Vi har alla våra med- och motgångar och ibland trillar vi i diket. Oavsett om det för mig handlar om hälsosamma val eller mina tankar och känslor så brukade jag förr vara väldigt hård mot mig själv när jag hamnade där, min inre dialog var typ Men, dumma du, har du inte lärt dig nånting? Har du inte kommit nånvart? Jag övar mig varje gång på att vara snällare och snällare mot mig själv, det är skillnad på att trilla i diket och på att börja om från början. Ibland behöver jag stanna i diket ett tag av olika skäl, men när jag väl bestämmer mig för att fortsätta på min väg så börjar jag alltid precis där jag slirade ur, ibland till och med lite längre fram eftersom jag lärt mig någonting väldigt viktigt ifrån det perspektiv jag fick när jag låg i diket.
Det är en väldigt viktig skillnad för mig och jag blir bättre och bättre på att förlåta mig själv för att jag ibland spenderar lite tid i diket.
We all have our ups and downs and sometimes when I get off track, wheather it's linked to my health habits or to the way I think or feel, I beat myself up for not having learned anything, not having come anywhere. Of course I know that isn't true, and every time I need to tell myself that there is a different from running into the ditch and starting from scratch.
Sometimes I need to stay in the ditch for a while, for whatever reason, but whenever I decide to get back on my path I always end up just where I derailed, or sometimes a little further ahead because I've learnt something really important from the perspective of the ditch.
That's a really important distinction for me and I get better and better at forgiving myself for spending some time in the ditch once in a while.
With all my love, Helena