Väntan kan vara utmanande. Vänta på tåget, vänta i kö, vänta på helgen, vänta på den försenade kompisen, vänta på provsvar, vänta på att förkylningen ska ge med sig, vänta på bättre tider, vänta på livet. Är du bra på att vänta? Har du tålamod och ro att göra det till en konst? Eller är det kanske bara närvaro som krävs? När vi är i det som är, oavsett vad som kommer härnäst, så väljer vi ju att vara där, och väntan blir sekundär.
Those who are certain of the outcome can afford to wait, and wait without anxiety. ~ A Course in Miracles
Det är något djupt lugnande i det där citatet för mig. Om vi bara kan odla vår tillit till att det kommer att bli bra, det kommer att bli som det ska, för att det också är som det ska så behöver vi ju inte ägna oss åt väntan över huvud taget. Då kan vi tillåta oss att vila i det som är, här och nu, även om vi kanske önskar oss något annat i framtiden. Men att leva i framtiden innebär att vänta och att vänta är inte att leva för livet är det som pågår nu, inte sen, aldrig sen.
Jag övar mig i tillit. På perrongen, i mataffären, i vardagen, på restaurangen, innan läkaren ska ringa, i sjuksäng, i magin i nuet, i livet. För jag tror det är ett val, troligtvis ett vi behöver göra om och om och om igen, men ändå, vi väljer om vi ska vänta på livet eller leva i tillit i nu.
Helena