Balansen mellan att ge och ta emot

Vi mår bra av att ge, vara en del av ett sammanhang, vara behövda, få bidra, dela med oss av våra gåvor. Vissa behöver öva på just det, för att det är viktigt för vårt välmående. Med de flesta av oss behöver även öva på att ta emot. Tillåter du andra att få finnas där för dig och supporta dig längs vägen, innan du klappar ihop?

Jag tror att ge och ta emot egentligen är samma sak, när det kommer från rätt plats. När vi ger så får vi också ta emot och när vi tar emot så får vi också ge. Det är ett flöde som, när det är hälsosamt, sker automatiskt och utan någon kamp. 

Det här har varit ett återkommande tema för mig själv den senaste tiden. Jag är duktig på att hålla space för människor, jag föreläser och håller workshops, jobbar med klienter i grupp och enskilt, jag älskar att bidra och samskapa och dela med mig av mina gåvor. Det är sant, men det finns också gränser som jag behöver vara uppmärksam på. Och när jag inte respekterar mina gränser, inte identifierar och kommunicerar mina egna behov eller är villig att ta emot support, då kan det ibland slå över. 

Och när det slår över har jag en tendens att gå rakt in i offerroll, bli en martyr: Ingen ser mig, ingen hör mig, ingen förstår mig, jag bara ger och ger och får inget tillbaka. Det är förstås inte sant, men det är vad martyrrösten påstår. Det är så obekvämt att vara där, för mig själv och för dem omkring mig.

Kanske har du hört talas om Karpmans dramatriangel? Den målar upp dynamiken av offer – förövare – räddare, där vi ofta går in i onödigt drama i vår vardag när vi gör oss själva eller andra till hjälplösa offer som behöver räddas undan den onda förövaren. Men det finns en väg ut ur dramat, där räddaren istället väljer att vara coach, där offret väljer att vara skapare av sin egen verklighet och förövaren därmed blir en utmaning att lära sig av. 

Det här ska förstås inte blandas ihop med faktiska situationer av förövare och offer som behöver hjälp, utan dramatriangeln syftar till vardagssituationerna när vi ibland inte tar ansvar för vårt liv och går in i offermentalitet eller när vi tror att andra behöver räddas av just oss när de faktiskt kan lösa sin situation själva med lite uppmuntrande support (väldigt vanligt i förälder-/barnrelationen). 

När jag har koll på mina gränser, och övar på att be om support och ta emot den när jag behöver, då behöver jag inte gå in i offerrollen utan kan stanna i förarsätet för mitt liv. När jag ger av det jag har att ge, inte utifrån att någon behöver räddas, utan jag gör det ifrån glädje, då behöver jag inte heller göra någon annan till ett hjälplöst offer. När vi ger och tar emot från en plats av ren kärlek så tror jag att flödar naturligt, och vi stärker varann. 

Dina behov är viktiga, du behöver kunna uttrycka dem. Det är också viktigt att du delar med dig av dina gåvor och bidrar till helheten. Du behöver känna dig själv och öva på balanserandet så att vi inte går in i de obekväma rollerna av offer – förövare – räddare. När vi istället kan peppa varann till att se vilken kraft vi själva sitter på, inser vi att vi är mer kapabla än vi kanske trodde och vi kan se lösningarna tydligare framför oss. 

Var är du just nu i balanserandet? Har du en tendens att lätt gå in i offerrollen själv eller väljer du oftare att se dig själv som den som behöver rädda alla andra? Kanske hänger de ihop som de har en tendens att göra för mig. Det är när jag tror att allt hänger på mig och att jag kan rädda andra, det är då jag ger mer än jag kanske har och själv hamnar i offerrollen och tror jag behöver räddas. Dynamiken kan vara svår att få syn på men väl värd att reflektera över. Vad behöver du öva på i det här?

Lever du i brist eller överflöd?

Kanske har du hört talas om begreppen abundance respektive scarcity mindset, överflöd eller brist. Det är lätt att koppla det hela till pengar men det handlar om så mycket mer. Det handlar om att skifta fokus från allt som inte finns till det som faktiskt finns. Från rädsla till tillit till att du har allt du behöver och att det finns så att det räcker till alla.  

