möta

If you don't learn how to be alone, you will only know how to be lonely

Vi lever i ett ständigt uppkopplat samhälle med intryck, uttryck och sociala förväntningar och förhoppningar. Det är ibland en utmaning att över huvud taget finna utrymmet där emellan. Utrymmet där tankarna får vandra, där känslorna känns och där själen får vara fri.  Jag har nog alltid haft ett stort behov av egentid. Som barn kunde jag sitta och sortera mina prydnadssaker i timmar eller vandra planlöst skogen, och jag älskade det. Men sen kom en tonårstid och en mer uppkopplad värld som hjälpte mig att hela tiden distrahera mig från mig själv. Under samma period var jag väldigt sjuk och hade inte verktygen att hantera alla känslor och tankar som väcktes av mitt dåliga fysiska tillstånd. Jag levde dessutom i en värld där jag uppfattade en förväntan på att hela tiden vara socialt tillgänglig och där jag tolkade att vara själv som att vara utstött eller onormal, eller ännu värre, ensam. Kanske är det en period de flesta tonåringar går igenom, vad vet jag. Men jag vet att jag förlorade något där. Kontakten.

Det tog flera år att hitta tillbaka till det jag förlorat. Ron och glädjen i mitt egna sällskap jag hade när jag var barn. Modet att våga möta det som då kan komma upp. Nyfikenheten på mig själv. Insikten om att det alltid finns mer att upptäcka, att inte bara världen, utan också jag själv, är ett mysterium. 

Visst är det stor skillnad på när vi väljer att vara själva och när vi känner oss ofrivilligt ensamma. Men jag märker att ju mer jag väljer att vara själv desto lättare blir det att hantera ensamheten när den pockar på. Att vända även den till ett nyfiket utforskande av allt det som ryms i mig. 

Våga möta dig själv och inse att du aldrig är ensam. Koppla ner för att kunna koppla upp till något annat. Våga möta dina känslor, på riktigt, även om det kan kännas som att du kommer dö, så överlever du, för att först då kunna leva på riktigt.  

 Med all min kärlek, Helena

Känn dina känslor, du har dem av en anledning

Det är min erfarenhet att när jag slutar kämpa emot mina känslor så får jag så mycket mer ut av dem. (Samtidigt som jag kommer ihåg att jag har mina känslor, jag är dem inte). Jag har en tendens att gömma mig ifrån mina känslor ibland, distrahera mig på alla möjliga sätt, för jag är rädd att de ska övermanna mig. Men, samtidigt vet jag att när jag väl vågar möta dem, på riktigt, förstår jag oftast ganska snabbt vad det är jag behöver lära mig ifrån dem. För mig gäller det både "positiva" och "negativa" känslor även om jag gärna vill tänka att alla tankar är positiva eftersom de är där för att lära mig någonting viktigt.

Att känna sig glad kan vara en ganska blek upplevelse om vi väljer att inte möta den fullt ut, kanske tror vi att vi inte är värda den. Du har rätt till alla dina känslor, oavsett var och när de dyker upp. Att känna sig ledsen kan definitivt vara en av de där känslorna som vi försöker trycka bort för vi tror att vi ska dö om vi möter den utan skydd.

När vi vågar möta våra känslor, verkligen ta emot dem med öppna armar, försvinner motståndet och känslorna kan göra det de kommit för att göra, berätta för oss vad vi behöver höra, lära oss det vi behöver lära oss och sen, oftast ganska snabbt, kan vi släppa taget om känslan helt och hållet.

Brukar du oftast gömma dig för dina känslor eller vågar du möta dem öga mot öga?

It is my experience that when I stop resisting my feelings they are so much more rewarding. (Still remembering that I am not my feelings, I have them.)

I have a tendancy to hide from my feelings sometimes, distract them in any way I can, because I'm afraid they might overpower me. But, it is also my experience that when I dare to feel them, I mean really feel, I often find that they are there to tell me something, to teach me something. This goes for both what you would usually call "positive" and "negative" feelings, although I like to think that all feelings are positive since they have a reason for being there.

Feeling happy can be quite mellow if we choose to mask our happiness for whatever reason, maybe it's because we think it's not okay to always feel happy. (By the way, you are entitled to your own feelings, whenever and however they occur.) Feeling sad can surely be one of those feelings we try to hide from cause we think we might die if we really feel.

But, whenever we embrace our feelings, really go for it, the resistance disapears and the feelings can get to work, telling us what we need to hear, teaching us what we need to know, and then, moving on.

Do you have a tendancy to hide or embrace your feelings?

With all my love, Helena