5 steg till mindre oro

Det finns mycket att oroa sig för i vår värld. Hur ska det gå med klimatet? Vad betyder egentligen de där symptomen? Vad kommer hända i Europa? Hur ska det gå för barnen? Hur blir det med ekonomin? Vad tycker egentligen min chef om mig? Hur går det i valet? Ja, troligen behöver jag inte påminna dig om vad du kan oro dig för, jag vill snarare normalisera att det är en naturlig del av att vara människa. Men det behöver inte ta över ditt liv eller påverka ditt välmående varje dag. Jag vill dela de verktyg jag använder för att låta oron få en mindre framstående del i mitt liv så att jag kan ägna energin åt härligare saker.

Först och främst; oro är en naturlig känsla och orostankar är en del av de flesta människors liv. Den har en funktion. Den varnar och påkallar vår uppmärksamhet dit vi eventuellt behöver justera eller vara extra uppmärksamma. Men den får ibland gå över styr och fokuseras ofta på saker som ligger långt utanför vår egen kontroll. De här verktygen har hjälpt mig och många av mina klienter till ett liv med mindre oro, och mer livsglädje.

Sortera i tankarna

En förutsättning för att kunna jobba med orostankarna är att inse att bara för att tankarna finns i ditt huvud behöver det inte nödvändigtvis betyda att de är sanna. Eller relevanta. Eller viktiga för dig just nu. Tillåt dig att verkligen lyssna på tankarna från början till slut och få ut dem på papper. När du skrivit ner allt du oroar dig för, sortera. Vad är sant? Vad kan du faktiskt veta om framtiden? Vad kan du göra något åt? Vad kan du inte påverka? Vad behöver du agera på nu? Vad behöver du eventuellt agera på senare och hur kan du planera in det idag (så att du inte behöver tänka på det mer förrän det är dags)?

Känn på känslan

Det är skillnad på orostankar och oroskänslor. När du sorterat i tankarna, kännpå känslan. En viktig påminnelse här: Du kan inte tänka en känsla, så för den här praktiken behöver du ner i kroppen, och du behöver inte alls din tankeverksamhets hjälp. Hur vet du att du är orolig? Hur känns den känslan i din kropp när du är orolig? Kanske är det ett tryck över bröstet, en klump i magen eller stickande i armen? Oavsett vad, känn på känslan av oro när du behöver. Utan att fylla på med nya orostankar. När vi känner en känsla som den kroppsförnimmelse energin faktiskt är, så tar det sällan mer än 60-90 sekunder för känslan att få kännas och passera vidare. Andas och håll dig själv i känslan då och då, och du kommer att märka att den lättar.

Orostimmen 

Det här verktyget fick jag av en sjukhuskurator för många år sedan när jag själv levde med mycket oro för min hälsa. För mig är det idag en kombination av ovan två praktiker. Om oron ändå är där, bjud in den, men bara när det passar. Jag brukade faktiskt inte behöva mer än en kvart om dagen när jag faktiskt avsatte tiden för att aktivt bjuda in orostankarna, sortera i dem, och därefter känna på känslan som väckts i kroppen. Det som händer när du tillåter din oro lite utrymme då och då är att den med tiden blir mindre påträngande i resten av ditt liv. Den är som ett litet barn som bara vill ha din uppmärksamhet; ”mamma, mamma, mamma, MAAAAMMAAAA!!!!” När du regelbundet vänder dig mot oron och säger: ”Hej Oro, jag förstår att du har något viktigt att säga, berätta, jag är här och lyssnar” så lugnar den ner sig och behöver inte längre vara så alarmerande.

Kultivera tillit

Som jag skriver i ”Det inre skiftet”  så tror jag att det finns en skala som vi hela tiden rör oss på från Oro och kontrollbehov till Tillit. Tillit handlar för mig om att våga släppa taget lite, och välja att lita på att även om vi inte vet hur framtiden kommer att bli, så kommer vi att kunna hantera den när den väl är här. Men anledningen till att det är så jobbigt att försöka hantera framtiden i våra huvuden är för att den ju inte finns än. Så vad skulle hända om du aktivt valde att sänka axlarna, fördjupa andetaget och välja att lita på att kärleken alltid kommer att bära dig och att du klarar mycket mer än du tror?

