Liksom så många andra har jag dragits med en förkylning under december. Under några dagar behövde jag ställa in många roliga planer, vila när jag inte kände för det och notera FOMO från min idé om att alla andra var ute i vinterlandskapet och levde livet förutom jag. Det tog någon dag innan jag insåg vad det var som skavde mest. Det var inte halsontet, tröttheten eller missade möjligheter, det var motståndet mot verkligheten. Kampen mot livet såsom det var. Och där har vi det igen; lidandet bor i gapet mellan våra förväntningar och vår verklighet.
Det här var ingen jättegrej förstås, en enkel förkylning som min kropp kunde hantera naturligt med lite extra vätska, vila och värme. Men principen är densamma oavsett vad vi går igenom. I varje situation vi inte gillar har vi tre, eller egentligen fyra, valmöjligheter. Förändra, lämna, acceptera eller göra motstånd.
Ibland är vi i en jobbig situation som vi kan förändra, då ska vi göra det. Ibland befinner vi oss på en plats eller i en situation som inte är bra för oss och som vi kan lämna, då ska vi lämna. Men om vi inte kan förändra eller lämna, så är det lätt att hamna i det mest obekväma valet; motstånd.
Om vi fortsätter med min förkylning som ett enkelt exempel så kunde jag förändra vissa av mina omständigheter men jag kunde inte, som genom ett trollslag, ta bort förkylningen (jag lyckades åtminstone inte denna gång). Jag kunde inte lämna min kropp och byta ut den mot en som var stark och pigg. Och då hamnade jag ett tag i det så obekväma motståndet. Det där jag hela tiden jämför verkligheten såsom den är precis framför mig med hur jag tycker att det borde vara. Ute på julminglet, njutandes av glittrande vinterlandskap, kreativt fokus på mitt mysiga kontor och istället låg jag där i min soffa och kände mig tung i kroppen.
Varför just nu? Varför funkar inte mina naturliga läkningsmetoder som de brukar? Åh, nej, inte tjock i halsen idag igen, det skulle ju vara bättre idag!
Jag tackar livet för den fina påminnelsen om att fokusera på min ”zone of influence”, det jag kan påverka. Det jag inte kan förändra, det kan jag acceptera och det jag har accepterat har redan förändrats. När jag väl insåg att jag fastnat i motstånd kunde jag välja acceptans istället. Jag känner mig hängig, det är okej. Jag är besviken på att jag missar den där roliga grejen, det är okej. Min hjärna har en massa åsikter om det som sker nu, det är okej.
Och så, på andra sidan motståndet, i acceptansen av verkligheten, kunde jag få tillgång till tacksamheten igen, för mitt mysiga hem, för tända ljus och te. Jag kunde känna avslappningen i min kropp. Jag kunde släppa taget om förväntningarna och bli nyfiken på vad som skulle hända härnäst. Jag kunde njuta av maten och böckerna och mysjobb från soffan.
Även om livet inte är precis såsom du skulle önska just nu eller den här julen, så finns det så mycket lättnad i att släppa på motståndet. I att tillåta livet att vara vad det är och samtidigt få syn på det du faktiskt kan påverka; dina tankar, känslor, beteenden och din respons på det som händer omkring dig. Och vetskapen om att allt förändras, hela tiden. Men för nu är den här stunden vad den är, och med acceptans för det kan du kanske till och med hitta välsignelsen i just denna. Tänk om denna jul blir precis så som den ska? Tillåta den att bli som den blir? Tillåta andra människor att vara dem de är? Tillåta dig själv att göra så gott du kan? Kanske hjälpa dig själv en bit på vägen genom att åtminstone inte göra motstånd mot att du känner motstånd?
Vad behöver du acceptera just nu? Och vad tror du skulle förändras om du faktiskt gjorde det?