Du behöver inte alltid veta vart du är på väg för att vara på rätt väg

Jag har ofta levt med 10-årsplaner, med visioner och drömmar men också tydliga planer och to-do-listor. Delar har blivit som jag tänkt, det mesta inte. Just nu är jag inne i en fas utan långsiktig plan, utan faktiskt aning. Jag har en tanke om de närmsta månaderna, men ingen aning om vad jag gör om ett år. Det är befriande på något sätt. Nytt för mig. Tänk om vi faktiskt inte behöver veta? Tänk om att följa vägledning faktiskt betyder att vi släpper den långsiktiga planen? Vi har en inre kompass som ständigt visar oss mot nästa riktning men när vi lever för strikt enligt vår egna plan och uppsatta mål så hör vi den inte.

Jag har länge skrivit brev till mitt framtida jag och öppnade nyligen ett brev som jag skrev till mig själv för tre år sedan. Det var så fint att läsa om vad jag önskade för mig själv och påminde mig själv om vem jag faktiskt är och vad jag är kapabel till. Men där jag satt upp konkreta mål så hade jag fel. Mitt liv ser inte ut som jag trodde att det skulle göra för tre år sedan. Och det är precis som det ska för min inre vägledning har lett mig hit, och den ger inte ledtrådar tre år i förväg.

Lita på din inre vägledning, den som leder dig genom lust, längtan, glädje och förväntan, och vet att du kommer att komma dit du ska, även om du idag inte vet vart din väg leder. Men idag, just nu, är du på precis rätt väg.

Med all min kärlek,

Helena

Duktiga flickan får tjura

Hon är en ständig följeslagare, min duktiga flicka. Har du också en? Eller kanske en duktig pojke? Den där delpersonligheten som bara myser när du är extra duktig, följer reglerna, presterar, när du får beröm från andra, när andra gillar dig... Hon är lätt beroendeframkallande, min duktiga flicka. Jag kan lätt sakna henne när hon inte är närvarande eller nöjd, ibland till och med få lite lätt panik. Jag älskar ordning och reda, rutiner och hälsosamma vanor. Jag älskar att ständigt komma på nya sätt att förbättra min livskvalitet, vara bättre för världen och för mig själv. Men där är det lätt att låta henne ta över, att hon får alltför mycket utrymme. Det var alldeles nyligen jag insåg att den där härliga känslan som infinner sig, när jag till exempel fått till en perfekt morgon, med alla rutiner och ritualer i ordning, faktiskt inte är min. Det är hon som är nöjd då, det är hon som myser. Och när hon myser kan jag slappna av och det i sig är härligt. För motsatsen är så mycket jobbigare. När hon är missnöjd med mig, när hon inte tycker jag är tillräckligt perfekt, när hon tjurar.

Det är okej att misslyckas, till och med bra ibland. Det är okej att stöka till det, att inte få till det, att tappa fotfästet. Du behöver inte vara perfekt, och inte jag heller. Duktiga flickan, du kan tjura hur mycket du vill, det biter inte på mig.

Med all min kärlek,

Helena

I skrivande stund...

... sitter jag vid min lilla stuga i Roslagen och skriver. Ett par dagar in i det nya kapitlet. Jag har jobbat 10 år på samma företag, i olika roller och i olika länder, men ändå, 10 år! Nu är min uppsägningstid slut och jag ser fram emot en sommar med mycket frihet och mycket skrivtid. Mitt bokprojekt, det där som jag drömt om så länge, håller äntligen på att ta form. Det ska konkretiseras i sommar. Jag fortsätter att jobba med mina coachingklienter (och har plats för ett par till ;)), har ett par föreläsningar på gång och planerar uppdateringar av hemsidan och kurser både online och irl. Till hösten kommer jag att börja HR-konsulta i Stockholm och erbjuda fler utbildningar till företag.

Jag har jobbat hårt för att komma hit, men jag är också väl medveten om att jag är vansinnigt priviligerad som får möjlighet att leva det här livet. Min uppgift är att utveckla min gåva och sedan dela den med andra. Jag vill gärna veta vad du tycker: Är det något du vill ha mer eller mindre av i bloggen? Ser du något område som jag kan utvecklas inom eller där du behöver mer hjälp? Har du tips och idéer på teman eller frågor som du vill att jag ska ta upp? Vadsom, jag älskar att höra ifrån dig!

Med all min kärlek,

Helena

En diagnos är inte svaret

Jag vet själv hur tungt det varit med varje ny diagnos. Som om världen helt plötsligt förändrats fundamentalt, bara för att en läkare sätter en ny etikett på mig. Som om hela livet behöver omvärderas, allt behöver ses på med nya glasögon. Men ingenting har egentligen förändrats, sekunden innan du fick diagnosen till sekunden efter. Du är samma. Eller i alla fall inte mer annorlunda än du annars skulle varit från en sekund till en annan, en dag till en annan. De flesta diagnoser är ett samlingsnamn på ett gäng symtom och för att göra din symtomlindring lättare att välja ut får du en etikett som gör att du kan läggas i ett fack tillsammans med andra som har liknande symtom och få liknande symtomlindring som dem, det är allt. Fibromyalgi är latin för vävnads- och muskelsmärta. Ulcerös colit betyder blödande tjocktarmsinflammation. Multipel skleros betyder flera förhårdnader i det centrala nervsystemet. En diagnos är ett samlingsnamn på symtom. Det är ingen prognos.

