Jag har alltid varit en doer. En driven person, stolt över min förmåga till multi tasking (även om det nu är det bevisat att det inte är möjligt för den mänskliga hjärnan) och massor att göra på min to-do-list. Mitt egenvärde har också varit tight kopplat till vad jag gör snarare än den jag är. För några år sedan började jag åka på retreat, ni vet, de där vackra platserna dit du åker för att vara tyst tillsammans med människor du inte känner, meditera, reflektera och bara vara. Första gången var det ganska obehagligt att vara tyst bland människor jag inte kände, meditera flera gånger om dagen och ge så mycket utrymme för mina tankar, känslor och utrymmet där emellan. Jag har lärt mig att älska det och gör det nu regelbundet. Det ger min själ lite svängrum och släpper in många mirakel i mitt liv.
Men jag också blivit bättre på att bara vara i min vardag, insett att de inte är de som fått mest gjort när de dör som vinner. Det är inget lopp vi ska springa, ingen tävling och genom att springa för fort missar jag faktiskt den fantastiska utsikten längs vägen.
Jag har läst att bara stanna upp 15 minuter varje dag tillåter inflammationresponser i kroppen att omvandlas till anti-inflammatoriska reaktioner. Är det inte fantastiskt?
Njut av lite varande idag och du kanske upptäcker att ditt görande sen blir så mycket mer givande och produktivt.
I've always been a doer. A driven person, proud of my "multitasking" skills (although it's now proven there is no such thing) and lots to do on my task list. My self worth has also been tightly linked to what I'm doing rather than who I am.
A few years back I started going on retreats, you know, these beutiful places where you go to be quite together with people you don't know, meditate, reflect and just be. First it was quite terrifying being around strangers not talking, meditating many times every day and give so much room for my thoughts, feelings and just space in between. I've grown to love it and now do it regurarly. It gives my soul some space and allows a lot of miracles into my life.
But I've also grown better at being in my day-to-day life, realizing it's not the people that get the most done before they die that win. This isn't a race, it's not a contest and by running too fast I don't really get to experience the beutiful view.
I read somewhere that slowing down for 15 minutes every day allows inflammatory response in the body to transform into anti-inflammatory reactions. Isn't that just wonderful?
Enjoy some being today and you'll find that the doing is so much more rewarding and productive!
With all my love,
Helena