Jag fortsätter att öva mig i tillit. Även om jag inte vet hur stora delar av det här året kommer att se ut för mig, (vilket vi ju aldrig faktiskt vet men jag är van att i alla fall ha en mycket tydligare plan) så känner jag mig lugn, omhändertagen, vägledd. Men det kräver att jag checkar in, släpper taget och är närvarande om och om och om igen. Jag blev härom dagen påmind om en underbar berättelse om tillit som jag ska försöka återge så gott jag kan.

En andlig varelse satt och konverserade med Gud om huruvida det var dags för ett nytt mänskligt äventyr eller inte. "Det är ju så tufft i jordelivet, jag vet inte om jag pallar" men Gud svarar: "Oroa dig inte, jag kommer vara med dig hela vägen, i varje steg." Så den andliga varelsen bestämde sig för att komma till jorden för en mänsklig erfarenhet. Hon gick genom livet med både glädje och sorg och lärde sig massor. När tiden var ute satt hon återigen vid Guds sida och såg tillbaka på sitt liv. Det visade sig som spår i sanden och, mycket riktigt, för varje fotspår fanns också Guds fotspår precis bredvid. Men under de perioder som varit tuffast i hennes liv upphörde plötsligt ett av spåren och endast ett par fötter lämnade spår i sanden. Hon vände sig frågande till Gud och sa: "Du lovade ju att du skulle finnas där för mig, varje steg på vägen. Men när jag hade det som tuffast så övergav du mig, då fick jag gå själv." Men Gud svarade: "Tvärtom, när du hade det som tuffast, då bar jag dig."

Det är något djupt lugnande i det här berättelsen för mig. Även om det ibland kan kännas som att vi är fullständigt övergivna så är vi aldrig det. Vi behöver bara lita, släppa taget och lyssna på vägledningen.

Med all min kärlek,

Helena