Lev i nuet

Vad blir då kvar när vi har sorterat i orostankarna och känt på känslorna under den tid vi aktivt väljer att avsätta för det och dessutom väljer att släppa taget om resten? Jo, liv, här och nu. När vi slutar att ge så mycket uppmärksamhet till det som ännu inte finns så får vi massor av energi över till att leva här och nu. Till att vara närvarande i samtalet, till att smaka på maten, till att gå helt upp i det vi har framför oss. Till att njuta av hur skön sängen och andetaget är när vi ska sova istället för att lyssna på läskiga tankar. Till att känna in vad vi har lust för just nu istället för att kuta omkring och göra bara för görandets skull. Till att ta emot och njuta av allt det fina omkring oss just nu istället för att vara rädd för att allt ska försvinna. 

Och om du nu sitter med en tanke som låter typ: ”Men, det är ju viktigt att vi oroar oss, det är en del av att vara samhällsmedborgare och ansvarig för vår gemensamma framtid!” så vill jag utmana den tanken. Att oro sig är inte samma sak som att vara ansvarsfull och bidra till samhället. Att ta ansvar gör vi genom att först och främst ta hand om oss själva och vårt eget välmående och sedan bidra på det sätt som känns rätt och viktigt för oss, utifrån en plats av energi och lust, inte panik och rädsla. Ingen av oss vet hur framtiden kommer att bli, men jag är helt övertygad om att vi kommer att lösa det tillsammans, genom att leva med det som är, känna våra känslor längs vägen och följa vår egen inre vägledning till rätt nästa steg för just oss.

Fokusera mer på hur ditt liv känns än hur det ser ut

Nu när många av oss kommer tillbaka till våra rutiner efter ett sommaruppehåll är det här en tid för eftertanke. För mig känns den här tiden som en mer energigivande nystart än det nya året eftersom jag har mer energi och pausen från vardagen har varit längre än den jag brukar ha över jul och nyår. Min intuition gav mig en fråga för några veckor och jag vill dela den med dig i hopp om att den kan ge lite inspiration om du också reflekterar lite extra över ditt liv just nu:

Fokuserar du mer på hur ditt liv ser ut än på hur det känns för dig? 

Det är så lätt att jämföra och leva våra liv enligt våra egna/samhällets/ familjens förväntningar. Vi skapar våra liv efter hur vi tycker att det borde se ut, inte hur vi faktiskt skulle föredra det själva. Många av oss har en tydlig bild av hur ”picture perfect” ser ut och vi lider mer ju längre ifrån den bilden vi uppfattar vår egen verklighet. Men hur känner du faktiskt i ditt eget liv? Vad känner du själv inför det?

Frågan är alltså inte; varför går inte mitt liv som jag förväntade mig eller hur min hjärna ville att det skulle vara? Frågan är; vilket liv är jag kallad att leva nu? Vad vägleds jag till härnäst? Och framför allt; hur känns det att vara jag? Om jag inte är nöjd med det som är; hur kan jag justera det enligt min intuitions vägledning? (inte normen, samhället eller min hjärnas förväntningar) Jag är här för att leva mitt liv. Du är här för att leva ditt liv.

Vi är inte alla menade att kopiera varandra. Jag tror att det är det beteendet som orsakar många av utmaningarna i världen idag. Det är meningen att vi ska vara medvetna om den medvetenhet som vi är och leka med trolldegen som är vår mänskliga erfarenhet. Ibland passar det in i den nuvarande kulturella normen, ibland inte. Om vi ​​alla skulle göra det skulle vi se mycket mer variation i hur vi väljer att samskapa våra liv med livet/ universum/ kärleken/ gud, vad du än vill kalla det. Det är inte så att normen är fel, bara att normen är för snäv för att vi alla ska kunna passa in där.

Det har kommit upp för mig på så många sätt i år; att få pusselbitarna att passa ihop. Du är din egen pusselbit och jag är min. När jag fullt ut förkroppsligar min, genom att vara sann min essens och den jag kom hit för att vara, då uppfyller jag mitt livssyfte bara genom att vara jag. Jag tror att det är samma för oss alla. Men du kan inte vara min pusselbit och jag kan inte vara din och vi kan inte alla ha samma pusselbit för av det kommer det aldrig att bli ett vackert pussel. Delarna är alla helt olika och det är vi också.

