Jag tror att vi ofta blir vilseledda av rädslan när vi försöker vara dem vi är. Vi är rädda att inte ska bli accepterade, att andra ska tycka att vi är konstiga, eller dumma eller inte tillräckligt bra. Så, vi försöker forma oss för att passa in, för att bli så strömlinjeformade som möjligt, för att inte vara den där udda fågeln. När vi gör det så döljer vi vår eget ljus, det som gör oss unika. Det är där jag är varannan dag med den här bloggen. Vad håller jag på med? Vad ska folk tänka? Tänk om jag blir dömd av andra? Är jag sann mot mig själv eller försöker jag vara någon annan? Försöker jag bara passa in?
Min underbara yogalärare lärde mig något viktigt på det här ämnet för några år sedan. Jag hade blivit vägledd till yoga med fokus på hjärtchakrat eftersom jag hade en del blockeringar där. Efter några månaders praktik kom jag tillbaka till henne alldeles till mig Jag är så glad att mitt hjärta nu har fått en röst och hon rättade mig vänligt Nej, Helena, ditt hjärta har alltid haft en röst, det är bara du som har lärt dig att lyssna. Det blev en så viktig insikt som jag är så tacksam för.
Det är vad jag hoppas för den här bloggen, att jag ska vara den jag är. Sann. Modig. Från mitt hjärta till ditt.
I think that many a time we get blindsided by fear when trying to be who we are. We are scared that we won't be accepted, that people might think we are strange, or stupid or not good enough. So, we try to mould ourselves to fit in, to be as streamline as possible, to not be an oddball. When we do that we are hiding our own awesomeness, what really makes us unique.
That's where I am every second day with this blog. What am I doing? What will people think? What if people judge me? Am I being me or trying to be someone else? Trying to fit it?
My wonderful yoga teacher taught me a lesson in this a couple of years ago. I had been guided to a yoga training focusing on my heart chakra since I had a lot of blockages there. After I couple of months of practicing I got back to her all excited I am so happy that my heart now has a voice and she tenderly corrected me No, Helena, your heart has always had a voice, all you did was to learn to listen. Such a beutiful lesson that I'm forever grateful for.
So, this is what I hope for this blog as well, to be me. To be true. To be courages. From my heart to yours.
With all my love,
Helena