Det finns bara två val, tillstånd eller perspektiv och det är kärlek eller rädsla. Det som inte är kärlek är rädsla. Så enkelt är det. Fast inte så enkelt ändå. Människor är inte elaka, dömande, hotfulla, arga eller orättvisa för att de gillar det, de är det för att skydda sig själva från något de är rädda för, något de vill undvika. En människa som känner sig trygg, bekräftad och älskad har inget behov av att utagera mot någon annan. Det samma gäller dig och mig. Ett stort område som ofta väcker mycket rädsla är förändring. Det okända, oavsett hur mycket potential som finns gömt där, gör oss osäkra. Ofta stannar vi hellre i välbekant smärta än kastar oss ut i det okända. Men det finns en gräns - när smärtan att stanna kvar överstiger rädslan för det okända, då hoppar vi.
Vill du ha till en förändring i ditt liv som du inte riktigt får till? Vill du bryta ett mönster eller slå in på en ny väg? Vet du att det är dags att lämna fast du helt enkelt inte förmår dig att ta steget?
Börja med att ställa dig frågan vari rädslan ligger. Visa medkänsla med dig själv och den del av dig (ofta det lilla barnet) som blir vettskrämt av blotta tanken. Våga gräva vidare i "vad är det värsta som kan hända?" om och om igen och se vad du finner där. Kanske kan det nyfikna utforskandet ge dig ett nytt perspektiv. Kanske väljer du fortsatt att stanna där du är. Kanske är du inte redo än. Men alldeles oavsett brukar insikten om att det är rädsla det handlar hjälpa oss att vara lite snällare mot oss själva. Så är det i alla fall för mig. Prova!
Med all min kärlek,
Helena
