Det är ingen konst att vara modig om du inte är rädd

Skulle du säga att du är modig? Vad innebär mod för dig? Hur utvecklar du ditt mod? När behöver du vara modig i ditt liv? Jag är verkligen nyfiken på svaren för jag tror att mod är en viktig egenskap för oss alla att utveckla i våra liv. Det kräver mod att våga vara oss själva i en värld som säger vem vi ”borde” vara. Det kräver mod att våga leva med ett öppet hjärta även när vi blivit sårade. Det kräver mod att våga välja tillit när vi vet så lite om framtiden.

När jag ser tillbaka på året 2022 så kan jag konstatera att jag verkligen utvecklat mitt mod det senaste året. Jag mötte många av mina demoner förra året och läkte gamla sår, och det krävde mycket mod. Mitt hjärta fick sina törnar men jag valde att inte stänga och jag märkte, i mitt eget liv, att ett öppet hjärta är starkare än ett stängt.

Mod på engelska heter courage och är besläktat med ordet för hjärta på franska, vilket är coeur. Jag tror att mod handlar mycket om just det, att våga leva med ett öppet hjärta, även om det ibland gör ont.

Jag jobbade med en coach i början av förra året som utmanade mig att göra modiga saker, att ha modiga och viktiga konversationer. Jag provade och kom tillbaka till henne, lite moloken och sa: ”Jag provade och det kändes inge bra alls!”. Hon svarade: ”Det är ju precis det som är meningen, när du gör saker på nya sätt, så kommer du att uppleva obekväma känslor, eftersom du är utanför din komfortzon. Det obekväma visar att du gör något nytt, inte att du gör något fel.”

Och kanske innebär ett modigt liv att vi får uppleva obekväma känslor. Inte för att vi medvetet vill skada oss själva, utan för att vi vill leva modiga liv, med mycket självmedkänsla. När jag ska göra något läskigt brukar min inre dialog låta nånting såhär:

”Okej, älskling, nu ska vi göra en ny grej. Nånting du känner dig guidad till att testa men det kan innebära att du behöver uppleva obekväma känslor. Det är okej, jag är med dig i det här. Det är bara en känsla som behöver kännas och sen kommer det att kännas mycket lättare, okej? Ska vi prova?”

Att leva ett modigt liv innebär för mig att ibland ha obekväma samtal, gå utanför min komfortzon och visa mig sårbar. För att orka det behöver jag be om support, lyssna på kroppen, be om det jag behöver och sätta gränser. Och jag har lärt mig att mod föder mera mod. Att jag är så mycket starkare än jag tror när jag tillåter mig att mjukna och vara snäll med mig själv när jag känner de jobbiga känslorna som ibland följer. Och jag inser att jag klarar av det.

Nu när jag gör något läskigt eller sårbart så noterar jag vilka känslor som väcks. Kanske är det något som liknar nervositet. Då skapar jag space för det, sätter mig ned, med en hand på hjärtat och så leder jag min uppmärksamhet till platsen där jag känner känslan. Och så känner jag. Kroppen brukar guida mig till vad som behövs i den stunden (inte tankarna). Och efter några minuter har känslan transformerats till något annat, inte genom att tryckas undan utan genom att få kännas.

Det är det som är praktiken av att känna våra känslor. Och med den förmågan kan vi tillåta oss att växa så mycket. I insikten av att vi kan göra svåra saker och att vi ibland guidas vi till att växa genom att gå utanför vår komfortzon. Och att vi kan göra det med medkänsla om oss själva. Det handlar inte om att pusha, sträva eller bevisa något utan det är mer ett nyfiket utforskande av vad som vill hända härnäst. Om vilket liv som är möjligt för oss utanför vår komfortzon. Ett liv som känns sant för oss, med ett öppet hjärta och med tillit till att vi klarar mer än vad vi kanske tror.

Världen behöver dig modig. Hur kan du utveckla ditt mod idag?

Vad är möjligt på andra sidan motståndet?

Liksom så många andra har jag dragits med en förkylning under december. Under några dagar behövde jag ställa in många roliga planer, vila när jag inte kände för det och notera FOMO från min idé om att alla andra var ute i vinterlandskapet och levde livet förutom jag. Det tog någon dag innan jag insåg vad det var som skavde mest. Det var inte halsontet, tröttheten eller missade möjligheter, det var motståndet mot verkligheten. Kampen mot livet såsom det var. Och där har vi det igen; lidandet bor i gapet mellan våra förväntningar och vår verklighet. 