Så vad skulle hända om du fokuserade mer på hur du känner i ditt liv snarare än hur det ser ut eller vad alla andra gör? Känner du dig sann? Är du du? Följer du din egen inre vägledning och det naturliga flödet i ditt eget liv? Det är vad du är här för att göra. Vara sann. Vara du. Inte kopiera eller jämföra eller försöka vara eller göra det som inte faller sig naturligt för dig, det som inte passar. För vissa av oss kanske vår sanning inte alls sticker ut från mängden, men för många av oss kommer den förmodligen att göra det, och är så vana vid att passa in.

“The opposite of belonging is fitting in.”

– Brene Brown

Jag har levt enligt normen, jag har följt flocken och gjort det jag trodde förväntades av mig, det jag förväntade mig av mig, men det kändes inte bra. Så jag bytte spår och skapade min egen väg. Det betyder inte att det alltid är bekvämt eller att jag inte längtar efter att bara vara en del av normen igen, där jag inte skulle sticka ut från mängden. Men det är inte min sanning. Och jag bryr mig mer om hur mitt liv känns för mig än hur det ser ut för andra. Så jag kommer att fortsätta på min egen väg, och låta all smärta som dyker upp längs vägen få kännas fullt ut så att den kan släppas fri. För jag vet, så länge jag följer min egen intuition, så kommer jag alltid att vägledas till det högsta bästa för mig och alla runt omkring mig, även om jag inte ser det i stunden. Tillit. Släppa taget. Tillåta. Ta emot.

Vad skulle förändras i ditt liv om du fokuserade på hur ditt liv känns för dig snarare än hur det ser ut?

Jag hoppas att många av er skulle säga “inte mycket”, men jag misstänker också att det för några av oss faktiskt kan vara “ganska mycket”. Hur vill du känna när du vaknar på måndag morgon? När du går in i ditt hem? När du träffar dina vänner? Vem vill du vara? Vem känner du dig kallad att vara just nu? Vad vill hända härnäst i ditt liv?

Ett intuitivt liv i flow

Vad har du för relation med din egen intuition? Vad innebär det för dig att följa flow? Vad vore möjligt för dig om du lyssnade inåt istället för din hjärnas idéer på hur ett bra liv ”bör se ut”? Hur skulle ditt liv se ut om du öppnade upp för helt nya möjligheter och inte bara baserade framtidsplaner på förväntningar baserat på det du redan sett eller upplevt?

Vi lever idag i ett samhälle som är väldigt hjärnfokuserat. Som om allt viktigt i livet pågår i hjärnan, kommer ifrån hjärnan och många av oss låter hjärnan styra våra liv. Så levde jag också stora delar av mitt liv. Tills jag lärde känna min egen intuition och började utforska vad den ville kommunicera till mig. Förändringen kom inte över en natt men över tid blev allt annorlunda. Jag började leva ett liv mer sant med den jag är och det jag är här för. Jag slutade planera och hittade en tillit jag tidigare inte trodde fanns. Jag började prioritera min egen energi, min alignment, och kunde förvånat konstatera att det jag längtade efter började komma till mig istället för att jag skulle jaga efter det, kämpandes. 

Att leva ett intuitivt liv i flow innebär att släppa lite på kontrollen och lita på livet. Att vara med det som är istället för att hela tiden längta bortåt, framåt, härifrån. Att skapa förutsättningar för att få känna det du vill känna här och nu, inte bara, där borta, ”om bara”. Det innebär att ta ansvar för våra egna känslor och lära oss att känna dem, så att de kan röra sig igenom oss och vidare, så att vi kan bli fria igen. 

Kanske låter det som en utopi, men jag vet att det är möjligt. Det är så jag lever mitt liv idag och har gjort mer och mer de senaste 10 åren. För det var tio år sedan som jag för första gången medvetet valde att följa min intuition trots att min hjärna inte fattade någonting av vad som höll på att hända. Jag var allvarligt sjuk, med sex olika autoimmuna diagnoser, och mina läkare kunde inte förklara varför jag blev sämre och sämre och de gav mig inte en särskilt peppig diagnos för framtiden. Det var då min intuition bröt igenom, och sa lugnt men stadigt; det finns en annan väg, följ mig! 

