När välsignelserna nästan kväver

Jag har övat upp min tacksamhetsmuskel ordentligt de senaste åren och varje dag blir jag bättre och bättre på att uppskatta de små sakerna. Det är inte sällan jag nästan får ett tryck över bröstet när jag tänker på alla välsignelser jag har i mitt liv, att jag är så ortoligt priviligerad. Jag får leva i ett fritt land och känna mig trygg. Jag har mat på bordet varje dag och en skön säng att sova i. Jag har fått utbildning och har möjlighet att göra egna val gällande min karriär. Jag har en underbar familj och fantastiska vänner. Jag får vakna varje morgon och må bra, jag har ben som tar mig dit jag vill och lungor som andas. Ja, ni fattar, jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet.  Så, vad gör jag då med all denna tacksamhet? Hur tar jag tillvara välsignelserna? Hur kan jag uppskatta utan att känna behovet av att hålla fast, utan rädslan för att förlora? 

För mig funkar tacksamheten, även här, allra bäst. Jag sjunker helt enkelt ner i min tacksamhetsjacuzzi och bara låter mig omges av den varma, underbara känslan. Jag delar med mig av mina välsignelser till andra. Jag gör något vettigt av dem. Utan att skuldbelägga inser jag att det ligger ett ansvar i alla dessa privilegier. Jag har fått förutsättningar att förändra världen och det är det jag tänker göra. Det  kan vi alla göra. 

Men det viktigaste av allt, jag övar mig på att släppa taget. Att låta saker, relationer, upplevelser och människor få komma och gå. Jag övar upp min närvaro och släpoer taget när det är dags, vilande i vissheten att det är som det ska.

Vad gör du när välsignelserna nästan blir överväldigande?

Med all min kärlek,

Helena