Det är tydligt att den allmänna historien i samhället just nu är brist. Brist på tid, brist på pengar, brist på resurser. Men vad händer i dig om jag påstår att vi lever i överflöd? Att det vi verkligen behöver; kontakt, mening, kärlek finns så att det räcker och blir över för alla. När jag litar på att jag har allt jag behöver, i just den här stunden, så kan jag öppna upp för överflödet som redan finns där. 

Det här är ingen tävling och jag kommer alltid att ha det jag behöver när jag går min egen väg, jag behöver inte konkurrera med dig. Jag är buren genom livet och det finns alltid en väg framåt. Ett misstag är bara ett lärtillfälle. Ett nej är information om den som sa nej. 

När du ger mer av det du själv vill ha så kommer det att komma tillbaka till dig flerfalt. Inte bara för att du får uppleva energin av det du ger när du ger utan för att den energin i sig kommer att attrahera mer av just det. Mer kärlek ger mer kärlek. Mer tacksamhet ger mer tacksamhet. Mer kontakt ger mer kontakt. Mer möjligheter ger fler möjligheter. 

När vi väljer att se möjligheterna kommer vi ut ur tunnelseendet som stressen leder till och kan se helhetsbilden, med fräscha ögon. När vi väljer att släppa på kontrollen ser vi lösningar på oväntade sätt. Omge dig med historier om när saker löste sig, de gör ju oftast det. Häng med människor som väljer att se världen i överflöd. 

Se på naturen just nu, hon öser energi och genererar bara mer och mer. Det du fokuserar på växer så var väljer du att lägga ditt fokus? 

Att vara glad för andra, medglädje, är något som är naturligt för oss människor, missunnsamhet kommer ur idéen att resurserna är begränsade. Fira andras framgångar och du kommer att få fler för dig själv. 

Where attention goes, energy flows. 

Som vanligt vill vi inte använda det här för att glossa över det jobbiga, för att undvika smärtan eller låtsas som att allt är bra när det inte är det. Men i stort handlar vår verklighet om vad vi väljer att fokusera på. Så där i mellanrummet mellan topp och botten, i din vardag, väljer du att fokusera på överflödet eller bristen? 

Att välja att se på allt som finns, notera alla gåvor, allt som fungerar, allt du har att vara tacksamhet kommer med tiden att bygga om dina nervbanor och bygga en ny struktur i din hjärna som gör överflöd till något naturligt för dig. Och din upplevda verklighet kommer att spegla just det, du har allt du behöver och mer därtill. Och ja, det gäller i förlängningen även de ekonomiska resurserna. 

Om du blir nyfiken på mer så pratar jag om detta och mycket mer i podden Det inre skiftet – en podcast om att leva autentiskt . Nyligen släppte jag även ett par meditationer för att komma i kontakt med intuitionen och lugna tankarna. Lyssna och berätta för mig vad du vill ha mer av i podden! 

Allt du gör för att må bra, får det verkligen att må bra?

Hälsohetsen är verkligen en grej. Jag känner av den. Allt vi ska göra för att må bra, för att hänga med, för att förebygga, för att läka… Och ibland behöver vi göra obekväma grejer ett tag för att det ska bli bättre i längden, men jag tror också att vi gör gott i att ibland inventera allt vi gör och utvärdera hur det faktiskt får oss att må. 

Tänk om hälsa kan vara enklare än du tror? Tänk om det enkla är det mest effektiva? Om inre lugn är det du söker, får det du gör dig att känna dig lugn? Om frihet är det du längtar efter, får dina hälsorutiner dig att känna dig fri? Vad är hälsa för dig? Om du själv fick välja din egen definition, vilken skulle du välja då? 

Med jämna mellanrum brukar jag göra en inventering över alla mina hälsorutiner och utvärdera vad de faktiskt ger mig. Jag skriver en lista på allt jag fått för mig skulle vara bra för mig och så känner jag in om det fortfarande känns bra för mig. Ofta stryker jag en del grejer. Ibland lägger jag till. Ibland tar jag bort för att inse att jag faktiskt vill införa det igen. 

