Så mycket av det som är jobbigast i livet känns så för att vi tror att vi är ensamma i det, som isolerade öar. Det är vi aldrig. Även om vi alla är unika så är vi också till mesta del detsamma. Vi har alla vår egna historia och personligheter, men de känslor som kantar vår upplevelse här är desamma. Våga prata om dina upplevelser, ventilera, dela, provprata. Jag vet, det är skitjobbigt och sårbart, och visst, vi kan bli svikna mitt i all nakenhet. Men med större sannolikhet kommer du inte att bli sårad och motsatsen är så mycket värre. Att försöka hålla allting själv. Att låtsas som att allt är bra jämt. Att leva ett liv på ytan. Att stänga av eller trycka undan känslorna med all oundvikliga konsekvenser som kommer av det.

Om du är ovan och inte satt ord på det förut, börja med dig själv. Skriv. Om det känns bättre eller lättare, skriv och bränn upp det sen. När du övat ett tag, dela med någon annan levande, kanske ett husdjur först, sen en nära vän. När du övat ett tag kommer du att ha stretchat din komfortzon och våga dela även med människor du inte känner så väl. Jag har varit med om så många magiska möten när jag vågat göra det, sätta ord på det som knappt får finnas i mitt huvud, och gång på gång inse att jag inte är ensam, aldrig ensam.

Med all min kärlek,

Helena