Jag tror att när vi föds till den här världen så är vi väldigt nära kopplade med det vi kom ifrån, vi vet varför vi är här och vilka vi är. Men som bebisar i den här mänskliga erfarenheten kan vi inte uttrycka det. I takt med att vår hjärna utvecklas så påverkas vi också av den värld vi befinner oss i och när vi väl lärt oss uttrycka oss på ett tydligt sätt och själva kan presentera oss för världen har vi glömt bort. Vi minns inte längre varifrån vi kom, vilka vi egentligen är och vad vi är här för att göra. Vi har blivit en del av det samhälle vi lever i och vi har lärt oss att passa in. Ibland kan det ta resten av livet att hitta tillbaka till dem vi är. Samtidigt som vi försöker förstå världen och anpassa oss till den så försöker också världen och människorna i den att förstå oss. Eftersom människan är för komplex för att sätta ord på så förenklar vi. Någon får epitetet bråkmåns, en annan vänlig och en tredje osäker. Vi lär känna oss själva genom de speglingar vi får av andra. "Han som aldrig kan bestämma sig", "hon som tar så mycket plats" eller "den duktiga flickan". Får vi höra det tillräckligt ofta så blir det som inristningar, som tatueringar vi bär med oss.

Vilka tatueringar bär du? Tycker du om dem? Känns de sanna för dig idag? Vi kan välja vilka vi vill vara och bara vi själva har makten till förändring. Och, nu förtiden, går det ju alldeles utmärkt att ta bort tatueringar vi inte längre gillar eller tycker passar in i våra liv. Gillar du dina?

Med all min kärlek,

Helena