rädd

The presence of fear is a sure sign that you are trusting in your own power

Jag älskar det är citatet från A course in miracles. Rädslan är bara en illusion. Tilliten till att vi är omhändertagna är på riktigt. Att älska ett citat är dock inte samma sak som att leva med det och verkligen våga lita på det varje dag.  Jag hade en "hälsoincident" härom dagen då min kropp helt plötsligt började bete sig på ett väldigt okontrollerat sätt. Jag satt på ett flygplan och kunde varken röra mig eller prata. Jag blev livrädd. Jag andades. Jag visste att jag inte skulle dö, jag är inte rädd för döden. Det var över på bara några minuter och jag fortsatte att andas. Jag blev livrädd av tanken på att allt jag trott är sant kanske inte är sant. Jag blev livrädd av tanken på att få min världsbild förändrad. För ovisshet. För smärtan i det. Jag valde att tro på rädslan. 

Jag vet inte vad som orsakade min "attack", även om jag har mina teorier, men jag vet vad den skulle lära mig. Tillit. Att släppa kontrollen. Att inte tro att jag vet allt och kan räkna ut allt. En incident är inte en indikation på resten av mitt liv. Lika viktigt som jag tycker att det är att ta ansvar för sin hälsa, lära känna sig kropp och lyssna på dess signaler, lika viktigt är det att sedan släppa taget. Luta sig bakåt och våga erkänna; Jag blev rädd nu, hjälp mig att hitta fotfästet igen. 

If you knew who walked beside you on the path that you have chosen, fear would be impossible. ~ A course in Miracles

  Med all min kärlek,

Helena

Det är genom lera de finaste blommorna växer

Jag tror det är ett buddistiskt talesätt och jag tycker det är så vackert. Jag gjorde en tidslinje över mitt liv för inte så länge sen där vi skulle rita ut våra höjdpunkter och lågmärken i våra liv och de händelser som haft störst inverkan på oss. Min blev faktiskt ganska konstnärlig med många väldiga höga höjdpunkter och några väldiga låga lågvattenmärken. Sedan skulle vi märka ut våra utvecklingsperioder i vår resa så långt, under vilka perioder vi lärt oss mest. Jag gissar att jag redan visste det men det var ganska fantastiskt att få se det så tydligt; Det har alltid varit i mina lägsta lågmärken som min största utveckling skett. Och jag älskar att utvecklas. Det får mig faktiskt att älska mina lågvattenmärken. Älska min lera.

Jag tror dock att jag hittat sätt att hela tiden växa och utvecklas och säkerställa att jag hela tiden utmanar mig själv så att livet inte behöver kliva in och röra till om jag stagnerar för länge. Och jag är otroligt tacksam att jag får mina viloperioder mellan de riktigt stora utmaningarna i livet, men jag är inte längre rädd för dem. För jag vet att de hjälper mig att bli mitt allra bästa jag.

I think this is a buddist saying and I think it's lovely. I did a Career Timeline not too long ago where we were supposed to draw out the highs and lows of our life and what events had effected us the most. Mine was actually quite artistic with a lot of very high highs and some very low lows. Then we were asked to point out our biggest learning points of our journey so far, during what periods of our lives that we grew the most. 

I guess I always knew this but it was quite amazing to see it so clearly: It has always been in my lowest lows that my greatest growth has happened. And I love to grow. This actually makes me love my lows. Love my mud. 

However, I think I've find ways of constantly growing and learning and making sure to always challenge myself so that life don't have to intervene if I'm in stagnation for too long. And I'm incredibly grateful that I get my periods of rest in between the big challenges of my life, but I don't fear them. I know they're helping me becoming the best I can ever be. 

With all my love,

Helena