hjärta

Var bor rädslan?

Jag gick nyligen igenom en utmaning som väckte så mycket rädsla i mig. Den var sådär övermannande och kidnappade mig och skapade en massa tankar som var riktigt skrämmande. Det tog ett tag för mig att identifiera den, att förstå att den var där och inte jag. Det var först när jag ställde mig frågan var den egentligen bodde som jag kunde börja se klart och hantera situationen ifrån en lugnare plats. Min rädsla kom ifrån minnen av gamla och liknande situationer. Situationer som jag i mitt minne dessutom förstorat och skalat av så att de bara var mörka, vilket nästan aldrig är fallet när det är nu. Rädslan handlade om framtida scenarior jag spelade upp för mitt inre. Jag projicerade rädslan in i en framtid jag inte ville ha. Och i den fantasin var också allt mörkt och jag var maktlös att hantera, vilket nästan aldrig är fallet när det är då. 

Här och nu fanns inte rädslan. Jag var varken under livshot eller i ohanterlig smärta, jag var inte mitt en stormvind eller i ett stort mörkt hål. Jag var på promenad eller liggandes i min varma säng. Jag var på jobbet eller satt i bilen. 

När jag fick syn på verkligheten, som den var, kunde jag lugna mig själv bättre. Jag kunde lägga mina händer på mitt hjärta och försäkra mig själv om att just nu är allt okej och jag är här för dig. 

Oftast bor inte rädslan i nu. Den bor i då eller sen eller båda. Var bor din rädsla? 

Med all min kärlek,

Helena

Som mest levande i kontakt

Ibland känns det som att slå på strömmen, energin i mig. När jag kommer i kontakt. Det sker ofta i naturen, som att jag är uppkopplad till hela universum. I meditationen når jag detsamma med mig själv. I intensiv träning kommer jag i kontakt med varje fiber i min kropp och jag känner mig otroligt levande. När jag möter en annan människa, själ till själ, hjärta till hjärta, blir det nästan som starkast. Och jag vet att det är där jag ska vara. I kontakt.  När känner du dig som allra mest levande? I vilka situationer känner du att varje cell i din kropp och hela din energi är riktad åt ett och samma håll? Ta dig dit. Gör det som fyller dig med livskraft. Du känner igen känslan när den kommer och vet att det är en viktig vägvisare i ditt liv. 

Med all min kärlek,

Helena

Jag har saknat er

Jag har bloggat i många år men det här är min första "offentliga" blogg. Det var ett stort steg för mig att skriva under varje bloggpost med mitt egna namn. De första månaderna skrev jag på engelska för att kunna nå ut till fler (och kanske även för att hålla lite distans genom att undvika mitt modersmål), sen översatte jag allt till svenska efter vissa påtryckningar. Efter ett drygt halvår väcktes tanken på en hemsida, att kunna marknadsföra mina tjänster och skapa ett riktigt hem för bloggen. Så fort jag lanserat hemsidan så dog motivationen och inspirationen försvann. Bloggen hade blivit ett krav med en förväntan och min prestationsprinsessa blev alltför högljudd. Det tog ett tag att hitta tillbaka till lusten men när jag väl gjorde det och kom på varför jag håller på med det här så flödade texten igen, jag skrev min första föreläsning och började jobba med min första coaching klient. När jag har kontakt med mitt centrum, lever mer genom hjärtat och intuitionen och inte så mycket uppe i hjärnan, när jag lyssnar inåt mer än utåt, då finns inspirationen där, då är mitt syfte tydligt och motivationen driver mig framåt.  Jag skriver för att jag älskar det. Jag skriver för att konsolidera de lärdomar jag fått hittills på min resa. Jag skriver för att det hjälper mig. Jag skriver för att det hjälper dig. Jag skriver för att det känns rätt. Jag skriver för att jag vet att det kommer att nå dem som behöver läsa det. Jag skriver för att det utmanar mig. Jag skriver för att det är roligt. Jag skriver för att jag behöver få skriva. Jag skriver mest för mig, i hopp om att det ska kunna hjälpa dig. 

Jag skriver inte för att bygga following. Jag skriver inte för att ösa ur mig x antal poster i veckan. Jag skriver inte för bekräftelsen. Jag skriver inte för att bli omtyckt. Jag skriver inte för att bevisa något för någon. Jag skriver inte för att vara duktig. Jag skriver inte för att det är ett krav. Men det är när jag börjar tro på något av det där som inspirationen är som bortblåst. Det är då jag tappar bort motivationen. 