Ett av de verktyg som vi ofta glömmer bort för att vi tar det förgivet är andetaget. När tänkte du senast på hur härligt det är att andas? Eller på vilken effekt ett djupt andetag kan ha på ditt allmäntillstånd? När utnyttjade du senast det faktum att du kan välja att styra ditt andetag, för att få olika effekter? 

Andetaget är en del av det autonoma nervsystemet, vilket betyder att du inte behöver komma ihåg att andas för att du faktiskt ska hålla dig vid liv, kroppen sköter det själv. Men du kan också medvetet styra ditt andetag till att göra allt möjligt. Jag har varit nyfiken på andetaget i många år nu och har provat säkert 100 olika andningstekniker som alla har skapat olika effekter i mitt liv. Och även här, förstås, om jag längtar efter lugn, får allt det jag gör med mitt andetag mig verkligen att känna mig lugn? Less is often more. 

När jag märker att jag börjar känna mig stressad eller oroad brukar jag förlänga utandetaget en lite grann. När jag gör det berättar jag för mitt nervsystem att jag är trygg här, att jag inte är i fara och att jag kan slappna av här och nu. När vi upplever fara brukar vi nämligen andas in, in, in och hålla andan, vilket är en beredskap på attack eller försvar, det sker ofta per automatik. När jag då kontrar med att förlänga mitt andetag ut, gärna genom näsan så lugnar sig systemet igen. Okej, det var bara en läskig tanke, inte en tiger mitt framför näsan, skönt! 

Ett annat av mina favoritverktyg är att alternera att andas genom vänster respektive höger näsborre, av mig kallat ”prevent-freakout-breathing”. Du täpper vänster näsborre med ett finger och andas in genom höger näsborre, på toppen av andetaget flyttar du fingret och täcker för höger näsborre och andas ut genom vänster näsborre. Med fingret fortsatt över höger näsborre andas du igenom vänster. På toppen av andetaget skiftar du igen och fortsätter så i några minuter. Förutom att det är så komplicerat för hjärnan att komma ihåg mönstret att du glömmer bort vad det var du höll på att få panik över, så balanserar det hjärnhalvorna och får ditt system att lugna ner sig. 

Om du väljer att testa och inkorporera någon av dessa andningstekniker i din vardag, kom ihåg att ställa dig frågan, vilken känsla är det jag vill uppnå med detta? Får det här mig att känna på det sättet? 

Din sårbarhet gör dig starkare

Varifrån har vi fått idén att ensam är stark?  Att vi måste dölja våra svagheter? Att vi behöver låtsas perfektion som inte på riktigt finns? Att vår sårbarhet göra oss svaga?

Jag var nyligen iväg på en vecka i skärgården där 40 personer tillsammans skapade en fantastisk upplevelse av kreativitet, gemenskap, sårbarhet och trygghet. Vi lagade mat ihop, vi städade, vi jobbade och vi lekte. Alla delade fritt med sig av sina gåvor och fick stöd av andra i olika frågor. Intentionen med veckan är att skapa ett tryggt space för läkning och växande. Och som vi läkte och växte tillsammans! 

Det är inte första gången jag är med i ett sånt här sammanhang men jag blir om och om igen så förundrad över hur vackra vi människor är, när vi visar hela oss själva, på riktigt. Och hur otroligt starka vi är när vi tillåter hela människan att få ta plats. 

Din största styrka är att våga visa svaghet. 

Det kan ofta uppfattas som tryggt att hålla upp en fasad, att låtsas att allt är bra när det inte är det eller att bara visa de sidor av oss själva som vi är extra stolta över. Men hur trygga känner vi oss egentligen i de relationerna, när vi bara visar delar av oss själva och får kämpa med att hålla resten gömd. Om några av de viktigaste mänskliga behoven är att känna sig sedd, hörd och bekräftad, behöver jag inte då börja med att visa mig för att över huvud taget kunna uppfylla det behovet. 

