Jag såg nyligen Collateral beauty med bland andra Will Smith och Keira Knightley. Tänkvärd film. Karaktären som Will spelar förlorar sin dotter och går in i en djup depression och blir världsfrånvänd. Efter några år börjar han skriva brev till Kärleken, Tiden och Döden eftersom han tycker sig ha en hel del otalt med dem alla tre. Efter ett tag börjar de alla dyka upp i hans liv som karaktärer som han kan samtala med (och skälla på). Ett av hans samtal med Kärleken dyker ofta upp i mitt minne. Han skriker på henne att hon har svikit honom och att han aldrig kommer lita på henne eller välja henne igen. Hon svarar något i stil med; Ja, jag fanns där i din dotters skratt, men jag finns också här, i din smärta, du kan inte välja bort mig.

Så sant och bra uttryckt. Kärleken finns i och omkring oss alltid, den kan ta olika form och uttryck men kärleken är konstant. Att en person försvinner ur vårt liv är inte samma sak som att kärleken försvinner. Den kanske byter form eller tar mindre utrymme under en period, men den finns alltid där. Brist på kärlek handlar ofta om ett överskott av rädsla. Men om vi bara vågar öppna ögonen för det och ta emot så finns den överallt omkring oss.

Med all min kärlek,

Helena