Kan vi börja lära oss lite tidigare?

Jag har ofta konstaterat att det är mina tuffaste perioder som har gett mig de allra största lärdomarna och de viktigaste nycklarna i min utveckling. Det benämns ibland som "post-traumatic growth" - förmågan att vända något riktigt tufft till en lärdom, ett framsteg eller till och med en gåva. Med den enorma tacksamhet som kommer av de lektionerna funderar jag ibland på vad som händer med mig när allt bara är flyt - stannar jag då? Måste jag falla till mina knän för att nästa steg automatiskt ska bli ett framåt?

Sheryl Sandberg pratar, i sin nya bok Option B om "pre-traumatic growth" om hennes lärdomar om sorg efter att plötsligt ha förlorat sin man för några år sedan. Jag har inte läst boken än men jag fastnade för begreppet. Hur kan vi skapa mer "pre-traumatic growth" i våra liv så att vi inte behöver trauma för att växa?

Jag har inte svaret på den frågan än men jag tror ständig nyfikenhet, en villighet att leva mer i stretchzon och att utmana oss själva är ingredienser. Kanske kan vi också lära av andra? Kanske inte lika djupt som om det är självupplevt men andra människors historier är för mig en enorm källa till egen utveckling.

Vad tror du vi kan göra för att skapa mer "pre-traumatic growth"?

Med all min kärlek,

Helena

Tacksamhet trots allt

Jag höll en utbildning härom dagen och vi kom in på att prata om det här med tacksamhet och vilket otroligt kraftfullt verktyg det är. Men jag märker också att snacket om tacksamhet kan provocera. Som att det finns ett motsatsförhållande mellan tacksamhet och realism eller acceptans. Som att tacksamma människor bara lever på ytan och blundar för skiten eller tycker att negativa känslor är fula känslor.  Du kan ha en riktigt shitty dag och ändå vara tacksam. Det är möjligt att gå igenom ett riktigt trauma och känna tacksamhet på samma gång. Jag säger inte att vi måste gå runt och vara tacksamma jämt, men om vi vill, så är det fullt möjligt. Det finns inga motsättningar där. 

Med all min kärlek, 

Helena

Det är inte farligt att vara ledsen

En fin, fin vän sa detta till mig för många år sedan när jag gick igenom en riktigt tuff period i mitt liv, och det var något av det mest läkande jag kunde ha fått höra. Som jag skrev i inlägget om Lustprincipen så går vi alla igenom mörka perioder i våra liv, det är en del av den mänskliga erfarenheten, och det är som det ska.  Marianne Williamsson skriver i sin nya bok From tears to triumph om att vi har en tendens att patologisera sorg och smärta. När vi har förlorat någon i vårt liv, när vi blivit riktigt sjuka eller när det känns som att alla delar i vårt liv rämnar på en och samma gång, ja, då är det helt naturligt att vi mår dåligt, att vi blir ledsna och känner smärta. Det är ingenting vi behöver antidepressiva eller sömnpiller för. Det är en process som vi behöver gå igenom och som vårt psykiska immunförsvar klarar av, precis som vårt fysiska immunförsvar klarar av många fysiska utmaningar om vi bara, och jag säger om, vi ger det rätt förutsättningar för det. Det finns ingen medicin mot livet självt. Kroppen behöver få gråta det antal tårar kroppen behöver gråta, det är inte farligt.

Jag hörde om en kvinna som förlorat en närstående. När hon kommit en bit på vägen i sin sorgeprocess så skapade hon en ritual varje dag där hon lade sig ner på golvet, utan distraktioner eller skydd, och lät sorgen få röra sig fritt genom hennes kropp tills tårarna var slut för den gången. 

I ett samhälle som fokuserar på funktion och arbetsförmåga kan det vara svårt att hitta tiden till att sörja men jag tror att det finns många sätt att ge sig själv utrymme och förutsättningar för att ta sig igenom ett trauma eller en sorg på ett hälsosamt sätt.

Either you grow bitter or you grow better.

Either YOU grow or you grow a tumor. 

Be om hjälp, prata, prata, prata, gråt, ta hand om, håll om och låt din sorg få ta den plats den behöver. 

Med all min kärlek,

Helena