Jag hör ofta uttryck som ”världen snurrar snabbare och snabbare” eller ”tiden räcker inte till” eller ”läget är akut, vi behöver agera nu!”. Hur relaterar du till de orden? Känns det sant för dig? Om vi alla väljer det narrativet är det inte så konstigt att vi är stressade.
Jag lyssnade till den nigerianska författaren och filosofen Bayo Akomolafe på en föreläsning för några år sedan när han sa: ”The times are urgent. We must slow down!” Orden har stannat hos mig och jag umgås med dem ibland. Vad innebär det egentligen?
Tiden har faktiskt saktat ner betydligt i min egen livsupplevelse det här året. Jag brukade också vara en av dem som tyckte att tiden sprang på, att jag inte hann med att veckorna och månaderna flöt in i varann. Men inte längre. Vad beror det på?
Jag kan egentligen inte se några yttre faktorer som påverkar det här. Det är ingen större skillnad på när jag har mycket att göra eller lite, när minutrarna är fyllda med många olika typer av aktiviteter eller när jag gör liknande saker under längre tid. Det enda jag hittar när jag söker är närvaro. Det är kvaliteten på min närvaro som har förändrats. För när jag är närvarande med det som sker, när det sker, då försvinner tidskonceptet samtidigt som det expanderar. För en minut, bestående av 60 unika sekunder, är lång tid. Och tänk vad många minuter vi har på en timme, en dag, en vecka.
Min intention är inte skapa mer stress i dig som känner motsatsen, att livet springer ifrån dig. Min intention är att peka på möjligheten. Tänk om långsamheten redan är här. Det handlar inte om att göra något i ultrarapid eller nödvändigtvis göra färre saker, det handlar om att tillåta hela dig att vara där när det sker. Och på så sätt fullt ut uppfatta vad som faktiskt händer.
Lösningen på våra gemensamma utmaningar är inte ett högre tempo, fler uppfinningar, nya tekniker eller större sammanhang. Jag tror att det är just det som är en av grundorsakerna till problemen vi ser omkring oss. Problemet är separation. Från oss själva, från varandra, från nuet, från jorden. Vi behöver sakta ner och komma hem. Till oss själva, till varandra, till nuet, till jorden.
För mig handlar närvaro mycket om tillåtelse. Jag behöver tillåta mig själv att vara där jag är, helt och fullt. Att släppa taget om allt det andra och lita på att jag kommer att veta det jag behöver veta när jag behöver veta det. Jag kommer att göra det jag behöver göra när jag behöver göra det. Men för nu, sitter jag här och skriver. Om en stund möter jag en annan människa i full närvaro och ögonkontakt. När jag rör mig i naturen är jag där med henne.
Det säger sig själv att det inte finns någon quick fix när det gäller närvaro. Men det finns en slow fix och den är redan här. Andas. Notera. Sänk axlarna. Erkänn för dig själv att du aldrig någonsin kan vara någon annanstans än här så sluta försöka. Sluta fly ifrån dig själv. Du finns bara här, även om dina tankar drar iväg i stories om då och sen.
Det är bråttom nu, vi behöver sakta ner. Vad väcks i dig när du hör orden? Hur skulle du kunna sakta ner utan att nödvändigtvis vända upp och ner på ditt liv (om du inte vill det förstås)? Genom att vara där du är expanderar tiden, och livet, och möjligheten till att se vad som behövs på riktigt. Ibland är det görande, ibland är det varande. Men vi behöver vara här för att notera det, för att höra vår egen intuition och inre vägledning. För att på riktigt höra varandra. För att lära av naturen som alltid vet.
Det är bråttom nu, vi behöver sakta ner. Tillåt dig själv att vara här och notera vad som behövs.