Det här var ingen jättegrej förstås, en enkel förkylning som min kropp kunde hantera naturligt med lite extra vätska, vila och värme. Men principen är densamma oavsett vad vi går igenom. I varje situation vi inte gillar har vi tre, eller egentligen fyra, valmöjligheter. Förändra, lämna, acceptera eller göra motstånd. 

Ibland är vi i en jobbig situation som vi kan förändra, då ska vi göra det. Ibland befinner vi oss på en plats eller i en situation som inte är bra för oss och som vi kan lämna, då ska vi lämna. Men om vi inte kan förändra eller lämna, så är det lätt att hamna i det mest obekväma valet; motstånd. 

Om vi fortsätter med min förkylning som ett enkelt exempel så kunde jag förändra vissa av mina omständigheter men jag kunde inte, som genom ett trollslag, ta bort förkylningen (jag lyckades åtminstone inte denna gång). Jag kunde inte lämna min kropp och byta ut den mot en som var stark och pigg. Och då hamnade jag ett tag i det så obekväma motståndet. Det där jag hela tiden jämför verkligheten såsom den är precis framför mig med hur jag tycker att det borde vara. Ute på julminglet, njutandes av glittrande vinterlandskap, kreativt fokus på mitt mysiga kontor och istället låg jag där i min soffa och kände mig tung i kroppen. 

Varför just nu? Varför funkar inte mina naturliga läkningsmetoder som de brukar? Åh, nej, inte tjock i halsen idag igen, det skulle ju vara bättre idag! 

Jag tackar livet för den fina påminnelsen om att fokusera på min ”zone of influence”, det jag kan påverka. Det jag inte kan förändra, det kan jag acceptera och det jag har accepterat har redan förändrats. När jag väl insåg att jag fastnat i motstånd kunde jag välja acceptans istället. Jag känner mig hängig, det är okej. Jag är besviken på att jag missar den där roliga grejen, det är okej. Min hjärna har en massa åsikter om det som sker nu, det är okej. 

Och så, på andra sidan motståndet, i acceptansen av verkligheten, kunde jag få tillgång till tacksamheten igen, för mitt mysiga hem, för tända ljus och te. Jag kunde känna avslappningen i min kropp. Jag kunde släppa taget om förväntningarna och bli nyfiken på vad som skulle hända härnäst. Jag kunde njuta av maten och böckerna och mysjobb från soffan.  

Även om livet inte är precis såsom du skulle önska just nu eller den här julen, så finns det så mycket lättnad i att släppa på motståndet. I att tillåta livet att vara vad det är och samtidigt få syn på det du faktiskt kan påverka; dina tankar, känslor, beteenden och din respons på det som händer omkring dig. Och vetskapen om att allt förändras, hela tiden. Men för nu är den här stunden vad den är, och med acceptans för det kan du kanske till och med hitta välsignelsen i just denna. Tänk om denna jul blir precis så som den ska? Tillåta den att bli som den blir? Tillåta andra människor att vara dem de är? Tillåta dig själv att göra så gott du kan? Kanske hjälpa dig själv en bit på vägen genom att åtminstone inte göra motstånd mot att du känner motstånd? 

Vad behöver du acceptera just nu? Och vad tror du skulle förändras om du faktiskt gjorde det? 

Nu skippar vi alla borden och måsten

Det är lätt att bli överväldigad över allt som måste göras så här års, alla commitments och borden som kommer med årsslut, jul och nyår, både i yrkes- och privatliv. Om du känner igen dig i känslan vill jag börja med att påminna om: Det finns inga borden eller måsten, det finns bara vill eller behöver. Eller, jo, förresten, vi måste välja och vi kommer (måste?) dö ifrån den här kroppen. Men inga borden.

Ändå hör jag många omkring mig använda orden hit och dit om saker som inte alls är på liv eller död. 

