med de förutsättningar den har, för att sprida kärlek och ljus i den här världen. Det är min övertygelse. För att kunna göra det behöver jag säkerställa att min kropp är så stark och hälsosam som den har förutsättningar att vara. Att den är kapabel att jobba med mig, inte emot mig. Min kropp är min kompanjon, mitt verktyg, den fysiska resurs jag har för att kunna göra det jag har kommit hit för att göra. Den här insikten har verkligen hjälpt mig att ta bättre hand om min kropp (jag får bara en) och att göra hälsosamma val varje dag. Innan jag äter, dricker eller använder min kropp på något sätt försöker jag påminna mig själv att ställa frågan; Är det här till fördel för min kropp? Om min kropp hade en röst (vilket den självklart har, vi behöver bara lära oss att lyssna på den) skulle den säga; tusen tack för den fina gåvan, jag behövde verkligen just precis det här!?

Jag spårar förstås ur ibland men jag försöker hålla mig till 80/20-regeln, 80% av bra och hälsosamma val och 20% av kanske inte bäst i klassen (i förhållande till mina egna val, inte i jämförelse med någon annan).

Jag är 33 år och planerar att vara här ett bra tag till och bidra till en massa gott i den här världen, så mitt verktyg, min kropp, behöver få den bästa tänkbara servicen längs  vägen.

I'm a spiritual being having a human experience. I was given this body, however it looks or whatever disabilities it might have, as a tool to work magic on this earth. That's my firm belief.

In order to be able to do that I need to keep it strong, healthy and able to work with me, not against me. My body is my buddy, my co-pilot, my resource to do what I came here to do. This insight has really helped me taking care of my body better (I only get one) and making healthy choices every day. Before I eat, drink or utilise my body in any way I try to remind myself to question; Is this of benefit to my body? If it had a voice (which it obviously have, we just need to learn to listen) would it say: thanks for this awesome gift, I really needed it!?

Of course I get off track from time to time, and I try to keep to the 80/20 rule, 80% of really good and healthy choices and 20% of maybe not being best in class (when it comes to my own choices, not compared to anyone else).

I'm soon turning 33 and I intend to be here for a long time and contribute to a lot of great changes here on earth, so my tool (my body) needs to get only the best service along the way.

With all my love, Helena

Du behöver ställa upp för dig själv först, innan du kan ställa upp för någon annan.

Att sätta dig själv i första rummet är inte själviskt, det är kärleksfullt. Du behöver lära dig att älska dig själv innan du kan älska någon annan.

Du behöver ta hand om dig själv först, innan du kan ta hand om någon annan.

För mig är den här lektionen starkt kopplad till Lektion #5. Jag behöver ta ansvar för mig själv först och låta andra ta ansvar för sig. Det här betyder inte att vi inte kan ta hand om varandra, hjälpa, hålla om, ge stöd. Men, om vi inte har koll på våra egna tankar, känslor, ageranden coh reageranden och säkerställer att de är hälsosamma kan vi inte på riktigt vara där för någon annan. Det är som att tanka bilen, innan vi kan skjutsa någon annan, behöver vi ha tankat vårt egna fordon.

För mig blev det här väldigt tydligt för några år sedan när jag höll på att bränna ut mig. Jag jobbade på tok för mycket, gjorde allt för alla andra förutom mig själv, sov inte tillräckligt, rörde inte på mig regelbundet, åt inte ordentligt, skrattade inte alls och lyssnade inte inåt, på mina egna behov och önskningar. Konsekvensen blev en ledsen, otrevlig, ej närvarande Helena med dålig omdömesförmåga, låg problemlösningsförmåga, ingen analysförmåga och faktiskt inte särskilt mycket alls att erbjuda någon annan.

Det här blev en riktig väckarklocka för mig, att förstå baksidan av att åsidosätta mig själv, vilket inte var bra för någon i min närhet.

Lärdomen för mig blev att bry mig mindre om vad andra människor tycker och tänker om vad jag gör. Vi är här för att skapa magi och sprida kärlek och ljus i världen och för att göra det behöver vi vara den bästa versionen av oss själva. Det är vårt jobb.

Putting yourself first is not selfish, it's loving.

You need to love yourself first before you can love anyone else.

You need to take care of yourself first before you can take care of anyone else.

To me, this is tightly linked to Lesson #5. I need to take responsibility for myself and let other people take responsibility for themselves. This is not to say we don't need to take care of each other, help, embrace, give support. But, if we don't keep track of our own thoughts, feelings, actions or reactions and keep them healthy we can't really be there for anyone else. It's like putting gas in the car, before we can give someone a ride, we need gas in our own engine.