Tara Brach pratar om de två vingarna av läkning. Den ena vingen är att känna mig fullt sedd för den jag faktiskt är, hela mig. Den andra är att känna mig fullt accepterad för det jag visar. Om jag visar hela mig men inte känner mig accepterad för det så är det svårt att läka. Om jag känner mig accepterad men inte visar allt så känns det falskt.  

Jag vill inte uppmuntra till att dela allt med alla hela tiden, utan snarare att skapa tillräckligt trygga relationer där du kan öva på det här och inse att vi är så mycket mer lika och så mycket mindre ensamma än du kanske trodde när du höll allting inne. 

Under veckan på ön så skapade vi ett space som vi kallade för ”The throne of vulnerable acceptance” som handlade om precis det här. Den som intar tronen får dela det mest sårbara, skamfyllda, läskiga, som behöver delas. De som bevittnar finns bara där med villkorslös kärlek och acceptans, utan dömande. De som valde att inta tronen, inklusive mig själv, är några av de starkaste människorna jag vet. 

För det kräver mod att våga visa sårbarhet, att våga blotta vår skam, att visa allt som är jag, inklusive de ”fulare” sidorna. Och när jag gör det och möts av acceptans och kärlek, då skiftar något i mig, läkning sker. 

Och det är klart vi riskerar att bli dömda när vi visar våra skuggor, men dömandet kommer troligen ifrån den andra personens egna triggers och handlar inte så mycket om dig. Och det är okej. Jag vill ändå uppmuntra oss till att våga mer, att visa mer, och att veta att den villkorslösa kärleken behöver komma inifrån oss själva. Att vi behöver lära oss att acceptera hela oss, inklusive det vi försöker gömma. Men att vi kan göra det tillsammans, vi kan hjälpa varann i den här viktiga läkningen. För när jag kan hålla mig själv i kärlek så kan jag också hålla dig. Och när vi kan hålla varandra så blir vi så mycket starkare, enskilt och tillsammans. I trygg vetskap om att vi inte är ensamma här, och att vi är så mycket mer lika än vad ytan kanske visar. Under ytan finns så mycket mer skönhet, om vi också vågar möta mörkret.

Ditt perfekta liv

Föreställ dig att ditt liv vore “perfekt” och att du hade allt du någonsin drömt om. Du har uppnått alla dina mål och allt du längtar efter finns hos dig. Hur känner du? Hur ser din vardag ut? Vem är du? Hur skulle ditt liv vara annorlunda och vad skulle du göra annorlunda?

Många av oss lever i drömmen om en framtid som vi tror kommer vara bättre än det liv vi lever idag. Det är en helt naturlig drivkraft och troligen evolutionärt, att vi hela tiden ska sträva framåt, planera för framtiden och undvika faror. Men det har historiskt sett handlat om överlevnad, medan det idag snarare är en strävan efter perfektion. För de flesta av oss behöver inte kämpa för vår överlevnad längre, vi har redan allt vi behöver för det, vi behöver lära oss att leva här och nu. Vi är inte naturligt byggda för närvaro och att vara tillfreds, det är något vi behöver öva på. 

Jag kommer ofta på mig själv med att gå och tänka på något jag strävar efter i mitt liv som ett ”om-bara”. Om bara det där skulle inträffa, då skulle allt vara perfekt. Då skulle jag äntligen kunna slappna av. Känna mig tillfreds och lugn, här och nu. Ibland når jag det där målet, ibland inte, men oavsett, jag kom aldrig ”dit”, till det ”perfekta”. 

När vi strävar framåt längtar vi ofta efter en känsla som vi tror kommer med ”om-bara”. Vilken är känslan du egentligen längtar efter att få känna? 

Vi kan påverka våra känslor genom våra tankar, beteenden och vad vi fokuserar på, i det lilla. Hur kan du skapa förutsättningar för att skapa känslan du längtar efter idag? 

Vi är ofta så upptagna med att lösa minsta lilla problem att vi missar allt som faktiskt fungerar i våra liv idag. Kan du stanna upp och uppskatta alla gåvor som redan finns i ditt liv (och som inte kommer att vara för alltid)?  

