Jag gick nyligen igenom en utmaning som väckte så mycket rädsla i mig. Den var sådär övermannande och kidnappade mig och skapade en massa tankar som var riktigt skrämmande. Det tog ett tag för mig att identifiera den, att förstå att den var där och inte jag. Det var först när jag ställde mig frågan var den egentligen bodde som jag kunde börja se klart och hantera situationen ifrån en lugnare plats. Min rädsla kom ifrån minnen av gamla och liknande situationer. Situationer som jag i mitt minne dessutom förstorat och skalat av så att de bara var mörka, vilket nästan aldrig är fallet när det är nu. Rädslan handlade om framtida scenarior jag spelade upp för mitt inre. Jag projicerade rädslan in i en framtid jag inte ville ha. Och i den fantasin var också allt mörkt och jag var maktlös att hantera, vilket nästan aldrig är fallet när det är då.

Här och nu fanns inte rädslan. Jag var varken under livshot eller i ohanterlig smärta, jag var inte mitt en stormvind eller i ett stort mörkt hål. Jag var på promenad eller liggandes i min varma säng. Jag var på jobbet eller satt i bilen.

När jag fick syn på verkligheten, som den var, kunde jag lugna mig själv bättre. Jag kunde lägga mina händer på mitt hjärta och försäkra mig själv om att just nu är allt okej och jag är här för dig.

Oftast bor inte rädslan i nu. Den bor i då eller sen eller båda. Var bor din rädsla?

Med all min kärlek,

Helena