Jag hörde nyligen metaforen relationer som en flygresa. Någonstans startar alltid en relation, vi sätter igång motorerna genom första mötet och de första gångerna vi umgås tar vi oss ut på startbanan och tar, oftast ganska omedvetet, beslutet att ge oss iväg på en flygtur eller inte. En del av våra relationer flyger sedan under en lång tid framöver. Visst, vi må stöta på turbulens ibland, men vi fortsätter flyga, relationen fortsätter. Det jag tror att vi kan behöva öva mer på är själva landningen, som ibland kan bli en kraschlandning. Om relationen avslutas som ett gemensamt beslut av båda parter är det lättare att göra en mjuklandning. Men om beslutet inte är ömsesidigt eller om en person påbörjat inflygningen långt innan den andre är med på spåret kan det som är mjuk landning för den ena kännas som fritt fall och krasch för den andre. Om en relation tar slut för att någon dör kan det lämna den som är kvar i spillror på marken.
Hur landar vi då en relation på ett mjukt sätt? Jag är absolut ingen expert på området men jag har några tankar kring det. Om vi har möjlighet att prata och läka tror jag det är bra. Att ha ett farvälsamtal väglett av en tredje part kan ibland vara nödvändigt för att kunna nå fram till varann och få säga det som behöver sägas på ett kärleksfullt sätt. Om en dialog inte är möjlig tror jag vi kan göra delar av arbetet själva; vi kan skriva ett brev (som vi inte skickar), vi kan ha en ceremoni och vi kan prata med någon vi litar på om hur vi känner och göra det vi känner att vi behöver göra för att avsluta på ett så mjukt sätt som möjligt.
Jag tillhör dem som inte tror att en relation behöver ta slut för att någon dör. Jag vet många som ibland haft en starkare relation med exempelvis en förälder efter att de lämnat den mänskliga erfarenheten eftersom många blockeringar försvinner då och vi kan ha en sannare och ärligare relation. Men alldeles oavsett kan ett ordentligt avsked av den fysiska personen vara viktig. Och att lämna utrymme för att känna det som behöver kännas, så länge det behöver kännas.
Vad tänker du kring avslut och landningar av relationer? Har du några relationer som kraschlandat och där det inte känns försent att göra om landningen, att göra den lite mjukare?
Alla relationer är inte menade att vara för alltid. Det förändrar inte deras betydelse i våra liv. En relation behöver inte vara viktigare för att den varar längre. Vi är menade att vandra kortare och längre sträckor bredvid varann och alla vi möter har något att lära oss på vägen.
Med all min kärlek,
Helena