Ditt liv är idag, nu. Det finns ingen framtid annat än den du skapar i det här ögonblicket. Allt vi någonsin har är nuet och när vi tillåter oss själva att leva härifrån så inser vi att vi har mycket mer makt än vi kanske tror att förändra saker och möjligheter att leva ett underbart liv här och nu. På vägen till ingenting annat än nu. 

Hur kan du bjuda in mer magi idag? Hur kan du tillåta dig själv att vara lite mer uppmärksam på de gåvor som redan finns här? Hur kan du låta livet få visa dig mer skönhet än du kanske trodde var möjligt? Även nu, när du kanske har obalanser i kroppen. Även nu, när du kanske längtar efter våren. Även nu, när du kanske är missnöjd i din relation. Även nu, när du kanske inte trivs på jobbet. Även nu, när du kanske väntar på att världsläget ska stabiliseras. För det finns ju inget där, där. 

Och perfekt är ju bara en illusion som, om det fanns, troligen skulle vara ganska tråkig.

Om det är hysteriskt så är det historiskt

Tänk dig en medtrafikant sig som blir helt galen för att du gör en lite oplanerad manöver i trafiken, din partner som låser sig helt när ni kommer in på ett visst samtalsämne eller du själv som bryter ihop totalt när din chef ger din feedback på hur du presenterade vid det senaste kundmötet. Troligen handlar de starka reaktionerna inte om just den här situationen, utan den påminner om något annat, ännu obearbetat, och vi blir triggade. Jag tror att det är viktigt att vi förstår våra egna och andras triggers så att vi kan hantera dem klokt och inte låta dem följa med oss onödigt länge. 

Någon sa att om det är hysteriskt så är det historiskt. Det resonerar starkt med mig. Om min reaktion på något som händer nu är oproportionerligt stor i förhållande till det som händer här och nu så kan jag vara ganska säker på att det inte handlar om nu, utan påminner om ett då som ännu inte fått kännas. 

Jag själv, som har en historia av hälsoutmaningar, har en hel del triggers kring hälsogrejer som fortfarande sitter kvar. Jag märker främst av dem i samband med provtagningar eller när något oklart dyker upp kring min hälsa. Min reaktion på den nuvarande situationen är ganska ofta hysterisk i förhållande till vad som faktiskt pågår så jag förstår att det är historiskt. Jag ser mina triggers som pilar till oläkta sår som behöver få läkas. När jag är triggad fokuserar jag mer på att gå in i känslan som känns än att tänka så mycket kring det. Mina tankar säger oftast att jag från och med nu sakta kommer att dö och att alla människor omkring mig kommer att lämna mig längs vägen. Det är inte en rationell tanke och hysterin i huvudet behöver inte matas på, den kan få vara där men jag behöver lägga mer vikt vid vad som känns i min kropp. 

Det är skillnad på att tänka en tanke och känna en känsla. Och vi kan faktiskt inte tänka en känsla. Huvudet behövs inte när vi ska känna. Det är lite som att be näsan att höra musiken, det är inte dess funktion så den kommer inte lyckas. En känsla behöver få kännas, som den förnimmelse den är i kroppen. När jag är triggad väljer jag att aktivt notera var i kroppen det känns, hur det känns och vad det känns som. Kanske är det en fotboll i bröstet, ett järnrör i halsen, en orm som rör sig i magtrakten. Gå dit där det känns och låt det få kännas, med vår fulla uppmärksamhet, och inte med våra tankar eller stories, så kommer det så småningom att transformeras till ren energi som kan släppas fri. 

