Jag är medveten om att lycka kan vara ett provocerande begrepp för många, kanske är engelskans happiness ett mer passande ord. För mig inbegriper det någon sorts grundglädje som jag inte kopplar ihop med prestation kring att vara lycklig eller, till och med, lyckad. Hur som helst så är det ett fenomen som verkligen intresserar mig och jag funderar en hel del på det. Jag har ju tidigare hävdat att tacksamhet är ingångsdrogen till lycka och jag läste faktiskt nyligen en studie (Authentic Happiness av Martin Seligman) där man gett en enkel uppgift till gravt deprimerade personer att genomföra under 15 dagar. De flesta tog sig knappt upp ur sängen men de lyckades ändå ta sig till en dator och skriva ner tre bra saker som hänt dem den dagen. Efter bara två veckor rapporterade 94% av personerna i studien att de gått från att vara gravt deprimerade till milt deprimerade.
I en annan studie (The How of Happiness av Sonja Lyumbomirsky) understöktes vad som var gemensamt med människor som beskrev sig själva som "lyckliga". De ägnade mycket tid åt att odla sina relationer med vänner och familj, de uttryckte mycket tacksamhet för vad de hade, de ägnade tid åt att hjälpa andra, de hade en positiv framtidssyn, de tog tillvara på de magiska ögongblicken, levde i nuet, var fysiskt aktiva, var passionerade kring sina livsmål och ambitioner och visade på lugn och styrka när de mötte livets utmaningar.
Sonja såg också ett samband mellan vad personerna i studien inte gjorde och deras nivå av lycka. De undvek att överanalysera saker och att grubbla för mycket, de jämförde sig inte med andra samtidigt som de agerade för att lösa problem så snart de dök upp, de hittade en mening även i stressfulla situationer, förluster eller trauman, de utövade förlåtande, de såg till att vara i flow så ofta som möjligt, de log mer än andra och de ansträngde sig för att ta hand om sin kropp.
Allt detta kan kanske kännas lite överväldigande och att det krävs en supermänniska för att "lyckas" med allt. Men jag tror att det är just det som är grejen, när vi ser det som en prestation så blockar vi vår egen lycka. Jag tror att ju mer sanna vi är, ju mer förlåtelse vi praktiserar mot oss själva, ju mer kärlek vi öser både på oss själva och andra, desto mer kommer allt det andra naturligt. När vi är mer av dem vi är så krävs ingen som helst prestation för att vi ska vara lyckliga. Det är när vi tappar bort oss, hamnar i jämförelseträsket eller lever utifrån andras förväntningar på oss, det är då vi snurrar till det. Så har det i alla fall varit för mig.
Vad är din erfarenhet av lycka? Vad är det för dig? Stämmer det som framkom i studien överens med dig?
Med all min kärlek,
Helena