Det finns dem som inte har några diagnoser men ändå mår mycket sämre än dem som har flera. Ibland kan det förstås vara skönt att få en diagnos som förklarar vissa skeenden och typiska besvär, men det är aldrig hela svaret. Det handlar fortfarande om symtom och det är aldrig där vi hittar det grundläggande svaret.

Med all min kärlek,

Helena

Kan vi börja lära oss lite tidigare?

Jag har ofta konstaterat att det är mina tuffaste perioder som har gett mig de allra största lärdomarna och de viktigaste nycklarna i min utveckling. Det benämns ibland som "post-traumatic growth" - förmågan att vända något riktigt tufft till en lärdom, ett framsteg eller till och med en gåva. Med den enorma tacksamhet som kommer av de lektionerna funderar jag ibland på vad som händer med mig när allt bara är flyt - stannar jag då? Måste jag falla till mina knän för att nästa steg automatiskt ska bli ett framåt?

Sheryl Sandberg pratar, i sin nya bok Option B om "pre-traumatic growth" om hennes lärdomar om sorg efter att plötsligt ha förlorat sin man för några år sedan. Jag har inte läst boken än men jag fastnade för begreppet. Hur kan vi skapa mer "pre-traumatic growth" i våra liv så att vi inte behöver trauma för att växa?

Jag har inte svaret på den frågan än men jag tror ständig nyfikenhet, en villighet att leva mer i stretchzon och att utmana oss själva är ingredienser. Kanske kan vi också lära av andra? Kanske inte lika djupt som om det är självupplevt men andra människors historier är för mig en enorm källa till egen utveckling.

Vad tror du vi kan göra för att skapa mer "pre-traumatic growth"?

Med all min kärlek,

Helena

Det är inte jobbigare att ta ansvar än att vara arg

Varför är vi ibland så rädda för att ta ansvar? Vad är det vi tror ska vara så jobbigt med att ta ansvar för våra liv, våra val eller våra handlingar? Eftersom ett nej till något, i det här fallet ansvar, är ett ja till något annat, vad väljer vi istället för att ta ansvar? Ofta tror jag att vi tror att det är lättare att vara arg, bitter eller hjälplös än att ta ansvar eftersom vi ofta väljer det fast det förstås är ett omedvetet val som vi tror är ett icke-val. Det finns inga icke-val. Det finns medvetna och omedvetna val. Men val gör vi.

Att ta ansvar för våra liv betyder ibland att vi inte kan skylla på någon annan för hur vårt liv ser ut. Att vi inte kan gå omkring och bära på ilskan för vi ser hur våra tankar och vårt eget agerande har bidragit till situationen.

Jag vet inte vad du tänker men för mig ger bara tanken på ansvar en lättnad, ett extra utrymme och en helt annan kraft. Så länge jag är medveten väljer jag ansvar.

Med all min kärlek,

Helena

Tankar dagen efter

Ja, vart ska jag börja i ett sådant här läge? Kanske precis där jag brukar eller kanske någon helt annanstans? Vad har egentligen förändrats? 99,9% av alla människor är fortfarande goda. Sverige är fortfarande ett tryggt land att bo i. Världen består fortfarande av så oändligt mycket mer ljus än mörker. Det får vi inte glömma. Men samtidigt, det är okej att vara arg, det är okej att vara ledsen, det är okej att vara orolig eller till och med rädd. Känn känslan. Var med den så länge du behöver. Prata av dig, gråt, skriv, be, meditera, var i naturen, gå till en samlingsplats, hjälp en granne. Var med det som är.

Men jag vill ändå be dig, ge inte efter för rädslan. Gå inte på någon propaganda om att det är vi mot dom, eller att vi behöver isolera oss nu, eller att världen är mörk. Det är inte sant, kom ihåg det, ingenting av det är sant. Vi behöver ta hand om varandra nu, vi behöver stå upp för varann, vi behöver bygga broar, vi behöver lyssna och förstå. OM vi gör det, kan en hemsk händelse leda till något alldeles fantastiskt.

Du är fantastisk. Du kan göra skillnad. Du är ljus. Var ljus.

Med all min kärlek,

Helena

Balansen är det viktiga

Jag tycker mig höra en del motargument mot balans just nu i sociala medier och jag tror verkligen att det är här, precis som överallt annars, en begreppsförvirring som gör att människor pratar om varandra. För mig handlar hälsa om balans. Balansen behöver inte vara jämn över en viss dag eller ens vecka utan ett balanserat liv är så mycket större än det. Motsatsen till balans är för mig ensidighet. Balans handlar om att hitta lagom mycket aktivitet och lagom mycket återhämtning för just dig. Det handlar om att äta allt det där som kroppen tackar oss för och ibland kunna "fuska" och veta att kroppen klarar det. Balans är att kunna vara med sig själv och se inåt och interagera med andra och leva utåt.

Ensidighet och därmed brist på balans är att köra på för hårt alldeles för länge eller göra ingenting och sluta utvecklas. Eller att äta så strikt så att vi blir besatta av att följa en viss plan eller att bara äta skräp. Ensidighet kan också vara att helt gå in i sig själv helt och hållet och under lång tid eller att bara leva utanför, för andra, med andra, i brist på kontakt inåt.

Jag har faktiskt inte ens slagit upp ordet balans i en ordbok (finns ens de längre?) men jag tycker vi alla har möjlighet att skapa vår egna mening. Utifrån min definition av balans tror jag att den är både realistisk, eftersträvansvärd och möjlig. Vad är balans för dig?

Med all min kärlek,

Helena