To me, this was very obvious a couple of years ago when I was on the verge of burning out. I was working way to much, doing everything for everyone else, not sleeping enough, not execising regurlarly, not eating properly, not laughing at all and not listening to my own needs and desires. The consequence was a sad, bitchy, non present Helena with a poor sense of judgement, low problem solving ability, no analyzing skills and really not very much to offer to anyone.

This was a real wake up call for me, realizing the backside of putting myself aside, not good for anyone around me.

So, worry less about what other people think and feel about what you do. You're here to work your magic and to spread love and light in the world and to do so you need to be your absolute best self. That's your job.

With all my love, Helena

Rösten från din inre kompass

Jag tror att vi alla har en inre kompass eller guide, tätt länkad till Kärleken och universum. Ibland kallar vi det för magkänsla eller intuition. Oavsett vad vi kallar vi kallar den tror jag att den alltid visar oss vägen. Jag tror också att det är när vi inte lyssnar till den inre rösten, det är då vi blir sjuka, blir utbrända eller deprimerade. Den  inre rösten är oftast inte särskilt högljudd, särskilt inte om vi har tystat ner den, men den är alltid där, om bara som en viskning, så vi behöver ofta bli väldigt stilla och tysta själva för att höra den.

Den inre rösten kan också guida oss genom känslor, såsom glädje, nyfikenhet, förväntan, lust och längtan. Att känna de känslorna är ett säkert tecken att vi är på rätt väg.

Sen jag började samarbeta med min inre guide och verkligen lyssna har mitt liv verkligen fått en positiv vändning. Jag känner att jag är på min rätta väg och jag har otroligt mycket mer glädje i min vardag, jag hittar den i det lilla, som hela tiden guidar mig åt rätt håll.

För några månader sen hade jag ett stort beslut att ta. Jag hade blivit erbjuden ett jobb i Köpenhamn och jag kände mig verkligen splittrad kring mitt beslut att tacka ja eller inte. Det nätverksmöte jag skulle gå på dagen innan jag behövde lämna mitt besked blev plötsligt inställt och jag blev verkligen ledsen för jag hade förlitat mig på att mina nätverkskollegor skulle kunna hjälpa mig i mitt beslut. Eftersom mitt förmiddag ändå var bokad för det inställda nätverksmötet stannade jag hemma och gick på en långpromenad, satte mig ner vid en sjö, slöt ögonen och lyssnade inåt. Bara lyssnade. Det dröjde inte länge förrän det bara sjönk in, vad jag behövde göra. Jag skulle tacka ja till jobberbjudandet i Köpenhamn. Samtidigt som jag tog beslutet för mig själv översköljdes jag av glädje, förväntan och lättnad och jag förstod att jag var det här jag behövde göra. Jag behövde ingen annans åsikter, inga listor av för- och nackdelar, jag behövde inte någon annan som kunde ta beslutet åt mig, jag hade alla svaren inombords. Jag frågar förstås om råd ibland och gör listor med för- och nackdelar, men, när det väl gäller, så är det inte där jag  hittar svaret.

Min inre kompass finns alltid där för mig, allt jag behöver göra är att lyssna.

Har du några erfarenheter av att lyssna till din inre röst? Eller av att inte lyssna? Vilka konsekvenser hade det i ditt liv?

I believe we all have an inner guidance system, tightly linked to Love and the Universe. Sometimes you call it intuition or gut feeling. Whatever name I think that our inner guidance system, or inner compass, will always show us the way we need to go. I also believe that it's when we don't listen that we get sick, get burned out or depressed.

The voice of the inner guidance is usually not very loud, especially not if we're used to shutting it off, but, it's always there, even if it's merely a whisper. So, we often need to get very still and quite to hear it.

The inner guidance can also guide us via emotions, such as; joy, couriousness, expectation, lust and longing. Feeling those positive emotions is a sure sign you're on the right path.

Since I've started co-operating and taking guidance from within my life has really had a positive shift. I feel I'm on the right path for me and I'm feeling a lot more joy in my everyday life, finding it in the small things, assuring me that this is the way to go.

A few months ago I had a really big decision to make, I had gotten a job offer in Copenhagen and I was really torn on whether to take it or not. As it happened the network meeting that I was going to go to the day before I had to give my answer was cancelled and I got really upset because I was relying on my network collegues to help me make my decision. Since my morning was blocked for this meeting anyway I stayed home and went for a long walk, sat down by a lake, closed my eyes and listened. Just listened. And, after a little while, it just sank in, what I needed to do, I was going to accept the job offer in Copenhagen. And the second I had made the decision, feelings of joy, excitement and relief flooded over me, and I knew that this was where I needed to go. I didn't need any opinions of others, any lists of pros and cons, anyone else to make the decision for me, I had it all within. Of course I talk to other people and make the occasional pros and cons lists, but at the end of the day, that's not where the answers lay.