Det är så enkelt och ändå så ovanligt, att vi faktiskt äger och hanterar våra triggers. För mig har det varit en game changer. Små barn vet precis hur de ska göra, de blir triggade i nuet eller påminda om något gammalt och de får ett meltdown. De skriker, gråter, frustar ut det som behöver få kännas och sedan är det över. Med uppväxten lär vi oss att stänga av den här naturliga funktionen och kanske är det bra att vi inte alla bryter ihop på stan, även om vi inte projicerar det på någon annan. Om det inte passar att känna på och släppa ut känslan just när den triggas så går det bra att ta på nästa toapaus eller senare hemma. Om du har någon som kan hålla space för dig när du känner på din känsla så är det förstås fantastiskt men vi kan också hålla oss själva. Det är inte farligt att känna på våra känslor, vi är bara ovana att göra det. Och ibland behöver vi förstås professionell hjälp med att känna extra stora känsloknutar orsakade av trauma.  

Ibland är det lättare att notera triggers hos andra än oss själva. Det är bra att vi kan det för då kan vi bemöta andra triggade människor med lite mer förståelse, insikt om att det troligen handlar mer om dem än om oss och, om lämpligt, guida dem till känslan som behöver få kännas. Men det viktigaste är som alltid, du själv, att du lär dig att känna igen dina egna triggers så att du kan hantera dem och låta känslorna därunder få kännas och släppas fria. På andra sidan känslan finns ett friare liv, lite mindre triggat för varje gång du känt på det som behövde få kännas. 

Just det här pratar jag om i veckans avsnitt av ”Det inre skiftet – en podcast om att leva autentiskt” – du kan lyssna på det här! 

Vikten av tydlig kommunikation

Vi vet idag hur viktiga relationer är för vår hälsa. Samtidigt är det något av det svåraste vi har att förhålla oss till som människor. Relationer och kommunikation. Vi lär oss, förhoppningsvis, så länge vi lever men troligen blir det inte någonsin helt friktionsfritt. Det betyder inte att vi inte ska öva. 

Jag tycker mig ofta höra människor klaga över att andra inte förstår dem. När jag ställer följdfrågor om hur tydliga de varit i sin kommunikation får jag ofta svar som: ”men, det borde hen ju fatta” eller ”jo, jag insinuerade ju det supertydligt” eller ”vi har ju känt varann så länge, hen vet det här om mig”. Vad är det vi är så rädda för när vi inte är tydligare än såhär? Varför väljer vi inte att vara så tydliga vi bara kan i vår kommunikation? 

Jag tror att en av anledningarna är att vi inte själva vet vad vi vill, behöver eller faktiskt försöker kommunicera. Vi klagar på att vi står själva med disken igen genom att insinuera att det ser skönt ut i soffan fast vi egentligen känner oss ensamma i vår relation. Men för att kunna vara tydliga när vi kommunicerar behöver vi först och främst vara tydliga med oss själva. Vilket är mitt egentliga behov här? Vad är det jag längtar efter som jag inte får? 

När vi väl vet vad vi behöver gäller det att kommunicera det rakt och tydligt. När du lägger dig på soffan istället för att hjälpa mig med disken så känner jag mig ensam. Jag behöver känna mig mer supportad i vår relation och skulle därför bli jätteglad om vi kunde städa upp efter middagen tillsammans. Vad tänker du om det? 

Jag tror att vi ofta undviker att vara tydliga i vår kommunikation och med våra behov för att vi är rädda att bli avvisade. Men å andra sidan, om du inte är tydlig med vad du vill och dina behov, upplever du dig nånsin på riktigt mött i relationen? 

Jag brukar försöka tänka att om jag kommunicerar något tydligt och får ett nej så är ju det jättebra information för mig. Jag vet då att jag inte kan få mina behov tillfredsställda här och kan då ta eget ansvar för att själv tillfredsställa mina behov eller be om stöd från någon annan. Och om mina behov upprepade gånger inte blir mötta i den här relationen så är det viktig information det med; vi är troligen inte en så bra matchning. Det är ju information jag vill ha, eller hur? 

Det vi behöver komma ihåg när vi relaterar till andra är att vi alla är otroligt självcentrerade. Mina reaktioner, behov och beteenden handlar mest om mina erfarenheter, min interna dialog och mina triggers, det handlar ganska lite om just dig och det som händer här och nu. Så du behöver inte ta det så himla personligt. Det handlar troligen om mig. 