Jag måste handla julklappar… Jag borde göra julfint hemma… Jag måste bli klar med den där rapporten i tid… Jag borde gå till frissan… Jag måste förbereda julmaten… Jag borde gå på den där julfesten… Jag måste fixa inför barnens lucia… Jag borde ringa den där släktingen… Jag måste vara på jobbet tidigt… Jag borde ha förlåtit honom … Jag måste gå på det där mötet…

Vad händer i dig om jag påstår att du inte borde eller måste något av det där? För det måste du faktiskt inte. Det är inte rätt eller fel, det är olika konsekvenser av olika val. Och om du väljer att inte handla julklappar, göra julfint, lämna in rapporten i tid, gå till frissan, förbereda julmaten, gå på julfesten, fixa inför lucia, ringa släkten, vara på jobbet tidigt, förlåta honom eller gå på det där mötet, så kommer det att få vissa konsekvenser. Vissa bra och vissa dåliga, mer eller mindre önskvärda, säkert, men ändå, ingen kommer att dö. Det är inte så himla viktigt som vi ofta gör det i våra egna huvuden. 

Så, om vi helt enkelt skippar borden och måsten helt och hållet, särskilt såhär års. Vad blir då kvar? Vad vill du? Vad behöver du just nu? Kanske förändras listan, kanske ser den likadan ut, men alldeles oavsett, energin blir annorlunda. 

Jag vill handla julklappar… Jag vill göra julfint hemma… Jag behöver bli klar med rapporten i tid… Jag behöver gå till frissan… Jag vill förbereda julmaten… Jag vill gå på julfesten… Jag behöver fixa inför barnens lucia… Jag vill ringa släktingen… Jag behöver vara på jobbet tidigt… Jag vill förlåta honom… Jag behöver gå på mötet…

Mitt tips till dig: Ta fram “att-göra-listan” för december och se över den med dessa glasögon. Inget är borde eller måste, bara vill eller behöver. Vad händer med listan då? 

Jag vill till och med gå så långt som till att påstå att vi inte måste jobba/ hämta barnen/ handla mat/ betala räkningar heller, men det är troligt att vi inte vill ha konsekvenserna av att inte göra de grejerna, så vi väljer att göra dem, för att vi vill eller behöver, men inte för att vi borde eller måste. Känner du skillnaden i energin? Ord har betydelse, de bär på en energi. Så ge dig själv gåvan av att välja, för du får det, det är ditt liv, och konsekvenserna av dina val är ditt ansvar. Så vad väljer du ifrån en plats av lust eller behov, vill eller behöver? 

Det finns många sätt att leva livet på. Du är fri att välja över ditt eget liv. Visst, vi har ansvar för saker, men oftast lägger vi en alltför tung börda på sådant som faktiskt inte är så himla viktigt. Dina barn kommer att överleva sin barndom även utan alla detaljer perfekta. Jag hörde om en familj som behövde prioritera och där alla hade fått välja en sak som de ville skulle vara en del av julen. Någon valde Jansson, en annan julgran, en tredje Kalle Anka. Men det visade sig att julklapparna, pyntet, julkonserterna och överflödet av mat inte var så viktigt och de fick en otroligt fin jul tillsammans utan allt det där. 

Om du brukar läsa mina krönikor så vet du att jag är en stor förespråkare för att leva medvetet och i självledarskap, att leva autentiskt, sant. I min podd ”Det inre skiftet” pratar jag om just det i avsnittet ”Pusselbiten som är du”. 

En nybörjares sinne

Hur stor del av ditt liv går på autopilot? Vakna av klockan, morgonrushen, hämta, lämna, äta, fixa, pendla, jobba, möten, skärmtid, träning, handla, tv, sova. Hur många minuter på en dag är du faktiskt närvarande med det som är? Och hur stor del går per automatik, utan att du faktiskt är där, nyfiket utforskande stunden? Autopiloten är bra, den spar massor av energi. Tänk om vi varje gång vi skulle borsta tänderna behövde använda all vår uppmärksamhet till att notera vilken tand som är borstad och hur vi nu ska vända tandborsten för att komma åt nästa, det skulle troligen vara jobbigt. Men det är inte antingen eller, använd autopiloten när det passar men välj en nybörjares sinne när du kan. 