My inner guidance system is always there for me, all I have to do is listen.

Do you have any experiences of listening to your inner guidance? Or not listening? What consequences did that have for you?

With all my love, Helena

De flesta av oss lider av D-vitaminbrist

Sen jag förändrade min kost har jag även blivit riktigt intresserad av hur vad vi äter, dricker och tänker påverkar vår hälsa. Det som började som ett måste har nu blivit en passion och jag vill aldrig gå tillbaka till hur jag brukade leva. Ju mer jag lär mig desto mer självklart blir det för mig att det är vår livsstil som skapar de flesta sjukdomar vi ser idag. Vissa säger att upp till 90% av alla diagnoser och symptom vi ser idag är livsstilsrelaterade. En av de stora ohälsofaktorerna i länder långt ifrån ekvatorn är D-vitaminbrist. Detta är känt som en viktig faktor i otaliga sjukdomar såsom cancer, MS, diabetes och autoimmuna sjukdomar. Vi kan bara få tillräckligt med D-vitamin via solljus (minst 20 minuter direkt solljus utan solskydd eller kläder under sommarmånaderna) eller via kosttillskott.

Jag började äta 5 000 iu (i olja) på recept från min näringsfysiolog för att komma upp i rätt nivå men är nu nere på 2 500 iu året runt. Eftersom jag ändrade så mycket i min livsstil över en natt är det svårt att säga vilka hälsovinster som kommer ifrån vad men jag vet att jag borde vara mycket mer mottaglig för att känna mig låg, bli förkyld eller att vara trött än jag är på grund av mina olika diagnoser och det faktum att jag faktiskt äter immunnedsättande medicin (för att hålla mitt överaktiva immunsystem i kontroll). Att ta D-vitamintillskott (i mycket högre doser än i ett vanligt multivitamintillskott) är också det rådet jag fått bäst och snabbast feedback från hos andra som börjat ta det. Det känner sig mycket starkare och blir helt enkelt mindre sjuka.

Det finns spaltmeter att läsa om detta på nätet men jag rekommenderar den här FAQ'n till att börja med: http://kriscarr.com/blog/part-i-vitamin-d-you

Since I changed my diet I've also become really interested in how what we eat, drink and think affect our health. What started as a must has now become a passion and I will never go back to how I used to live. The more I learn the more obvious it becomes that it is our lifestyle that causes most of the illnesses we see today. Some say that up to 90% of all diagnosis and symptoms are lifestyle related.

One of the big things in countries far from the equator is Vitamin D defiency. This is known to be an important factor in numerous illnesses such as cancer, multipel schlerosis, diabetis and autoimmune disease. We can only get enough Vitamin D from the sun (minimum 20 minutes of direct sunlight without sunscreen protection or clothes in the summer months) or from supplements.

I started eating 5 000 iu (in oil) with prescription from my nutritionist to get my levels up to the right levels but are now on 2 500 iu all year round. Since I changed so much in my life over night it's hard to say what improvement in my health comes from what but I know that I should be a lot more exposed to feeling low, having the flu or being tired than I am due to my different diagnosis and because I'm actually eating immune suppressing medicine (to keep my very active immune system on track). Taking Vitamin D supplements (a lot more than is in the multivitamin pills) is also what I've gotten the best and fastest feedback from, when I've recommended it to other people. They feel a lot more well and get a lot less sick.

There lots more to read on the internet but I would recommend this FAQ http://kriscarr.com/blog/part-i-vitamin-d-you/ to start with.

With all my love, Helena

Life is beutiful, life is brutal - life is brutiful.

Jag älskar det här citatet, stolen with pride från den fantastiska Glennon Doyle Melton. Jag tänker att livet är som ett andetag, det vackra med det svåra i ett. Vi går alla igenom prövningar, vår tillit testas om och om igen, vi har alla trauman i våra liv på ett eller annat sätt. Men, i mitt liv, har det alltid varit från de svåraste perioder jag fått de vackraste gåvorna. Idag kan jag tydligt se att det har varit i de mörkaste ögonblicken, mina rock bottoms, det är där det största utvecklingen skett. Det är de svåra perioderna som har format mig till den jag är idag, jag skulle inte för mitt liv vilja ändra på det.