Jag var på en workshop för ett par veckor sedan där jag blev presenterad en enkel mall för att checka in med andra och mötas på riktigt. Incheckningen täckte fyra viktiga frågor; Vad har du för intentioner, längtan, gränser och rädslor, inför det här mötet? Mötet kan vara ett nytt eller gammalt relaterande, privat eller på jobbet. Jag har själv börjat praktisera den här incheckningen och upplever att den ger så mycket tydlighet och trygghet i mina relationer. När vi först checkar in med oss själva för att sedan checka in med varandra och stämma av hur väl vi synkar, så ökar sannolikheten att vi på riktigt kan mötas. I vår sårbarhet, i vår sanning och med så mycket tryggare nervsystem. Tror du att tydligare kommunikation skulle skapa mer trygghet i dina relationer? Vad kan du göra för att bli ännu tydligare i din kommunikation med människorna omkring dig?

Du känner din kropp, är du en bra lyssnare?

Du har bott i din kropp hela ditt liv. Du kommer bo i den tills du dör. Även om den förändras hela tiden, med upplevelser, med tid, med livsstil så spenderar du varje dag i denna fantastiska farkost som du har fått för att uppleva det här livet igenom. Hur ofta lyssnar du faktiskt på dess behov? På vad din kropp längtar efter? På hur den kan fungera som bäst för dig och det du vill uppleva i ditt liv? 

Jag har spenderat några veckor i Costa Rica nu, utanför mina vanliga rutiner, mat och sömn. Jag känner min kropp, den börjar längta efter mer rutin igen. Men jag vet också att den klarar det här. Den njuter av solen, värmen, vattnet, naturen och ljuden. Och den längtar samtidigt efter 8-9 timmars sömn per natt i samma säng, regelbundna mattider och kanske lite mindre intryck och förändring. 

Inom holistisk hälsa pratas det ibland om skillnaden på primär och sekundär föda. Sekundär föda är den mat och dryck du faktiskt stoppar i dig. Primär föda är dina tankar, dina känslor, dina relationer och hur du väljer att leva ditt liv. Det synsättet pekar på att det är viktigare vad du tänker, känner och gör än vad du faktiskt äter. Inte för att maten är oviktig men att det andra är ännu viktigare. 

Du känner din kropp, och den talar till dig, vad vill den säga dig? Vad behöver du lyssna på? Dina behov är dina, de behöver inte likna någon annans. Du behöver lära dig att lyssna för att ta reda på vad som är bra för dig. Ingen annan kan göra det åt dig. Hälsotrender och ny forskning och sociala medier är fantastiska på att inspirera oss. Testa, känn in och justera utifrån den respons du får. Om du inte övat så mycket på att lyssna på kroppen tidigare kan du behöva öva. Använd din intuition som guide. Ge det lite tid och experimentera och kom ihåg att allt förändras, hela tiden. 

Min inställning till den senaste hälsoforskningen är att ”vad som är hälsosamt” förändrats så många gånger mellan årtiondena att den troligen kommer fortsätta på liknande sätt. Så för att inte tappa bort mig i trenderna checkar jag in med mig själv: Skulle jag göra det jag gör för min kropp just nu även om ny forskning kom ut och dementerade dess positiva effekter? Skulle jag fortsätta göra det bara för att jag mår så otroligt bra av det? Du måste inte isbada för att alla andra gör det, men kanske vill du för att det är så härligt. Du måste inte fasta för att det snackas så mycket om alla hälsofördelar med det, men du väljer att göra det för att det får dig att må bra. Du behöver inte äta grönt för att du har en inbyggd röst i huvudet som säger att du borde, men du kanske vill för att det är gott. 

Vår kropps behov förändras också ständigt, så håll lätt i det du tror är sant om din kropp och dina behov. Fastna inte i storyn av vad som fungerade för 2 år sedan. Vad din kropp behöver på vintern är troligen inte samma som den behöver på sommaren. Vad den längtar efter när livet är hektiskt är nog annorlunda från när livet är lugnt. Poängen är att lyssna, att vara närvarande och att vara en schysst kompis till kroppen. Du känner din kropp, är du en bra lyssnare?