retreat

Om du har sprungit fort väldigt länge kan du ibland behöva stanna upp för att vänta in själen

Ju snabbare jag springer genom livet desto mer missar jag de magiska ögonblicken, de själfulla erfarenheterna och miraklerna i vardagen. Jag tror att det främst beror på att min själ jobbar i en annan takt. När jag känner mig snurrig och ur kontakt, det är då jag vet att jag behöver sakta ner. Jag tror inte att det är nödvändigt att åka på retreat eller meditera i timmar för att själen ska få en möjlighet att komma ifatt. Men det beror förstås på hur många hastighetsgränser jag passerat och hur länge jag gjort det. Det är ju inte alltid en så härlig upplevelse heller eftersom sanningen kommer fram i stillhet, och jag kan ha gömt alla möjliga jobbiga känslor där. Även om jag vet att det inte finns några farliga känslor, så är de inte alltid så välkomna. Det är lätt att då känna sig manad att gömma sig lite längre genom att gasa upp igen. Mitt råd när det känns så, till både dig och mig själv; gör inte det. Göm dig inte. Oavsett vad som gömmer sig under det där obekväma, det kommer att vara värt det, det kan jag lova.

Känn dina känslor. Känn var de sitter fast i din kropp. Andas in och ut igenom det. Stå ut. Det du känner motstånd mot kommer att klamra sig fast ännu hårdare så du kan lika gärna acceptera det och utforska det. Du kommer inte att dö, du kommer att komma till liv.

The faster I run through my life the more I miss the moments, the soulful experiences and all the miracles in my life. I think that's primarily because my soul works at a different pace. When I feel really dizzy and disconnected, that's when I know I need to slow down.

I don't think it's necessary to go to a retreat or meditate for hours for the soul to be able to catch up. But, of course, that depends on how many speed limits I've crossed and for how long. It's not always a pleasant experience either, because in stillness the truth is exposed and there might be a lot of trapped emotions in there. Even knowing they're not dangerous, it's still not always welcome. So we might feel the urge to hide a little longer by speeding up again. My advice to that is, for both myself and you, don't. Don't hide. Whatever is hidden under that discomfort is going to be worth finding, that's a promise. 

Feel your feelings. Feel where they are trapped in your body. Breath in and out from that area. Bare with it. What you resist persists so you better just accept it and explore. You're not going to die, you're going to come alive.

 

With all my love,

Helena

From a human doing to a human being

Jag har alltid varit en doer. En driven person, stolt över min förmåga till multi tasking (även om det nu är det bevisat att det inte är möjligt för den mänskliga hjärnan) och massor att göra på min to-do-list. Mitt egenvärde har också varit tight kopplat till vad jag gör snarare än den jag är. För några år sedan började jag åka på retreat, ni vet, de där vackra platserna dit du åker för att vara tyst tillsammans med människor du inte känner, meditera, reflektera och bara vara. Första gången var det ganska obehagligt att vara tyst bland människor jag inte kände, meditera flera gånger om dagen och ge så mycket utrymme för mina tankar, känslor och utrymmet där emellan. Jag har lärt mig att älska det och gör det nu regelbundet. Det ger min själ lite svängrum och släpper in många mirakel i mitt liv.

Men jag också blivit bättre på att bara vara i min vardag, insett att de inte är de som fått mest gjort när de dör som vinner. Det är inget lopp vi ska springa, ingen tävling och genom att springa för fort missar jag faktiskt den fantastiska utsikten längs vägen.

Jag har läst att bara stanna upp 15 minuter varje dag tillåter inflammationresponser i kroppen att omvandlas till anti-inflammatoriska reaktioner. Är det inte fantastiskt?

Njut av lite varande idag och du  kanske upptäcker att ditt görande sen blir så mycket mer givande och produktivt.

I've always been a doer. A driven person, proud of my "multitasking" skills (although it's now proven there is no such thing) and lots to do on my task list. My self worth has also been tightly linked to what I'm doing rather than who I am. 

A few years back I started going on retreats, you know, these beutiful places where you go to be quite together with people you don't know, meditate, reflect and just be. First it was quite terrifying being around strangers not talking, meditating many times every day and give so much room for my thoughts, feelings and just space in between. I've grown to love it and now do it regurarly. It gives my soul some space and allows a lot of miracles into my life.

But I've also grown better at being in my day-to-day life, realizing it's not the people that get the most done before they die that win. This isn't a race, it's not a contest and by running too fast I don't really get to experience the beutiful view. 

I read somewhere that slowing down for 15 minutes every day allows inflammatory response in the body to transform into anti-inflammatory reactions. Isn't that just wonderful?

Enjoy some being today and you'll find that the doing is so much more rewarding and productive!

With all my love,

Helena