En fin, fin vän sa detta till mig för många år sedan när jag gick igenom en riktigt tuff period i mitt liv, och det var något av det mest läkande jag kunde ha fått höra. Som jag skrev i inlägget om Lustprincipen så går vi alla igenom mörka perioder i våra liv, det är en del av den mänskliga erfarenheten, och det är som det ska. Marianne Williamsson skriver i sin nya bok From tears to triumph om att vi har en tendens att patologisera sorg och smärta. När vi har förlorat någon i vårt liv, när vi blivit riktigt sjuka eller när det känns som att alla delar i vårt liv rämnar på en och samma gång, ja, då är det helt naturligt att vi mår dåligt, att vi blir ledsna och känner smärta. Det är ingenting vi behöver antidepressiva eller sömnpiller för. Det är en process som vi behöver gå igenom och som vårt psykiska immunförsvar klarar av, precis som vårt fysiska immunförsvar klarar av många fysiska utmaningar om vi bara, och jag säger om, vi ger det rätt förutsättningar för det. Det finns ingen medicin mot livet självt. Kroppen behöver få gråta det antal tårar kroppen behöver gråta, det är inte farligt.

Jag hörde om en kvinna som förlorat en närstående. När hon kommit en bit på vägen i sin sorgeprocess så skapade hon en ritual varje dag där hon lade sig ner på golvet, utan distraktioner eller skydd, och lät sorgen få röra sig fritt genom hennes kropp tills tårarna var slut för den gången.

I ett samhälle som fokuserar på funktion och arbetsförmåga kan det vara svårt att hitta tiden till att sörja men jag tror att det finns många sätt att ge sig själv utrymme och förutsättningar för att ta sig igenom ett trauma eller en sorg på ett hälsosamt sätt.

Either you grow bitter or you grow better.

Either YOU grow or you grow a tumor.

Be om hjälp, prata, prata, prata, gråt, ta hand om, håll om och låt din sorg få ta den plats den behöver.

Med all min kärlek,

Helena