Om det finns en motsats skulle jag säga att den är förtvivlan, eller hopplöshet. Jag kan vara lycklig och olycklig på samma gång, olyckan kan vara vacker och nödvändig.
När jag var i tidiga 20-årsåldern hade jag en ganska djup depression, jag refererar till den som "svarta hålet". Det fanns en hel del i mitt liv jag inte hade bearbetat och på många sätt, var jag inte sann mot mig själv. Jag var inte sann vare sig i mitt sätt att leva, i mina tankar eller i mitt hjärta. Jag visste inte vem jag var. Jag tryckte undan mina känslor tillräckligt mycket och tillräckligt länge för att till slut få panikångest. Hopplöshet och förtvivlan var de ord jag kunde hitta för att beskriva hur jag kände under den här perioden. De var de känslorna jag vaknade och somnade med och när jag läser dagboksanteckningar från den här perioden kan jag verkligen känna så mycket medkänsla med den där unga kvinnan som var jag. Jag önskar att jag kunde gå tillbaka och hålla om den där tjejen och berätta för henne att det kommer att bli bra.
Jag fick hjälp av en psykiater som jobbade med EMDR (Eye Movement Desenitization and Reprocessing) vilket är en metod för att komma åt gamla och ibland blockerade minnen genom ögonrörelser. (Våra ögon har en tendens att låsa sig vid en fast punkt när vi kommer till den jobbiga biten, vilket även vår hjärna gör.) Terapin tvingade mig att ta tag i vissa saker och erkänna vissa saker för mig själv och ledde till en hel del förändringar i mitt liv.
När jag avslutade terapin hade jag fortfarande en del motstånd mot att göra de förändringar jag visste var nödvändiga men jag fann till slut modet och tog emot hjälp för att göra dem. Det var inte förrän vid ett uppföljningssamtal sex månader senare som jag verkligen förstod den enorma förändring jag hade gått igenom både mentalt, känslomässigt och rent praktiskt.
Jag kommer dock ihåg exakt var och när känslan av hopplöshet och förtvivlan lyftes ifrån mig. Det var sommar, tidig eftermiddag, när jag cyklade hem från jobbet som brevbärare, en helt vanlig dag, när känslan slog mig som en blixt, hopp. Det var verkligen som att ta bort händerna, som jag så länge pressat hårt för mina ögon, för att inse att jag faktiskt levde i ljuset. Det är verkligen ett så levande, starkt och underbart minne som jag för alltid kommer att vara så tacksam för.
Med det försöker jag inte säga att det är lätt att ta bort händerna för ögonen eller att jag anklagar mig själv för att jag inte gjorde det tidigare. Jag behövde gå igenom den där perioden i mitt liv. Jag behövde de erfarenheterna i mitt liv. Om jag inte haft dem, skulle jag inte vara där jag är och den jag är idag. Och jag är precis där och den jag ska vara.
If there is an opposite I would say it is despair, or hopelessness. I can be happy and sad at the same time, sadness can be beutiful and necessary.
When I was in my early twenties I had a quite severe depression which I refer to as "my black hole". There were a lot of things I hadn't dealt with and in so many ways I wasn't true to myself. Not in the way that I lived, not in my mind or heart. I didn't know myself. I suppressed my emotions enough to give me panic attacks. Hopelessness and despair were the words I could find to describe how I was feeling at this time. That's the feelings I woke up and fell asleep with and when I now read my journals from this time I feel so much compassion for that young woman. I wish I could go back and comfort her and tell her that everything will be okay.
I got help from a physiatrist working with EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing) which is a way of retrieving old and sometimes blocked memories with moving your eyes at the same time. (Your eyes has a tendency to lock when we get to the painful part, and so does the mind.) The theraphy forced me to acknowledge a lot of things about myself and my life and I knew I needed to make some changes.
When ending the theraphy I still had some resistance to making the changes necessary but eventually I found the courage I accepted the help from the universe to do them. It wasn't until a follow up session with the therapist six months later that I fully realized what transformation I had gone through.
What I do remember though, is the exact moment when my despair and hopelessness lifted. It was in the summer, early afternoon, I was bikinig home from my job as a mail man on an ordinary day, when it struck me like a lightning; hope. It truly was like removing my hands, pressed tightly against my eyes for so long, realizing I was living in the light. It's such a vivid, powerful and wonderful moment in my mind that I'm forever grateful for.
This is definately not to say that it's easy to remove those hands or that I blame myself for not doing it earlier. I needed to go through that period in my life. I needed to have those experiences. Or else, I wouldn't be here, be who I am, today. And I'm exactly where I need to be.
With all my love,
Helena