En nybörjares sinne är en av de 9 attityder som Jon Kabat-Zinn, grundaren av Mindfulness-based stress reduction program, sammanfattar mindfulness med. Det handlar om att välja att släppa alla idéer om det vi tror vi vet och istället se saker för vad de verkligen är. Som om det vore för första gången, för det är det ju. Vi tenderar ofta att ta det ordinära för givet och missar därmed det extraordinära som faktiskt finns där. 

”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.”

– Stig Johansson

Med en nybörjares sinne väljer vi att vara utforskare igen. Som ett barn som ser världen för första gången, fri från förväntningar som är baserade på tidigare erfarenheter. Vi öppnar upp sinnet för nya möjligheter, som faktiskt finns överallt. 

Livet blir så mycket tråkigare när vi tror att vi vet allt. Tänk om du inte vet? Tänk om du inte vet hur den här dagen kommer att bli? Vad din partner kommer att säga? Hur det här jobbmötet kommer att fortlöpa? Tänk om du inte vet vad du kommer att känna på träningen idag? Eller upptäcka på skogspromenaden? Tänk om livet är så mycket större än du ger det möjlighet att vara? 

Jag har slutat sätta upp mål och planera långt in i framtiden. Jag vill inte veta. ”Surprise and delight” brukar jag be om. Jag vill bli positivt överraskad av livet. I mina relationer, av mitt jobb, min vardag, mitt hem, mina rutiner. Jag vill se på saker som om det vore för första gången. Allt förändras ju faktiskt hela tiden. Och även om jag väljer samma morgonrutin som jag hade igår så är den annorlunda idag. Jag noterar nya saker att vara tacksam för, mitt känsloliv har förändrats, rörelserna känns annorlunda, frukosten smakar nytt om jag faktiskt smakar på den. 

“This is a wonderful day, I’ve never seen this one before.”

– Maya Angelou 

Livet pågår, ständigt. Vi har alltid möjligheten att luta oss in för att faktiskt uppleva det. Och det är när jag gör det som jag också märker att tiden expanderar. Många omkring mig pratar om att tiden går så fort. Det är inte längre min upplevelse. Tiden känns oändlig. 2022 har pågått i så många år. En minut, bestående av 60 närvarande sekunder, är otroligt lång tid. Och hittills i år har ungefär 473 760 minuter passerat. Det är mycket tid! 

Min intention är inte att stressa upp dig över tiden om du upplever att den går för fort. Jag tror att tiden är relativ och subjektiv, det är ett praktiskt system vi har skapat för struktur men hur vi upplever tiden varierar genom livet. 

Det jag vill peka på är ögonblicket. Det här, det nya, alldeles oupptäckta. För det här ögonblicket har aldrig funnits förr och kommer aldrig igen. Allt förändras, hela tiden. Det är inget att få panik över, det är bara en påminnelse om att en nybörjares sinne kan hjälpa oss att vara här. Oavsett om just det här ögonblicket är njutbart, jobbigt eller nånstans mitt emellan. Hur kan du släppa förväntningarna och vara med det. Som för första gången, för det är det. 

Det här och mycket annat pratar jag om i Det inre skiftet – en podcast om att leva autentiskt. Nya avsnitt varje söndag – lyssna gärna och berätta vad som väcks i dig!  

Det är de små sakerna du gör ofta som gör störst skillnad

Det är så lätt att göra stor sak av livsstilsförändringar, tänka att allt måste ske samtidigt och att det därmed inte riktigt passar nu. Kanske efter nyår. Men det är ju de små sakerna vi gör ofta som faktiskt gör störst skillnad i våra liv, får vår hälsa, vårt välmående och för människorna omkring oss. Och små, små, skiften, de kan vi ju faktiskt göra hela tiden, genom medvetna val formar vi våra liv varje dag. 

Att ta trapporna istället för hissen varje dag kommer påverka dig mer än att springa en gång i veckan. Att dricka ett glas vatten extra per dag kommer att supporta kroppen mer positivt än att bälja i dig fyra liter på raken. Att lägga till en extra grönsak per dag är bättre än att äta sju olika grönsaker vid ett tillfälle en gång i veckan. 