Och det gjorde jag. Jag hittade inte bara till läkning utan till ett så mycket mer meningsfullt och lugnt och roligt och spännande liv. Ett liv som jag vill leva. Fast inte alls som min hjärnas förväntningar hade målat upp. Utan så mycket bättre! 

Din intuition vill guida dig igenom livet. Den vill kommunicera med dig. Lyssnar du? Du behöver inte kämpa dig igenom livet, det finns ett flow, med mindre motstånd och mer enkelhet. Har du hittat ditt? Din hjärna är ett jättebra verktyg men inte din chef, det är möjligt att släppa kontrollen och lita på livet. Gör du det idag? Det är möjligt att möta, även de största känslorna, med närvaro, öppenhet och kärlek, så att de kan få vara och kännas och sedan transformeras utan att fastna och skapa problem i ditt liv. Tillåter du dig att känna dina känslor varje dag? 

Naturen som hälsopartner

Sommaren är här och med den är naturen i full blom och grönska. Allt är så vackert och djurlivet har bråda tider. Det tenderar även vi att ha så här års. Allt ska ju, som bekant, bli klart till midsommar, som om det inte finns något efter. Och om du är mitt i den före-semestern-hetsen just nu kanske det här känns lite provocerande men jag vill ändå uppmana dig till att stanna upp och ta hjälp av naturen.

“Nature does not hurry, yet everything is accomplished.”

Lao Tzu

Vi längtar hela vintern efter den här tiden men ändå är det lätt att springa förbi den. Nu är den här, är du? Jag uppmanar inte till att stryka allt i agendan och ligga i gräset dagarna i ända, snarare att inkludera naturen i vårt liv och ta hjälp av henne för att balansera. 

Här kommer några ordinationer för dig som vill prova:

Stanna upp och lukta på en blomma. Töm lungorna på luft, andas sedan in genom näsan, via blomman och fyll hela ditt väsen med blomdoft. Slut ögonen och var nyfiken på hur det känns. Upprepa 3-5 andetag. Tidsåtgång: 30 sekunder. 

Sätt fötterna i jorden. Ta av dig skor och strumpor, låt fötterna landa mot marken. Känn kontakten mot underlaget. Ta några långsamma steg och låt hela foten få ”rulla” mot underlaget, börja med hälen, sedan hålfoten, hela fotsulan och tårarna, en efter en. Notera temperatur, fukt, mjukt/ hård, stilla eller rörligt. Andas. Tidsåtgång 60-90 sekunder. 

Ta kontakt med ett träd. Gå fram till ett träd i närheten som ”kallar” på dig. Lägg en hand på stammen. Följ stammen med blicken upp till trädkronan och himlen. Rör dig närmre om du vill. Du kan antingen välja att omfamna trädet eller vända dig och luta ryggraden emot det. Känn hur stadigt och grundat trädet står, samtidigt som det vajar uppe i trädkronan. Slut ögonen och ”känn” trädet. Är det något det vill säga dig? Tidsåtgång: 2 minuter. 

Häng med vinden. Oavsett om det är stormigt eller helt lugnt, notera luften omkring dig. Kanske vinden mot huden eller bara temperaturen. Notera hur det rör sig och förändras och hur det påverkar dig och din kropp. Se upp mot himlen och se om molnen rör sig eller om det är stilla. Notera vad som rör sig i dig och omkring dig. Du behöver inte förändra någonting, bara var med det som är. Tidsåtgång: 1 minut. 

Balans är inget vi uppnår och ”är i”. För mig är det ett verb, det är något vi gör, balanserar. Inget är perfekt men vi kan göra små val varje dag och varje timme, för att påminna oss själva om var livet är, här, och för att hjälpa oss själva att komma tillbaka hit. Till stunden. Till närvaron. Till det som är sant just nu. Och där är naturen en fantastisk påminnelse, för hon finns bara här. Alltid närvarande, alltid i förändring. Precis som vi också kan vara, om vi väljer det. 

