Jag brukade tänka att för mycket självkärlek skulle göra mig svag. Att mer självmedkänsla skulle göra mig självisk. Att prioritera min egen mentala hälsa skulle göra mig självcentrerad. Att jag inte längre skulle få något gjort, att jag skulle bli mindre generös eller isolerad om jag släppte taget lite grann, om det där ständiga pushandet. Men ju mer jag mjuknar gentemot mig själv desto mer har jag att ge, den insikten landar djupare och djupare i mig.
När jag själv behövde hitta vägen på min egen läkningsresa upptäckte jag snart att alla de där yttre förändringarna inte riktigt fick önskad effekt om jag bara fokuserade där. För ju mer medveten jag blev desto tydligare blev det att jag hade ett ganska hårt inre klimat. Den inre dialogen var dömande och kontrollerande. Jag kunde känna självmedkänsla så länge jag presterade och det gick bra, men när jag gjorde ”fel” eller misslyckades så blev det värre.
Jag brukade tro att självkärlek handlade om att skämma bort mig. Den där extra halvtimmen i badrummet med skumbad och sköna oljor. Eller en massage mitt i veckan. Eller en kul middag med vänner. Och allt det där är förstås härligt, men kan också vara ganska jobbigt om vi har en hård inre röst som dömer det vi håller på med som oproduktivt eller bortskämt eller som slöseri med tid.
För mig handlar självkärlek idag främst om en ständigt mjuknande inre dialog. Att hela tiden påminna mig om att jag är kärlek, precis som alla andra, och att jag förtjänar obegränsat med kärlek. Och ju mer jag ger mig själv det jag mest behöver, mjukhet, desto mer spiller det över på andra. För mitt sanna jag, utan murar och självförsvar, är generöst och fullt av kärlek.
Jag sitter numera ofta på tunnelbanan och noterar hur kärleken bubblar över, jag känner så mycket kärlek för människorna runtomkring mig. Människor jag inte alls känner och troligtvis inte kommer att träffa igen. Tyst för mig själv mumlar jag till mina medpassagerare: jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Det betyder inte att jag nödvändigtvis gillar det jag ser eller uppskattar ett särskilt beteende omkring mig. Det är för att jag ser vilka de egentligen är, kärlek, precis som jag, oavsett vilket yttre som i den stunden presenteras. Det är fullt i mig och spiller naturligt över på dem omkring mig.
Och samtidigt, den elaka rösten i mig är alltid nära. Den vaknar tvärt ibland och börjar vilt vifta omkring sig med hårda ord, som för att ta igen för förlorad tid. Då behöver jag mjukna även mot den, och inse att jag kan det.
”Jag ser dig älskling, ja, du är rädd att jag ska förlora något nu så du hårdnar i din ton, det är okej. Du får vara. Du får väsnas. Det är okej.”
Jag är inte rösten i mitt huvud, jag är den som bevittnar den där rösten. Jag är den som kan hålla allt i mitt hjärta. Och ju mer jag mjuknar desto starkare blir jag. Inte för att jag är oövervinnerlig, utan att för att mina rötter går djupt. Som ett träd står jag stadigt, även när det blåser omkring mig. För rötterna står i kärleksfull jord, i mjukt hållande av allt som behöver få finnas i den mänskliga erfarenheten.
Det är så lätt att hårdna när världen verkar skrämmande. Men jag vill slå ett slag för mjukheten. För när du kan mjukna mot allt det där, det tuffa och taggiga, liksom det sårbara och lena, då inser du att du inte behöver försvara dig. Den kärlek du törstar över finns redan inom dig, och när du slår på den kranen, då strömmar det fritt till allt och alla.