Tacksamhet trots allt

Jag höll en utbildning härom dagen och vi kom in på att prata om det här med tacksamhet och vilket otroligt kraftfullt verktyg det är. Men jag märker också att snacket om tacksamhet kan provocera. Som att det finns ett motsatsförhållande mellan tacksamhet och realism eller acceptans. Som att tacksamma människor bara lever på ytan och blundar för skiten eller tycker att negativa känslor är fula känslor.  Du kan ha en riktigt shitty dag och ändå vara tacksam. Det är möjligt att gå igenom ett riktigt trauma och känna tacksamhet på samma gång. Jag säger inte att vi måste gå runt och vara tacksamma jämt, men om vi vill, så är det fullt möjligt. Det finns inga motsättningar där. 

Med all min kärlek, 

Helena

Tacksamhet för varje ögonblick

Jag kan inte riktigt sluta prata om tacksamhet. Det är ett av de allra mest kraftfulla verktyg vi har för att må bra i våra liv. Det är ingångsdrogen till lycka.  Jag tror inte nödvändigtvis att vi kan vara tacksamma för allt som hänt i våra liv, men vi kan alltid vara tacksamma för vad det har lärt oss och vi kan vara tacksamma för varje ögonblick. 

Ibland uppstår det mest magiska möte på en begravning. Ibland kan vi återknyta förtvinade relationsband genom en jobbig sjukdomsperiod. Ibland är det förseningen som räddar vårt liv. Ibland är det krisen som öppnar våra ögon. 

Om vi bara stannar upp, är med det som är, känner våra känslor, så upptäcker vi att det aldrig är becksvart. I varje situation och i varje ögonblick finns en strimma ljus, ett mått av hopp, blunda inte för det vackra mitt det svåra. 

Med all min kärlek, 

Helena

När välsignelserna nästan kväver

Jag har övat upp min tacksamhetsmuskel ordentligt de senaste åren och varje dag blir jag bättre och bättre på att uppskatta de små sakerna. Det är inte sällan jag nästan får ett tryck över bröstet när jag tänker på alla välsignelser jag har i mitt liv, att jag är så ortoligt priviligerad. Jag får leva i ett fritt land och känna mig trygg. Jag har mat på bordet varje dag och en skön säng att sova i. Jag har fått utbildning och har möjlighet att göra egna val gällande min karriär. Jag har en underbar familj och fantastiska vänner. Jag får vakna varje morgon och må bra, jag har ben som tar mig dit jag vill och lungor som andas. Ja, ni fattar, jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet.  Så, vad gör jag då med all denna tacksamhet? Hur tar jag tillvara välsignelserna? Hur kan jag uppskatta utan att känna behovet av att hålla fast, utan rädslan för att förlora? 

För mig funkar tacksamheten, även här, allra bäst. Jag sjunker helt enkelt ner i min tacksamhetsjacuzzi och bara låter mig omges av den varma, underbara känslan. Jag delar med mig av mina välsignelser till andra. Jag gör något vettigt av dem. Utan att skuldbelägga inser jag att det ligger ett ansvar i alla dessa privilegier. Jag har fått förutsättningar att förändra världen och det är det jag tänker göra. Det  kan vi alla göra. 

Men det viktigaste av allt, jag övar mig på att släppa taget. Att låta saker, relationer, upplevelser och människor få komma och gå. Jag övar upp min närvaro och släpoer taget när det är dags, vilande i vissheten att det är som det ska.

Vad gör du när välsignelserna nästan blir överväldigande?

Med all min kärlek,

Helena

Tacksamhetsutmaningen

Du har väl inte missat min tacksamhetsutmaning på Instagram? Eftersom jag vet att tacksamhet är ingångsdrogen till lycka har jag skapat en 21-dagarsutmaning med dagliga tacksamhetsövningar för att öva upp tacksamhetsmuskeln. Följ mig på Instagram @purepersonalpower eller gå in och gilla min Facebook-sida Pure Personal Power så missar du inget.     Med all min kärlek,

Helena

Living in the light with fleeing moments of darkness

Om jag skulle välja ut en, skulle jag nog välja den här som den största förändringen i mitt liv de senaste åren. Från att ha levat i mörkret med flyktiga ögonblick av ljus till att leva i ljuset med flyktiga ögonblick av mörker. Det kanske är lite hårt att säga att levde i mörkret förut för det stämmer inte riktigt men jag gillar liknelsen av att stå i ett upplyst rum med båda händerna över ögonen klagandes på att det är så mörkt, för att sedan inse att det enda jag behöver göra är att ta bort mina egna händer för att vara i ljuset. Som jag sagt förut, så tror jag att tacksamhet är ingångsdrogen till lycka och jag tror att min dagliga tacksamhetsträning och min växande tillit har hjälpt mig enormt mycket att komma dit jag är idag. Det är egentligen så mycket omständigheter som har förändrats eller ens min fysiska hälsa, det är skiftet inuti. Jag sparar på magiska ögonblick, varje dag, överallt. Och de finns där, om jag bara väljer att se dem.

Jag har alltid varit, vad jag kallat, en livsnjutare,  men det har alltid länkats till de perfekta ögonblicken. När allt har varit i sin ordning, när jag har mått bra och inte haft några större trauman i det nära förflutna och inga stora orosmoln för framtiden. Jag behöver inte de omständigheterna längre, även om allt inte är perfekt så finns de alltid där för mig att fånga; de magiska ögonblicken. Bara för att jag medvetet väljer att vara i ljuset.

If I would pick one, I would probably choose this one as the biggest shift in my life over the last couple of years. From living in the darkness with fleeing moments of light to living in the light with fleeing moments of darkness. Maybe it's a bit harsh to say I was living in the darkness before, cause I wasn't but I like the analogy of standing in a bright room with my hands tightly over my eyes complaining that it's so dark, realizing that all I have to do is remove my own hands to see I'm in the light. 

As I've said before, gratitude is the gateway drug to happiness and I think my daily practice of gratitude and having faith has helped me tremendously in getting to where I am today. It's not really about the things that has changed externally or even with my physical health, it's what's shifted inside. I'm collecting magical moments, everyday, everywhere. And they're there, if I choose to see them. 

I've always been, what I called, a bon vivant, but it's all been linked to the perfect moment. Having everything external in order, feeling well and no big traumas in the close past or anything to be anxious about for the future. I don't need these circumstances anymore, even though everything is not perfect, it's right there for me to grab all the time; the magical moments. All because I intentionally chose to be in the light.

With all my love,

Helena