Så alldeles oavsett hur din livssituation ser ut just nu så finns naturen alltid här för dig, som en hälsopartner om du så vill. Det kanske låter konstigt men egentligen är det ju det mest naturliga i hela världen, för vi är också djur, en del av naturen. Det är bara något som många av oss glömt bort, tappat bort, i den moderna livsstil som vi har skapat. Men ändå står hon kvar där, alltid. Notera, känn in, låt henne får hålla dig när det stormar i huvudet och notera vad som är sant på riktigt, här och nu. 

Om naturen fick vara din partner i vardag, vad skulle vara annorlunda då? 

Lyssna på kroppen

Du är inte en kropp, men du har en. Den bär på visdom och vill hela tiden kommunicera med dig. Lyssnar du?

Det är en balansgång det där, med att vara nära kroppen, ta hand om den och lyssna på dess signaler, utan att överidentifiera sig med den. Jag tror att det är viktigt att skilja på att vara sjuk och att ha en kropp i obalans eller att tro att bara för att din kropp har utmaningar just nu så är det något fel på dig. Kroppen är vårt verktyg att uppleva, uttrycka och skapa i den här världen. Därmed oerhört viktig förstås. Men du är inte din kropp, du är den som uttrycker sig genom din kropp. Den som observerar din kropp.

Och eftersom kroppen är vår farkost och vårt hem här på jorden behöver vi lära känna den och lyssna på vad det är den försöker kommunicera till oss. Vad försöker din kropp säga till dig?

I det här sammanhanget tror jag det är viktigt att komma ihåg att, precis som du inte är din kropp, så är du inte heller dina tankar. Du har dem. Och vi behöver inte alltid tankarnas hjälp för att lyssna på kroppen. Det finns en visdom, vi kan kalla den intuitionen, bortom tankarna och kroppen, den du är. Om du lyssnade på kroppen ifrån den platsen, vilken information skulle du få då?

I det här sammanhanget tror jag det är viktigt att komma ihåg att, precis som du inte är din kropp, så Eftersom kroppen också är ett djur, lik så många andra djur, så kan den ibland reagera instinktivt. Den blir skrämd av ett plötsligt ljud eller skapar och reagerar på hormonerna som rör sig i ditt system. Den signalerar hunger, behov av sömn eller att gå på toa. Det är din primitiva kropp och dess behov är livsviktiga för att du ska kunna vara här på jorden.

Men kroppen signalerar också genom känslor. Länge var jag så identifierad med mina känslor att jag trodde att de bodde i huvudet och att jag kunde tänka eller prata mig igenom dem. Men känslor är energi. Energin byggs upp av tankar, upplevelser eller andra triggers och vill få röra sig igenom ditt system. Som en våg som kommer och sköljer över och sedan flyter vidare. Om den uppbyggda energin blockeras, av rädsla, motstånd eller för att det helt enkelt är olämpligt att ge uttryck för den i stunden, så fastnar den. Som en känsloknut som med tiden skapar spänningar och blockeringar i kroppen. Förr eller senare kommer den antingen explodera eller skapa större obalanser i systemet (som ibland kan manifesteras som sjukdom).

Jag var nyligen på en sådan plats, när alltför många känslor, energier, kämpats emot alltför länge. Jag märkte det genom ett tryck över bröstet som kom och gick. Trångt i halsen. En allmän känsla av tyngd. Och framför allt en överaktiv hjärna, som kämpade för att skapa kontroll över sådant den inte kan kontrollera. Som meningen med mitt liv, eller vad som kommer att hända i framtiden.

Jag fick hjälp, av livet, att komma till en plats och ett sammanhang där jag inte längre kunde hålla emot och där det var tryggt att släppa på trycket. Jag lade mig helt enkelt ned och lät känslovågorna skölja över och igenom mig. Utan tankar, utan historier, utan förståelse för vilken som var vilken och varifrån de alla kom. Utan motstånd kan intuitionen få guida kroppen till att släppa taget, till läkning på alla nivåer. Och efteråt, många vågor senare, känns allt annorlunda. Oförklarligt och helt självklart.

