När jag var på en safari i Sydafrika för några år sedan fick jag höra en så fin berättelse om en elefantflock som bodde i det reservat där vi var på besök. Flocken hade under många år haft en väldigt stark och omtyckt ledare som tyvärr på äldre dar blev lite knäpp och började bete sig aggressivt mot ungarna och var allmänt störig mot de flesta. När reservatsvakterna till slut bestämde sig för att avliva den gamle ledaren var det som att flocken levde upp igen, hittade balansen och många av elefanterna som varit rädda vågade kliva fram igen. Men, på årsdagen efter dagen då den gamle ledaren dog vandrade hela flocken tillbaka till just det stället där han dött och spenderade hela dagen där, i lugn. Samma sak hände året därpå, och därpå, och därpå. De sörjde. De mindes. De bearbetade. De respekterade. Det kanske är en ganska våldsam historia men den får mig att tänka hur det nog ofta kan vara med oss människor också. Vi kan ibland behöva lämna eller avsluta situationer, relationer, vanor, jobb eller annat i vårt liv för att det inte är bra för oss. Och även om vi vet att det är bäst att det är över och vi inte ångrar någonting kan vi ibland behöva gå tillbaka, åtminstone i vårt sinne, till den där situationen eller relationen, för att sörja, minnas, bearbeta eller bara respektera, det som var, det som hände, det vi gjorde och det vi lärde.
Ett litet återfall eller ett steg tillbaka betyder inte att vi är tillbaka på ruta ett igen. Det betyder kanske bara att vi trillat lite i diket, och kanske behöver ligga där ett tag. Och diket är ju inte så pjåkigt, det är ju där de vackraste blommorna växer.
Med all min kärlek,
Helena