Allt det där vet nog de flesta av oss, det är ju ett återkommande tema här på FoodPharmacy. Men jag vill rikta fokus även mot det vi gör för vår mentala och emotionella hälsa. Att tänka på några saker du är tacksam för varje dag istället för att göra en lååång tacksamhetslista en gång i månaden kommer att supporta omprogrammeringen av hjärnan mer. Att varje kväll göra en kroppskanning och notera om det fastnat några känsloknutar under dagen som behöver få kännas. Att några gånger per dag stanna upp och fördjupa andetagetär bättre än att göra andningsövningar endast på retreat. Att välja att förlåta de små misstagen människorna omkring oss gör kommer att förbereda dig på när du verkligen behöver hitta förståelsen för någon annans beteende. 

Och samtidigt, när vi bryter ner det stora, abstrakta ”livet”, till här och nu, ett ögonblick i taget, då skapar vi dessutom förutsättningar för mer livsnjut. För det är nice att känna pulsen i trappan, dricka ett glas vatten, äta goda grönsaker, känna tacksamhet, släppa ut instängda känslor, andas medvetet och välja att förstå och förlåta människorna omkring dig. 

Det här är allt. Det här ögonblicket är ditt liv. Just nu. Precis här. Vad du än gör när du läser det här så är det här ditt liv. Det som är verkligt, just nu. Så börja här. Vilket litet steg kan du göra här och nu, eller i alla fall idag, för att, även på sikt, skapa förutsättningar för mer välmående? 

Visst, ibland behöver vi göra saker idag som inte är så härliga för att skapa en ännu bättre morgondag. Men jag tror att vi har mycket att vinna på att skifta perspektiven. Implementera små och härliga mikrovanor idag, var närvarande i dem nu, och vet, att över tid så skiftar de hela ditt liv till det bättre. 

Ibland använder jag akronymen BEAT för att känna in vilket val jag behöver göra idag, för att supporta även framtida jag och andra. BEAT står för Body, Effect, Alignment och Thank. 

Body – vad säger min kropp att jag behöver göra just nu? Vad känns som intuitivt rätt val i den här situationen? 

Effect – hur påverkar det här valet mig själv och människor runtomkring mig? 

Alignment – vilket val är i enlighet med den högsta versionen av mig? Vilket val är i linje med mina värderingar? Och vilket är en automatisk respons på gamla mönster? 

Thank – vilket val skulle framtida jag tacka mig för i den här situationen? 

Som vanligt, så finns det en paradox här; leva och vara här OCH göra val som även tjänar ditt framtida jag. 

Vad är något litet du kan göra idag som du vet att du behöver? 

Vilket är det mest kärleksfulla valet i den här situationen? 

Vem vill jag vara och hur agerar jag när jag är den personen jag väljer att vara? 

Vad skulle framtida jag tacka mig själv för om jag gjorde nu? 

Du skapar ditt liv hela tiden genom valen du gör i nuet. Vilka små val väljer du att göra idag? 

Bortom tankarna finns ett friare liv

Många av oss lever otroligt hjärnfokuserade liv och i ett samhälle som har stor tilltro till och beroende av, våra tankar. Men vi är ju så mycket mer än bara våra hjärnor. Vi är känslovarelser, som bor i djurkroppar, som har intuition och visdom bortom tankarna. Vårt hjärta skickar mer signaler till hjärnan än tvärtom. Ju mer jag själv väljer att leva mitt liv bortom tankarna desto friare känns mitt liv. Men det handlar inte om att hitta en off-knapp på tankarna och gå omkring helt utan dem, i alla fall inte för mig, det handlar om att hitta förhållningssätt till våra tankar så att vi kan leva bortom.

Jag har faktiskt en vän som verkar ha den förmågan, att stänga av tankarna. När han sätter sig ner för att meditera så beskriver han det som att han trycker han på ’off’, och så är det tyst där uppe så länge som han har valt att meditera. Alltså, på riktigt, är det ens möjligt? Kanske för vissa, men de flesta jag talar med har en annan typ av tankeverksamhet, en som alltid är i tjänst.

När jag slutade vänta på att det skulle bli tyst där uppe så blev jag så mycket friare att leva bortom tankarna, oavsett vad de håller på med. Jag har en ständig kommentator där inne, som kontrollerar och recenserar och planerar och, just, tänker en massa saker hela tiden. Det är helt ok, den kan få hålla på. Jag är inte mina tankar, jag har dem, så jag kan välja att lägga mitt fokus på annat och låta kommentatorn få snacka. 