Som barn är det helt naturligt för oss att lyssna till och uttrycka kroppens behov, inklusive alla känslor som behöver röra sig igenom. Det här är inget vi behöver lära oss, vi behöver bara komma ihåg det vi visste och praktiserade som barn. Skala av de lager som vi lagt på för att skydda, för att passa in, för att leva såsom vi tror att vi borde leva. Men därunder, alla programmeringar som inte tjänar dig längre, där finns en visdom så självklar som andetaget. Lyssnar du?

Vad vill livet med dig?

Jag skriver mycket om självledarskap och vikten av att veta vad vi vill så att vi kan ta ansvar för att göra de små valen varje dag som tar oss närmre det liv vi vill leva. Att sitta i förarsätet för våra egna liv. Det är viktigt. Och, här finns också en paradox. Ibland behöver vi också släppa taget och låta oss bli ledda av livet. Vad vill livet med dig? Jag vill dela med mig av några perspektiv på hur vi kan ta reda på det, i hopp om att inspirera dig att börja kommunicera med ditt eget liv, med fokus på att lyssna. 

Varje måndag morgon checkar jag in med en vän där vi faciliterar varandra att komma i kontakt med vår intuition. Vi börjar med att landa i stunden, grunda kroppen och släppa ut andetaget. Vi lyssnar in i kroppen, till platsen där vi tidigare har haft kontakt med vår intuition och börjar ofta med den öppna frågan: Intuitionen, vad behöver jag veta just nu? Ibland kommer bilder, färger, känslor eller ord. Ibland är det lugnt och tyst. Vad som kommer är mindre viktigt än att jag faktiskt öppnar upp och lyssnar, respekterar att det finns mer vägledning att få än min rädslofyllda hjärna vill medge. 

Jag lyssnade nyligen på en intervju med Elizabeth Gilbert i Glennon Doyle’s fantastiska podcast We can do hard things. Hon berättade om en daglig praktik som hon har där hon dagligen skriver brev till livet för att få vägledning. Hon kallade det gud, men jag tror att det är mindre viktigt vilket namn vi ger det. Kanske vill du kalla det kärleken. Ursprungsfrågan är alltid: Vad behöver jag veta idag? 

Jag gick nyligen en utbildning i Transformational Presence in Leadership & Coaching, skapad av Alan Seale. Transformational Presence handlar till stor del om att vara tillräckligt närvarande och inlyssnande för att inte bara göra livet utan också vara levande. Några av huvudfrågorna vi hela tiden kommer tillbaka till är: Vad vill hända nu? Vem behöver jag vara för att det ska få hända? Vad behöver jag göra för att det ska kunna hända? Om du skulle ställa de frågorna till ditt liv, vad skulle du få för svar? 

Tänk om du inte behövde tänka ut allt hela tiden? Tänk om livet vill något med dig? Tänk om det fanns ett flow i ditt liv, en medvind som du kan välja att följa? Vad skulle vara möjligt då? Om du skulle sluta kämpa emot och istället lyssna in och följa med? 

Det är här paradoxen kommer in. För mig handlar att följa flow inte om att bli en vindflöjel som bara slappt flyger hit och dit i livets berg- och dalbana. Det handlar heller inte om att bli ett offer för dina omständigheter och inte ta ansvar för det du behöver ta ansvar för. Det är inte en ursäkt för att slippa leva, det är en möjlighet att faktiskt kunna leva, på riktigt, på ditt sätt. Om du skulle lyssna in mer än du lyssnar ut, vad vill livet säga dig då? 

Kanske har du en dröm som längtar efter att bli uppfylld? Kanske behöver du sakta ner för att faktiskt kunna höra vad livet vill med dig? Kanske bor en sanning där inne som du undviker att möta för rädslan att behöva förändra saker och ting i ditt liv? Vad skulle hända om du vågade möta den sanningen och samtidigt bad om hjälp med att ta de steg du behöver, i den takt du mäktar med för att göra den förändringen?

För livet vill dig väl. Din intuition skulle aldrig guida dig till att göra något som du inte klarar av. Den släpper inte ut större känsloknutar än du kan hantera, just nu. Kärleken håller dig. Vågar du lita på det? 

