Ibland tror jag vi är lite för snabba med att stänga av våra känslor. De är för jobbiga, för tunga, för upprivande, så vi tystar, täcker, skjuter undan eller mörkar. Men är det inte ofta våra tankar om våra känslor som är jobbigast? Det är våra tankar om våra känslor som skrämmer oss, inte känslorna i sig. Och ibland tror jag vi blandar ihop tankar och känslor så vi tänker våra känslor istället för att känna dem. Risken är att vi stänger av även de positiva känslorna när vi vänder oss ifrån de negativa. Vi blir helt enkelt känslokalla överlag. Att känna är att leva och när vi inte känner är lite längre ifrån livet tror jag. Jag hör ibland människor säga just det, att det är intensiva känslor, positiva som negativa, som får dem att känna sig levande. När känslorna är alltför lugna så känner de sig mindre vid liv. I liv.
Feeling is healing.
Oavsett om känslan är mörk eller ljus, positiv eller negativ, stark eller svag så är vi känslovarelser, allihop. Våga vara med det som är, hur det än är. Ingen människa har hittills dött av en känsla, men många har dött av bieffekterna av att inte känna dem.
Med all min kärlek,
Helena