Jag tror att det finns två grundtillstånd. Det ena är Kärlek. Det andra är rädsla. De är inte varandras motsatser. Men jag tror att det som inte är Kärlek är rädsla och vice versa. Framför allt tror jag att detta gäller i förhållande till andra människor. Om jag inte agerar i Kärlek gentemot en annan människa så agerar jag i rädsla. Rädsla för att bli bortvald, för att förlora ansiktet, för att visa mig svag, för att bli sårad. Jag tror också på två av mina favorit one-liners:

If you're not scared a lot, you're not growing very much.

If you're not in mortal danger, fear is a compass showing you where to go.

Det kan verka motsägelsefullt men jag tror att jag har kommit på skillnaden.

Den ena rädslan är identifierad och medveten, den andra omedveten. Det är den omedvetna rädslan som får oss att såra andra människor eller att inte välja Kärlek. Vi känner inte rädslan och därför räds vi rädslan som är förklädd i något annat.

Den medvetna rädslan hjälper oss att utvecklas, den utmanar våra gränser och vi växer när vi möter den. Det är den som säger åt oss att fly för livet när vi ska göra en presentation på jobbet eller slåss när vi ska göra något kreativt. Det är den medvetna rädslan vi kan resonera med; Jag förstår att du tror att jag är livsfara, och jag uppskattar att du tar ditt jobb seriöst, men jag ska bara hålla en presentation så du kan lugna ner dig.

Håller du med? Hur ser du på skillnaden på rädslan som får oss att agera icke kärleksfullt och rädslan för att utvecklas?

Med all min kärlek,

Helena