Min farfar brukade säga att oro är som att gå uppför berget två gånger och jag håller verkligen med honom. Det betyder inte att det är lätt att inte göra det. Oro kommer ifrån rädsla och de båda har förstås en viktig funktion för vår överlevnad, men ingen av dem är så viktiga som vi ger dem utrymme. Att oroa sig för ett möte på jobbet eller hur det ska gå med världen ger ju inget värde i sig, för någon. Det är först när vi kanaliserar oron till något konstruktivt som den hjälper någon över huvud taget. Om vi bara tänker gå omkring med en vag känsla av oro som stjäl vår energi så behöver vi lära oss ett sätt att hantera den. Jag använder "orostimmen" ibland. Då avsätter jag särskild tid för att vara med oron, jag går in i känslan på riktigt, låter den uppfylla mig och så skriver jag av mig alla känslor, tankar och förnimmelser som kommer upp. Att bara skriva ger en befrielse och ibland dyker det upp saker i mitt flow-skrivande som jag faktiskt kan göra något åt, då agerar jag på det och släpper taget om resten. Min mindfulnessträning hjälper förstås också till att hantera oro. Att landa i nu, se utan att döma. Acceptans. Tillit. Släppa taget. Andas.
Vårt liv här är inte för evigt. Vi väljer vart vi ska lägga vår energi och att skapa problem av sådant som inte finns är definitivt ett slöseri med den.
Med all min kärlek,
Helena