När känslorna tar över

Ibland tror jag vi är ganska hårda mot oss själva. Eller, jag ska inte tala för någon annan, jag är ganska hård mot mig själv. Jag har gått kurserna, jobbat mig igenom terapin, reflekterat, mediterat och utvecklat mig själv. Jag har tillförskaffat mig verktygen och testat metoderna. Och så ibland, när känslorna tar över, så tappar jag bort mig själv fullständigt. När stark rädsla, sorg, ilska, ångest eller oro kommer över mig så är alla de där verktygen som bortblåsta. Det finns ingen väg ut, det finns ingen logik, ingen rationalitet eller vuxen klokskap. Jag identifierar mig helt plötsligt med känslan och tror att jag är den. Jag hade länge svårt att acceptera det där. Sen var det någon som sa att det är ju faktiskt just precis det som händer; när starka känslor övermannar oss så blir vi som små barn, på riktigt. Våra vuxna mentala förmågor tas ifrån oss under en kort stund. Vanligtvis brukar den här korta perioden av känslostorm inte hålla i sig i mer än 90 sekunder om vi verkligen vågar möta den, utan skyddsnät, murar eller försvar. Men under de där hemska 90 sekunderna, då vi ofta tror att vi ska dö, behöver vi, istället för att förbanna oss själva för vår "barnslika"reaktion, hitta en kraft inom oss som kan bara hålla om, andas, hålla i. För det är först när känslan som övermannat oss börjar mattas ut som vi återigen kan få tillgång till alla de där verktygen, all erfarenhet och klokskapvi besitter som vuxna.

Så, nästa gång känslorna tar över: Var stilla. Var snäll. Håll om. Håll ut. Andas. Sänk kraven. Och vet, att även om det verkligen inte känns så just då, så är du en vuxen och kapabel person, som kan och vet en hel del, också när det är läge att be om hjälp.  

  Med all min kärlek,

Helena

When there's no way out, there's still a way through

Ibland slår livet oss med en klubba i huvudet. Det kan i alla fall kännas så. När det känns som att vi går igenom helvetet och vi vet att det enda vi kan göra är att fortsätta gå. Ett steg i taget. Ett andetag i taget. Det är allt. För några år sedan skrev jag ett tröstebrev att ta till när det blir svart. När vi inte kan annat än hålla händerna för ögonen för att vi är alltför rädda för att ta bort dem och se att vi faktiskt är omgivna av ljus. Här kommer det. Till mig själv, om jag nånsin hamnar där igen, och till alla andra som varit där, eller kanske är just nu. I det svarta ångesthålet.

Det blir bättre. Det finns en mening.

Du kommer att känna livslust igen.

Om du inget annat orkar än att andas, så gör bara det, du behöver inte mer.

Kämpa inte emot, låt det vara, det är som det ska och det är okej. Var bara. Döm inte. Släpp taget. Se på det som är vackert. Lyssna på det som ger ro. Ät det som är gott. Gör det som känns skönt. Även om du inte ser någon mening i det just nu så är det gott för själen.

Be om hjälp.

Släpp in andra människor. Låt andra människor få ta hand om dig.

Gråt. Skrik. Slå (inte på någon/något som får ont). Kvid. Jämra. Skratta. Sov. Blunda. Gör det du behöver. Släpp ut, men håll om.

Det blir bättre, jag lovar.   

Med all min kärlek,

Helena

Genom att vara närvarande i nuet kan jag skjuta upp obehagliga känslor

Har du någon gång reflekterat över hur mycket tid du spenderar i det som har hänt eller det om ska hända i förhållande till tiden du spenderar i nuet? Jag läste någonstans att när vi spenderar en fot i dåtiden och en i framtiden så pissar vi på nutiden. Klockrent. Och när vi tänker efter så inser vi ju att nuet faktiskt är det enda vi har. Jag börjar nog först nu inse hur mycket nytta jag har haft av min mindfulness- eller medvetandeträning. Hur mycket rikare mitt liv har blivit i takt med att jag har blivit bättre på att vara här och nu. Visst, jag kan ibland medvetet ägna mig åt dagdrömmar och härliga fantasier om vad som ska hända framöver och glädja mig åt underbara minnen men jag försöker vara medveten om när jag gör det och också då uppmärksamma att jag kanske missar magiska ögonblick just nu. Jag försöker även ägna mindre och mindre tid åt oro eller ångest eller åt att älta det som redan har varit.

Ju bättre jag blir på att vara i det som är, utan att döma, desto mindre tid ägnar jag åt att vara nervös eller orolig över något som ligger framför mig. När jag börjar tänka på något som ligger framför mig och märker att exempelvis oron kommer och hälsar på så försöker jag aktivt tänka igenom om det finns något jag kan göra för att minska oron just nu eller så väljer jag, oftast genom mitt andetag, att komma tillbaka till här och nu. Till där jag är just då och jag märker att oron inte finns i nutiden, den finns i framtiden, om framtiden. Varje gång jag gör det så minskar glappet till den situation jag faktiskt oroar mig för automatiskt och jag får mindre och mindre tid över för obehagliga känslor. Helt plötsligt var situationen här och nu, jag hanterar den och sen är den över, utan att jag har behövt lägga en massa energi på negativa känslor kring den.

På det här sättet kan jag liksom skjuta upp de obehaglia känslorna närmare och närmare den situation som jag känner oron ikring och jag behöver ägna mindre och mindre tid åt den. Det kanske låter komplicerat men det är faktiskt väldigt enkelt. Här och nu sitter jag och skriver de här orden. Jag känner mina fingrar mot tangentbordet. Jag hör trädens sus. Jag känner smaken av kokosvattnet jag just drack. Jag ser att orden formas på skärmen framför mig. Det är allt. Här finns inget annat. Bara nu.

Jag säger inte att det är enkelt. Jag säger att det är möjligt. Om du vill. Prova!

   Med all min kärlek,

Helena