Good enough

Som den duktiga flicka och prestationsprinsessa jag ofta identifierar mig med har det här med good enough ofta varit en utmaning för mig. Vad är det egentligen? När duger det? När duger jag?  Ta dig lite tid och lyssna inåt på din inre dialog - vad säger du till dig själv? Duger du? Är du good enough för dig själv? Om du inte kan ge det till dig själv kan du då ta emot beröm från någon annan?

Visst, vi kan alltid träna lite mer/ göra ett bättre jobb/ vara en bättre förälder/ äta bättre/ vara mer närvarande/ leverera mera... Men, tänk om, så som du är, just nu, duger? Du duger. Du är okej. Till och med perfekt, just nu. 

Det betyder inte att vi inte ska fortsätta lära, växa och utvecklas, men vi behöver även stanna upp där vi är ibland och konstatera. Jag är good enough. 

Med all min kärlek,

Helena

Prestationsprinsessan och jag

Vi har en ganska komplicerad relation, jag och min prestationsprinsessan. Någon sorts hatkärlek. Hon har pushat mig genom skolan, i yrkeslivet, i utveckling, fördjupning och breddning. Hon har hjälpt mig på många sätt. Men hon sätter också ofta krokben på mig. När jag ger bort min makt, till henne. Då kan hon verkligen sätta griller i huvudet på mig. Hon säger att jag inte duger. Att ingen bryr sig. Att jag måste kämpa hårdare. Hon påstår att jag inte förtjänar lugn och ro, bara vara. Hon klagar på mig när det blir för bra, för härligt, för skönt, då tycker hon det är dags att utsätta mig för prövning. Skapa utmaning där ingen finns. Jag ser henne idag. Jag hör skillnad på hennes röst och min egen. Jag vet när det är hon, inte jag, som har tagit kommandot. Men jag har ännu inte alltid förmågan att hantera henne, att sätta henne på plats när det behövs, att ge henne en mindre framträdande roll i min orkester där jag är dirigent. (Och hon är bra på att kidnappa även den processen, göra den till prestation och krav, vilket ju direkt sätter henne i dirigentposition igen.)

Hon brukar också ofta påminna mig om vad "folk" eventuellt kan tycka om vad jag gör eller inte gör. Hon tror att andra ska döma mig och kring det bär hon på mycket rädsla. 

Jag läste i Elizabeth Gilberts bok Big magic om en tjugo-nånting som hade pratat med en sjuttio-nånting om att hon oroade sig så mycket över vad folk skulle tycka om den hon var, det hon sa och det hon gjorde. Sjuttioåringen svarade någonting i stil med; I 20-30-årsåldern oroade jag mig för vad folk skulle tycka om mig, i 40-50-årsåldern bestämde jag mig för att strunta i vad folk tyckte och göra min grej oavsett, men det var först i 60- och 70-årsåldern jag insåg att folk inte tycker nånting alls om mig, alla har fullt upp med sig själva. 

Jag tycker det är klockrent. Jag tror det är sant. Så jag försöker leva i enlighet. Folk tycker inte så mycket alls. Och även om någon skulle göra det, så kan jag ägna en livstid åt att försöka göra alla nöjda och ändå inte lyckas eftersom jag inte kan läsa någon annans tankar, förstå deras presferenser, motivation eller förväntningar. Så, jag placerar min prestationsprinsessa någonstans långt bak där i orkestern. Hon får spela triangel, men bara när jag slår in henne. 

Sköna, lata dagar, jag älskar er! 

  Med all min kärlek,

Helena

Jag har saknat er

Jag har bloggat i många år men det här är min första "offentliga" blogg. Det var ett stort steg för mig att skriva under varje bloggpost med mitt egna namn. De första månaderna skrev jag på engelska för att kunna nå ut till fler (och kanske även för att hålla lite distans genom att undvika mitt modersmål), sen översatte jag allt till svenska efter vissa påtryckningar. Efter ett drygt halvår väcktes tanken på en hemsida, att kunna marknadsföra mina tjänster och skapa ett riktigt hem för bloggen. Så fort jag lanserat hemsidan så dog motivationen och inspirationen försvann. Bloggen hade blivit ett krav med en förväntan och min prestationsprinsessa blev alltför högljudd. Det tog ett tag att hitta tillbaka till lusten men när jag väl gjorde det och kom på varför jag håller på med det här så flödade texten igen, jag skrev min första föreläsning och började jobba med min första coaching klient. När jag har kontakt med mitt centrum, lever mer genom hjärtat och intuitionen och inte så mycket uppe i hjärnan, när jag lyssnar inåt mer än utåt, då finns inspirationen där, då är mitt syfte tydligt och motivationen driver mig framåt.  Jag skriver för att jag älskar det. Jag skriver för att konsolidera de lärdomar jag fått hittills på min resa. Jag skriver för att det hjälper mig. Jag skriver för att det hjälper dig. Jag skriver för att det känns rätt. Jag skriver för att jag vet att det kommer att nå dem som behöver läsa det. Jag skriver för att det utmanar mig. Jag skriver för att det är roligt. Jag skriver för att jag behöver få skriva. Jag skriver mest för mig, i hopp om att det ska kunna hjälpa dig. 

Jag skriver inte för att bygga following. Jag skriver inte för att ösa ur mig x antal poster i veckan. Jag skriver inte för bekräftelsen. Jag skriver inte för att bli omtyckt. Jag skriver inte för att bevisa något för någon. Jag skriver inte för att vara duktig. Jag skriver inte för att det är ett krav. Men det är när jag börjar tro på något av det där som inspirationen är som bortblåst. Det är då jag tappar bort motivationen. 

Jag har på senare tid insett att det är okej att jag älskar mitt "vanliga" jobb samtidigt som jag älskar att skriva, coacha och föreläsa. Både och. Jag behöver inte välja. Det blir också tydligare och tydligare att jag behöver ta små steg ut i stretchzonen för att hela tiden vidga min komfortzon. Det jag vågar idag kändes som en omöjligheten (total riskzon) för bara ett halvår sen. Jag växer och utvecklas, och vill gärna ha er med på resan. 

Just nu snurrar tankarna kring branding, större tydlighet, fler coaching klienter, lokal för föreläsningar, ny look, en facebook-sida och att blogga på både svenska och engelska. Vi får se. Jag låter det ta den tid det behöver. Jag litar på processen. Jag litar på mig. Jag litar på dig. 

Känner du igen dig? När lusten kvävs av prestation eller när yttre förväntningar får större utrymme än dina egna? Hur hittar du tillbaka?  

  Med all min kärlek,

Helena