Det var ett tag sen jag skrev om detta sist och när jag läser förra inlägget så inser jag också hur mycket jag vuxit och stretchat min komfortzon sedan dess. Då hade jag precis blivit offentlig med min blogg, då hade jag bara börjat glänta lite på dörren till hela mig i alla sammanhang. Mycket har hänt sedan dess och jag vågar vara lite mer av mig varje dag. Men utvecklingen fortsätter, vi blir aldrig klara. De senaste veckorna har jag verkligen utmanats i att våga visa mig svag, våga göra mig sårbar, våga be om hjälp. Vi är här tillsammans, för att hjälpa och stötta varann. Det är inte meningen att vi ska klara av allt själva. Visst, vi har makten och ansvaret över våra egna liv och vi bär på så mycket mer kraft än vi ofta tror, men det betyder inte att vi behöver göra det själv.
Jag är styrelseordförande men min styrelse har även andra medlemmar som är rådgivande. Ibland tar vi gemensamma beslut och ibland behöver jag ta beslutet själv, givetvis efter att ha lyssnat in synpunkter och tankar. Jag har även ett team av experter runt omkring mig som jag kallar in vid behov; terapeuter, magiska healers, läkare, näringsterapeuter och inspiratörer. De kan mer än mig inom de områden de är verksamma och de kan hjälpa mig med sådant jag inte själv klarar av. Även om jag är både VD och styrelseordförande i mitt liv så skulle jag inte klara mig utan dem omkring mig och jag kan äntligen ärligt säga att jag heller inte vill ha det på något annat sätt.
Tack finaste jordänglar för att ni finns i mitt liv!
Med all min kärlek,
Helena