Jag kan förstås inte garantera att något av det här är sant. Men jag upplever, väldigt starkt, att mitt liv blir lättare, tryggare och roligare, ju mer jag lyssnar på vad det vill med mig. Men veta säkert kommer ingen av oss att göra så länge vi är här. Så jag upprepar den så viktiga frågan jag fick av en vän häromdagen: Den världsbild du har valt, tjänar den dig just nu? Om svaret är nej, vad skulle hända om du provade en annan världsbild ett tag? Du kan alltid gå tillbaka när du vill. Men om det vore så att livet ville något med dig, vad skulle vara möjligt för dig då?

Vårstädning på alla nivåer

De flesta har ganska bra koll på vad som är viktigt på riktigt i livet. För många är det relationerna eller kanske en meningsfull vardag. För nästan ingen är det den där prylen eller klädesplagget, att ha full koll på allt som händer i världen, den där extra tusenlappen i lön eller ett liv som ser perfekt ut utifrån. Våren är ett ypperligt tillfälle för utrensning så idag vill jag uppmuntra till just det. En vårstädning på alla nivåer för att förenkla livet, för att släppa taget. 

Ett komplicerat liv blir med tiden tungt att bära. Många grejer att ta hand om, reparera och förvara gör inget för vår livskvalitet om de faktiskt inte används, njuts av eller underlättar i vardagen. Hur många grejer går du och bär på (faktiskt och mentalt) som du inte längre behöver? 

Den där toppen som du tänker att du önskar att du trivdes i men aldrig använder – kanske är det dags att någon annan får glädje av den istället? De där prylarna du sparar på vinden för ”tänk om” även om du vet att ”tänk om” inte har infunnit sig de senaste fem åren – kanske är det dags att släppa taget? 

Många bekantskaper utan riktigt djup ger sällan den där känslan av gemenskap som vi alla längtar efter. Den där gamla kompisen som du träffar för att du ”borde” fast du vet att ni båda känner er helt slut efter några timmar ihop. Kanske är det dags att släppa taget? 

Hur många nyhetsmedier, tidningar, sociala mediakonton och nyhetsbrev får landa i ditt medvetande varje dag? Vilka ger dig faktiskt mening, information, inspiration eller glädje? Kanske är det dags att släppa taget? 

Vilka gamla tankemönster går du och bär på som inte längre tjänar dig? Den där storyn du upprepar i ditt huvud om den där gamla oförätten och hur den där personen fortfarande inte tar ansvar för vad hen gjort. Eller kanske den där drömmen om vad som skulle kunna blivit men som inte blev. Eller idéen om att du inte duger som du är, precis just nu, idag. Kanske är det dags att släppa taget? 

Det där beteendemönstret, hur du alltid reagerar på samma sätt med samma trigger och hur resultatet blir det du inte vill ha. Barnens oförmåga att stoppa i diskmaskinen, din reaktion och bråket som följer. Eller rutinen att alltid äta lite försent så du får magknip och svårt att sova. Hur du alltid börjar lite försent så att du behöver stressa för att komma i tid. Eller kanske håller tyst när du faktiskt har något viktigt att säga och sen känner dig bitter för att det inte blev som du ville. Kanske är det dags att släppa taget? 

Ett ständigt presterande på jobbet för att bli omtyckt, eventuellt få den där chefstjänsten eller jakten på känslan av koll på läget som aldrig riktigt infinner sig. Många timmar övertid och förlorade relationer eller ingen tid för dig själv. För vad? Vart är du på väg? Kanske är det dags att släppa taget? 

Vad får utrymme i ditt liv som du inte längre behöver? Vad lägger du din energi på och resonerar det med vad du tycker är viktigt på riktigt? Öppna fönster och dörrar, släpp ut stagnerad energi och släpp in det nya. Skapa utrymme för nya perspektiv, bekantskaper, idéer, drömmar eller kanske bara space. Vad skulle vara möjligt om du släppte taget? 

Min inbjudan är faktiskt inte primärt att släppa taget för att bjuda in nytt utan att släppa taget för att vila i det space som faktiskt uppstår. Och därifrån ställa den viktiga frågan; Vad vill hända nu? Tänk om ditt liv vill något med dig? Tänk om det finns ett flow, medströms, för ditt liv (till skillnad från kämpandet motströms)? Om du skapar space för mer energi att flöda in, vad vill hända då? 