“Your mind is a terrible master but an excellent servant.”

Robin Sharma

Vår hjärna är ett verktyg för att uppleva det här livet, precis som vår kropp är. Men vi är den som observerar både tanke och kropp, den som är medveten om allt det där utan att behöva identifiera oss med det. Jag väljer idag att leva mitt liv guidat av min intuition, istället för min nyckfulla hjärna, och det här är några av de verktyg jag använder för att kunna göra det. 

Observera 

Det är ofta det här vi övar på i meditationen. Att välja att gå in i observatörsroll och se på tankarna med lite distans. Som molnen som rör sig på himlen, som bilarna som passerar på vägen. Ibland brukar jag roa mig med att se min tankeverksamhet som en liten gubbe som går omkring där inne och sopar, bär, flyttar och organiserar mina tankar. Han jobbar hårt och han gör ett bra jobb men jag är inte han, jag är den som ser på.  

Tömma 

Om tankeverksamheten är extra fullspäckad en dag så sätter jag mig ner och tömmer. Jag bara öppnar på kranen och skriver helt enkelt ner allt som kommer. Vissa saker är nonsens, vissa behöver jag faktiskt agera på, vissa triggar känslor som jag behöver känna. Men när jag tömt i några minuter brukar det bli lite lugnare där inne. 

Förkroppsliga 

Min kropp är mitt bästa ”nu-verktyg”. Genom andetaget, genom dans, naturkontakt, rörelse eller full uppmärksamhet på mina sinnen tar jag mig ur hjärnan och till nuet. Det enda som på riktigt är verkligt. 

Separera 

Att komma ihåg att jag inte är mina tankar eller min hjärna har hjälpt mig mycket. Jag säger ofta något i stil med: ”Min hjärna säger nu det här…” eller ”Jag har en tanke som säger…” Genom att separera mig själv från rösten som talar så blir jag påmind om att det bara är en av alla saker som händer i mitt inre hela tiden, det är inte verklighet bara för det. 

The Work 

Kanske har du hört talas om Byron Katies The Work? Det är ett fantastiskt och enkelt verktyg för att ifrågasätta våra tankar. Med bara fyra frågor kan så mycket förändras: 

Är det sant? 

Kan jag verkligen veta att det är sant? 

Vem blir jag när jag tror på den här tanken? 

Vad vore möjligt för mig utan den här tanken? 

Jag vill varmt rekommendera dig att läsa mer och testa på www.thework.com 

Resonera och förhandla 

Min hjärna vill mig väl. Den försöker skydda mig från fara. Problemet är bara att den är lite överdrivet ängslig och tror att jag ska dö av det mesta. Om jag ska prova något nytt, göra något modigt eller gå utanför min komfortzon så brukar jag behöva förhandla lite med hjärnan, det kan låta typ såhär:

”Okej, älskade hjärna, jag förstår att du har panik och tror att jag ska dö nu, men jag ska faktiskt bara skriva en text/ ringa ett samtal/ lyssna på min intuition/ be om det jag behöver. Kan vi komma överens om att jag testar? En gång eller under en vecka eller månad? Om det går dåligt kan vi alltid gå tillbaka till din kontroll, jag lovar. Men om det går bra så kanske även du kommer att gilla det. Har vi en deal?”

Kärlek och medkänsla 

Det är viktigt att komma ihåg att hjärnan inte vill oss ont. Den söker bara trygghet och kärlek och tror att den ska nå dit genom skrämsel och kontroll. Men när vi kan ge den det den egentligen behöver så har den en tendens att lugna ner sig. ”Älskade hjärna, jag ser hur du kämpar, och jag är så tacksam för dig. Men jag är trygg här, och jag kan hålla dig. Tack för ditt jobb men du kan vila nu.”

Fysisk support 

Hjärnan är trots allt en kroppsdel som behöver näring, vila och stimulans, precis som resten av kroppen. Om jag ätit dåligt, sovit sådär eller inte aktiverat den på rätt sätt på länge så kan jag räkna med att den kommer att vara lite extra stingslig. Det är okej, då kan jag vara medveten om det och ge den vad den behöver för att må bättre igen. 