Jag har på senare tid insett att det är okej att jag älskar mitt "vanliga" jobb samtidigt som jag älskar att skriva, coacha och föreläsa. Både och. Jag behöver inte välja. Det blir också tydligare och tydligare att jag behöver ta små steg ut i stretchzonen för att hela tiden vidga min komfortzon. Det jag vågar idag kändes som en omöjligheten (total riskzon) för bara ett halvår sen. Jag växer och utvecklas, och vill gärna ha er med på resan. 

Just nu snurrar tankarna kring branding, större tydlighet, fler coaching klienter, lokal för föreläsningar, ny look, en facebook-sida och att blogga på både svenska och engelska. Vi får se. Jag låter det ta den tid det behöver. Jag litar på processen. Jag litar på mig. Jag litar på dig. 

Känner du igen dig? När lusten kvävs av prestation eller när yttre förväntningar får större utrymme än dina egna? Hur hittar du tillbaka?  

  Med all min kärlek,

Helena

Tillit räcker

Jag lyssnar en hel del på min inre kompass och jag är öppen för att testa nya saker. Jag försöker vara optimistisk och jag älskar att vara naiv. Det finns så många nya metoder, terapier, metafysiska inställningar och förhållningssätt till holistisk hälsa som vi ännu inte har upptäckt och det finns en massa som fungerar men där vetenskapen inte hunnit ikapp och bevisat det än. Jag går dit mitt hjärta säger åt mig att gå. Så länge det känns rätt, inte skadar mig eller någon annan och jag litar på källan till informationen kommer jag att prova det och jag själv kommer att vara beviset på om det fungerar eller inte, för mig. Oftast är det också gratis. Jag älskar att lära mig, utforska och erfara och jag tror att trial and error är ett bra sätt att hitta vad som är bra för mig och min hälsa.Vet du vad som är bäst för dig och din hälsa? 

  Med all min kärlek,

Helena

Du behöver inte hitta din röst, du behöver ge dig själv tillåtelse att använda den

Jag tror att vi ofta blir vilseledda av rädslan när vi försöker vara dem vi är. Vi är rädda att inte ska bli accepterade, att andra ska tycka att vi är konstiga, eller dumma eller inte tillräckligt bra. Så, vi försöker forma oss för att passa in, för att bli så strömlinjeformade som möjligt, för att inte vara den där udda fågeln. När vi gör det så döljer vi vår eget ljus, det som gör oss unika. Det är där jag är varannan dag med den här bloggen. Vad håller jag på med? Vad ska folk tänka? Tänk om jag blir dömd av andra? Är jag sann mot mig själv eller försöker jag vara någon annan? Försöker jag bara passa in?

Min underbara yogalärare lärde mig något viktigt på det här ämnet för några år sedan. Jag hade blivit vägledd till yoga med fokus på hjärtchakrat eftersom jag hade en del blockeringar där. Efter några månaders praktik kom jag tillbaka till henne alldeles till mig Jag är så glad att mitt hjärta nu har fått en röst och hon rättade mig vänligt Nej, Helena, ditt hjärta har alltid haft en röst, det är bara du som har lärt dig att lyssna. Det blev en så viktig insikt som jag är så tacksam för.

Det är vad jag hoppas för den här bloggen, att jag ska vara den jag är. Sann. Modig. Från mitt hjärta till ditt.

I think that many a time we get blindsided by fear when trying to be who we are. We are scared that we won't be accepted, that people might think we are strange, or stupid or not good enough. So, we try to mould ourselves to fit in, to be as streamline as possible, to not be an oddball. When we do that we are hiding our own awesomeness, what really makes us unique.

That's where I am every second day with this blog. What am I doing? What will people think? What if people judge me? Am I being me or trying to be someone else? Trying to fit it?

My wonderful yoga teacher taught me a lesson in this a couple of years ago. I had been guided to a yoga training focusing on my heart chakra since I had a lot of blockages there. After I couple of months of practicing I got back to her all excited I am so happy that my heart now has a voice and she tenderly corrected me No, Helena, your heart has always had a voice, all you did was to learn to listen. Such a beutiful lesson that I'm forever grateful for.

So, this is what I hope for this blog as well, to be me. To be true. To be courages. From my heart to yours.

IMG_3640 With all my love, Helena