Vi läker tillsammans

Vi lever i ett ganska individualistiskt samhälle, där vi ska klara oss själva och där ”ensam är stark” verkar vara ett rådande paradigm. Och jag känner själv, som pratar mycket om självledarskap, att jag ibland hamnar där, i tron att jag ska klara allt själv. Men vi behöver community och sociala kontakter för att läka, för att hitta lösningar på komplexa problem och för att må bra, tillsammans. 

Absolut, vi har ansvar för oss själva först och främst, våra tankar, känslor, ageranden och reaktioner. Och självledarskapet är viktigare nu än någonsin. Vi kan inte längre skylla på någon annan eller stanna i offermentaliteten för där finns inte den kraft som vi behöver för att må bra i den här världen. Men vi behöver också komma samman för att hitta nya lösningar på gamla problem. För att inse att vi inte är ensamma i det vi kämpar med. För att vi mår bra av att finnas där för varandra. 

Katarina Blom skriver i boken Tillsammans-effekten om att relationer faktiskt påverkar vår fysiska hälsa mer än både rökning, motion och alkohol. Att det är relationerna som starkast påverkar både hur tillfreds vi känner oss med livet och vår hälsa men även hur länge vi får leva friska liv. Kanske har du också hört uttrycket att ”det finns ingen läkning där det finns rädsla” och här tror jag att relationer spelar en stor roll. Vi behöver känna oss som en del av ett community, ett sammanhang för att känna och lugna och trygga. 

Jag tror att ett av våra mest basala behov är att känna oss sedda, hörda och bekräftade. Ser du mig? Finns jag? Spelar det någon roll för dig att jag är här? Och här pratar vi inte bara de djupaste och långvarigaste relationerna, så kallade tjocka band, utan även de mer ytliga och korta relationerna, de tunna banden. Att jag kliver in på caféet och får ett vänligt bemötande. Att jag hjälper grannen att hålla upp dörren. Att både jag och kundtjänstmedarbetaren bekräftar varandra. Jag ser dig. Du finns. Det spelar roll för mig att du är här. 

Jag möter ofta människor som känner sig ensamma. Som inte känner att de har nära relationer eller någon som förstår sig på dem. Jag tycker det här är en fråga vi ska ta på allvar. Inte för att vi behöver få panik över att vi inte längre connectar med våra ungdomsvänner, utan för att det är så mycket värt att faktiskt känna kontakt, på djupet. Och jag märker i mitt eget liv att, även om en lång historia i relationer är härligt att ha, så blir det mindre viktigt för mig med åren. Det är kontakten jag söker. Här och nu. Finns det energi i den här relationen? Släpper du in mig? Släpper jag in dig? Och många av de mest värdefulla möten jag kan ha på en vecka är med personer som jag aldrig tidigare mött. I en sharing circle på Zoom, i en första introduktionsfika eller helt enkelt i ögonkontakten på gatan med någon jag inte alls känner. 

Vad skulle hända om vi sänkte ribban för vad som krävs för att komma nära, men samtidigt höjde förväntan på att faktiskt göra det? Vad krävs då? 

Troligen sårbarhet. Troligen autencitet. Och närvaro. Och här kommer förstås den så viktiga självmedkänslan in. För vi riskerar när vi visar sårbarhet, när vi delar det som är på riktigt, när vi dyker upp med hela oss. Det kan vara så att den andra personen faktiskt inte har kapacitet att möta oss där. Och det är okej. För vi vet att det väldigt sällan handlar om oss och oftare handlar om deras egen osäkerhet, deras egna sår. Och om det, mot förmodan skulle hända, så kan vi hålla oss själva i det som känns jobbigt. Inte nödvändigtvis dra slutsatsen att det inte är värt att öppna upp, utan snarare slutsatsen att just den här personen, vid just det här tillfället, inte hade förmågan att möta mig där. Sedan fortsätter vi att sträcka ut en hand, om och om igen, för vi vet, att relationerna är värt det, och för att vi läker tillsammans.