Det finns många fler verktyg för att förhålla oss till den där fantastiska tjänaren vi ofta kallar hjärnan eller tankeverksamheten. Men vad finns då bortom? För mig är det intuition, närvaro, upplevelser av livet som jag faktiskt är där för, med hela jag. Hjärnan har faktiskt svårt att förstå och ta in det mest fantastiska i livet, men du vet. Du är inte din hjärna, du har dina tankar. Missförstå mig rätt, jag älskar min hjärna, den är helt fantastisk. Den hjälper mig på så många sätt varje dag och jag skulle inte vilja uppleva livet utan den. Men när den får sin rätta roll i mitt liv så blir mitt liv så mycket större, friare och rikare. Kanske är det samma för dig?    

Är du mer nyfiken på hur ett liv bortom hjärnan kan te sig så är onlinekursen ”Ett intuitivt liv i flow” nu öppen igen. Under sex veckor får du utforska mind, intuition, alignment, flow, känslor och hur allt hänger ihop. Du startar kursen när du vill och tar det helt i din egen takt. 

Ett mjukare förhållningssätt till det hårda livet

Jag brukade tänka att för mycket självkärlek skulle göra mig svag. Att mer självmedkänsla skulle göra mig självisk. Att prioritera min egen mentala hälsa skulle göra mig självcentrerad. Att jag inte längre skulle få något gjort, att jag skulle bli mindre generös eller isolerad om jag släppte taget lite grann, om det där ständiga pushandet. Men ju mer jag mjuknar gentemot mig själv desto mer har jag att ge, den insikten landar djupare och djupare i mig. 

När jag själv behövde hitta vägen på min egen läkningsresa upptäckte jag snart att alla de där yttre förändringarna inte riktigt fick önskad effekt om jag bara fokuserade där. För ju mer medveten jag blev desto tydligare blev det att jag hade ett ganska hårt inre klimat. Den inre dialogen var dömande och kontrollerande. Jag kunde känna självmedkänsla så länge jag presterade och det gick bra, men när jag gjorde ”fel” eller misslyckades så blev det värre. 

Jag brukade tro att självkärlek handlade om att skämma bort mig. Den där extra halvtimmen i badrummet med skumbad och sköna oljor. Eller en massage mitt i veckan. Eller en kul middag med vänner. Och allt det där är förstås härligt, men kan också vara ganska jobbigt om vi har en hård inre röst som dömer det vi håller på med som oproduktivt eller bortskämt eller som slöseri med tid. 

För mig handlar självkärlek idag främst om en ständigt mjuknande inre dialog. Att hela tiden påminna mig om att jag är kärlek, precis som alla andra, och att jag förtjänar obegränsat med kärlek. Och ju mer jag ger mig själv det jag mest behöver, mjukhet, desto mer spiller det över på andra. För mitt sanna jag, utan murar och självförsvar, är generöst och fullt av kärlek. 

Jag sitter numera ofta på tunnelbanan och noterar hur kärleken bubblar över, jag känner så mycket kärlek för människorna runtomkring mig. Människor jag inte alls känner och troligtvis inte kommer att träffa igen. Tyst för mig själv mumlar jag till mina medpassagerare: jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Det betyder inte att jag nödvändigtvis gillar det jag ser eller uppskattar ett särskilt beteende omkring mig. Det är för att jag ser vilka de egentligen är, kärlek, precis som jag, oavsett vilket yttre som i den stunden presenteras. Det är fullt i mig och spiller naturligt över på dem omkring mig. 

Och samtidigt, den elaka rösten i mig är alltid nära. Den vaknar tvärt ibland och börjar vilt vifta omkring sig med hårda ord, som för att ta igen för förlorad tid. Då behöver jag mjukna även mot den, och inse att jag kan det. 

”Jag ser dig älskling, ja, du är rädd att jag ska förlora något nu så du hårdnar i din ton, det är okej. Du får vara. Du får väsnas. Det är okej.”

Jag är inte rösten i mitt huvud, jag är den som bevittnar den där rösten. Jag är den som kan hålla allt i mitt hjärta. Och ju mer jag mjuknar desto starkare blir jag. Inte för att jag är oövervinnerlig, utan att för att mina rötter går djupt. Som ett träd står jag stadigt, även när det blåser omkring mig. För rötterna står i kärleksfull jord, i mjukt hållande av allt som behöver få finnas i den mänskliga erfarenheten. 

