Jag förstår att den här kan vara kontroversiell, det är i alla fall en av reaktionerna jag får när jag pratar om det. Men i mitt liv, har detta verkligen varit livsomvälvande. Att förflytta mig från att vara ett offer till en student, från pessimist till optimist. Jag tror att det finns en mening med allt som händer och vi alla har vår individuella väg att vandra. Det betyder inte att vi inte har en fri vilja och att allt är förutbestämt, vi har alla möjligheten att gå omvägar och gå vilse ibland. För mig betyder det att vi är här för att lära oss och utvecklas, från allt våra erfarenheter och att det är via våra utmaningar som vi utvecklas mest.
När jag möter motgångar eller riktigt tuffa utmaningar försöker jag hitta lärdomen i det som händer, vad är det jag behöver lära mig som jag inte riktigt förstått än? På det här sättet är det lättare för mig att bli konstruktiv och hitta en ny väg. Det betyder inte att jag inte blir ledsen och de som står mig nära vet mycket väl att jag i perioder varit riktigt urless på alla utmaningar, men jag försöker att inte stanna där längre än nödvändigt. Life's too sweet to be bitter och att gå omkring och älta kommer inte lösa situationen oavsett så jag kan lika gärna försöka lista ut kursinnehållet och bara ta till mig av lektionen.
Om du inte har provat så rekommenderar jag det verkligen - berätta hur det funkar för dig!
I know that this one might be controversial, or at least, that's one of the reactions I get when I talk about it. But in my life, this has really proven to be a game changer. Moving from be the victim to being the student, from a pessimist to an optimist.
I believe that everything happens for a reason and that there is a special path for all of us. This does not mean we don't have a free will and that everything is pre-destined allowing us to go on detours and get lost from time to time. It simply means that we are here to learn, from everything we experience, and that it's from the challenges we grow the most.
So, whenever I am faced with a challenge or when things don't go my way, I try to find the lesson in what's going on, what is it that I need to learn that I haven't gotten a grasp on yet? This way it's easier for me to get constructive about it and find my way. It doesn't mean I don't get upset, and everyone close to me knows that there has been times when I've really been fed up with the challenges, but I try not to dwell on it longer than necessary. Life's too sweet to be bitter and moping isn't going to solve the situation anyway, so I might as well start figuring out the curriculum and just get to class.
So, if you haven't already, give it a try, and please let me know if it helps you!
With all my love, Helena