Ibland är det de riktigt brutala i livet som skapar utrymme för det som är beutiful, som gör livet brutiful.

Kan du känna igen dig? Har du någonsin upptäckt riktig utveckling mitt i ett trauma?

I love this saying, stolen with pride from wonderful Glennon Doyle Melton. For me, life is one breath, the beutiful with the brutal all in one. We all go through challenges, our faith is always tested, we all have trauma in our life in one way or another. But, to my experience, it's also through the most difficult times that the most rewarding gifts emerge.

Today, I can clearly see that it has been in my darkest moments, my rock bottoms, that my greatest growth has taken place. It's the difficult times that has really shaped me to who I am today, I wouldn't wanna change that in a million years.

Sometimes it's the brutal parts in life that make room for the truly beutiful, to make it all brutiful.

Can you recognize yourself in this? Have you ever found a learning point in the middle of a trauma?

With all my love, Helena

Tacksamhet är ingångsdrogen till lycka

Bam! Där har vi det. Så sant. När jag känner mig låg eller out there vänder jag mig till tacksamheten och det lyftar mig alltid, i alla fall en bit. Någon sa till mig en gång att om du inte är tacksam för vad du har, vad får dig att tro att du skulle vara tacksam för mer. Det känns så sant för mig. Jag säger inte att det inte är okej att vilja ha saker du inte har men jag tror att det är viktigare att faktiskt uppskatta det du har.

För mig kommer tacksam med träning. I perioder när jag har haft svårt att hitta till tacksamheten har jag, varje kväll, skrivit ner tre saker jag är tacksam över. Även om det bara är Jag är tacksam att den här skitdagen är över så är det fortfarande tacksamhet. Nu räcker det för mig att tyst för mig själv tänka  på de saker jag är tacksam över; Jag är tacksam för en symptomfri dag. Jag är tacksam för att jag har en säng att sova i. Jag är tacksam för de utmaningar som får mig att växa. Jag är tacksam för all kärlek jag har i mitt liv.

Då ohc då tar jag ett dopp i min mentala tacksamhetspool, wow, det är verkligen härligt; varmt, bubblande och kärleksfullt, att omge mig själv med härlig tacksamhet.

Prova och berätta hur du upplevde det!

There you have it. So true. Whenever I feel low or disconnected I turn to gratitude, it always uplifts me, if ever so little.

Someone said that if you're not thankful for what you have, what makes you think you'll be thankful for more. For me, that totally resonates. I'm not saying it's not okay to want things you don't have but I think it's more important to appreciate what you do have.

I think gratitude comes with practice. In times when I have had trouble finding it I've made lists of three things of which I'm grateful every night and even if it's just "I'm grateful this shitty day is coming to an end" it's still gratitude. Now I normally just recite what I'm grateful for silently in my head before I go to sleep (I'm grateful for a symtom free day, I'm grateful that I have a bed, I'm grateful for the challenges I get to learn from, I'm grateful for all the love in my life etc.)

And every once in a while I take a dip in my mental gratitude jacuzzi, wow, that's really something; warm, fuzzy and loving, sorrounding myself with beutiful gratitude.

Give it a try and let me know what you think!

With all my love, Helena

Jag är ansvarig för mina egna tankar, känslor, ageranden och reageranden. Du är ansvarig för dina.

Detta citat kommer från en fantastisk andlig coach jag känner och jag tycker det fångar något så enkelt, och samtidigt, så sant. Vi behöver alla ta ansvar för oss själva och låta andra vuxna ta ansvar för sig. Min erfarenhet är att, när vi försöker ta ansvar för något som vi inte har någon makt eller kontroll över, det är då det blir riktigt förvirrande. Jag vet att det är riktigt lockande ibland att blir överengagerad i andras liv och de beslut de tar eller att till och med vilja bära deras problem. Men de är inte våra. På samma sätt, kan ingen bära bördan av våra egna tankar och känslor även om vi ibland verkligen skulle vilja.

Det enda sättet vi kan stanna i vårt egna ljus är genom att ta ansvar. Eller vad säger du?

This qoute is from a beutiful spiritual coach I know and I think it captures something so simple, yet, for me, so true. We all need to take responsibility for ourselves and let other people (adults) take responsibility for themselves. In my experience, it's when we try to take responsibility for something of which we have no power to control, that's when everyone gets really confused.

I know it's really tempting sometimes to try to get overly involved in someone else's life and decisions they make or even take their problems off their back. But they're theirs. In the same way, no one can take the burden of your own thoughts and feelings even if you would really like them to.

The only way for you to stay in your own light is to take responsibility.

What do you think?

With all my love, Helena