Det är så lätt att hårdna när världen verkar skrämmande. Men jag vill slå ett slag för mjukheten. För när du kan mjukna mot allt det där, det tuffa och taggiga, liksom det sårbara och lena, då inser du att du inte behöver försvara dig. Den kärlek du törstar över finns redan inom dig, och när du slår på den kranen, då strömmar det fritt till allt och alla. 

Det är bråttom nu, vi behöver sakta ner

Jag hör ofta uttryck som ”världen snurrar snabbare och snabbare” eller ”tiden räcker inte till” eller ”läget är akut, vi behöver agera nu!”. Hur relaterar du till de orden? Känns det sant för dig? Om vi alla väljer det narrativet är det inte så konstigt att vi är stressade.

Jag lyssnade till den nigerianska författaren och filosofen Bayo Akomolafe på en föreläsning för några år sedan när han sa: ”The times are urgent. We must slow down!” Orden har stannat hos mig och jag umgås med dem ibland. Vad innebär det egentligen?

Tiden har faktiskt saktat ner betydligt i min egen livsupplevelse det här året. Jag brukade också vara en av dem som tyckte att tiden sprang på, att jag inte hann med att veckorna och månaderna flöt in i varann. Men inte längre. Vad beror det på?

Jag kan egentligen inte se några yttre faktorer som påverkar det här. Det är ingen större skillnad på när jag har mycket att göra eller lite, när minutrarna är fyllda med många olika typer av aktiviteter eller när jag gör liknande saker under längre tid. Det enda jag hittar när jag söker är närvaro. Det är kvaliteten på min närvaro som har förändrats. För när jag är närvarande med det som sker, när det sker, då försvinner tidskonceptet samtidigt som det expanderar. För en minut, bestående av 60 unika sekunder, är lång tid. Och tänk vad många minuter vi har på en timme, en dag, en vecka.

Min intention är inte skapa mer stress i dig som känner motsatsen, att livet springer ifrån dig. Min intention är att peka på möjligheten. Tänk om långsamheten redan är här. Det handlar inte om att göra något i ultrarapid eller nödvändigtvis göra färre saker, det handlar om att tillåta hela dig att vara där när det sker. Och på så sätt fullt ut uppfatta vad som faktiskt händer.

Lösningen på våra gemensamma utmaningar är inte ett högre tempo, fler uppfinningar, nya tekniker eller större sammanhang. Jag tror att det är just det som är en av grundorsakerna till problemen vi ser omkring oss. Problemet är separation. Från oss själva, från varandra, från nuet, från jorden. Vi behöver sakta ner och komma hem. Till oss själva, till varandra, till nuet, till jorden.

För mig handlar närvaro mycket om tillåtelse. Jag behöver tillåta mig själv att vara där jag är, helt och fullt. Att släppa taget om allt det andra och lita på att jag kommer att veta det jag behöver veta när jag behöver veta det. Jag kommer att göra det jag behöver göra när jag behöver göra det. Men för nu, sitter jag här och skriver. Om en stund möter jag en annan människa i full närvaro och ögonkontakt. När jag rör mig i naturen är jag där med henne.

Det säger sig själv att det inte finns någon quick fix när det gäller närvaro. Men det finns en slow fix och den är redan här. Andas. Notera. Sänk axlarna. Erkänn för dig själv att du aldrig någonsin kan vara någon annanstans än här så sluta försöka. Sluta fly ifrån dig själv. Du finns bara här, även om dina tankar drar iväg i stories om då och sen.

Det är bråttom nu, vi behöver sakta ner. Vad väcks i dig när du hör orden? Hur skulle du kunna sakta ner utan att nödvändigtvis vända upp och ner på ditt liv (om du inte vill det förstås)? Genom att vara där du är expanderar tiden, och livet, och möjligheten till att se vad som behövs på riktigt. Ibland är det görande, ibland är det varande. Men vi behöver vara här för att notera det, för att höra vår egen intuition och inre vägledning. För att på riktigt höra varandra. För att lära av naturen som alltid vet.

Det är bråttom nu, vi behöver sakta ner. Tillåt dig själv att vara här och notera vad som behövs.