När alla drömmar slår in och det blir tomt

Jag har haft förmånen att se många av mina drömmar slå in i år. Mycket av det jag längtat efter länge har hänt. Och jag tror inte att jag är ensam om att erfara att bredvid det där glädjeruset, den där tillfredsställande känslan, vilar även en tomhet. Och även om vi alla säkert hört det många gånger förr så kan det vara bra att bli påminnd ibland.  Det är aldrig sakerna där ute, där framme, "om bara" eller sen som gör oss lyckliga. Det är inte något utanför oss själva som skapar långvarig tillfredsställelse i våra liv. Det är lätt att projicera vår egen otillfredsställelse på yttre omständigheter och det är klart att det kan vara bekvämare att känna tomhet på en paradisstrand än i en bilkö, men faktum är att känslan är densamma. 

Det är lika klyschigt som det är sant, vi har bara nu, vi har bara oss själva, allt är som det ska, just nu. Försök att stanna upp idag och var med det som är ditt liv, just nu. Det är inget fel med att ha mål och drömmar i våra liv eller sträva efter en bättre framtid, men det enda du på riktigt kan påverka är det innevarande ögonblick, så stanna upp här ibland och se på allt det vackra i ditt liv, just nu. 

Med all min kärlek,

Helena

Recept på lycka

Jag är medveten om att lycka kan vara ett provocerande begrepp för många, kanske är engelskans happiness ett mer passande ord. För mig inbegriper det någon sorts grundglädje som jag inte kopplar ihop med prestation kring att vara lycklig eller, till och med, lyckad. Hur som helst så är det ett fenomen som verkligen intresserar mig och jag funderar en hel del på det. Jag har ju tidigare hävdat att tacksamhet är ingångsdrogen till lycka och jag läste faktiskt nyligen en studie (Authentic Happiness av Martin Seligman) där man gett en enkel uppgift till gravt deprimerade personer att genomföra under 15 dagar. De flesta tog sig knappt upp ur sängen men de lyckades ändå ta sig till en dator och skriva ner tre bra saker som hänt dem den dagen. Efter bara två veckor rapporterade 94% av personerna i studien att de gått från att vara gravt deprimerade till milt deprimerade.

I en annan studie (The How of Happiness av Sonja Lyumbomirsky) understöktes vad som var gemensamt med människor som beskrev sig själva som "lyckliga". De ägnade mycket tid åt att odla sina relationer med vänner och familj, de uttryckte mycket tacksamhet för vad de hade, de ägnade tid åt att hjälpa andra, de  hade en positiv framtidssyn, de tog tillvara på de magiska ögongblicken, levde i nuet, var fysiskt aktiva, var passionerade kring sina livsmål och ambitioner och visade på lugn och styrka när de mötte livets utmaningar.

Sonja såg också ett samband mellan vad personerna i studien inte gjorde och deras nivå av lycka. De undvek att överanalysera saker och att grubbla för mycket, de jämförde sig inte med andra samtidigt som de agerade för att lösa problem så snart de dök upp, de hittade en mening även i stressfulla situationer, förluster eller trauman, de utövade förlåtande, de såg till att vara i flow så ofta som möjligt, de log mer än andra och de ansträngde sig för att ta hand om sin kropp.

Allt detta kan kanske kännas lite överväldigande och att det krävs en supermänniska för att "lyckas" med allt. Men jag tror att det är just det som är grejen, när vi ser det som en prestation så blockar vi vår egen lycka. Jag tror att ju mer sanna vi är, ju mer förlåtelse vi praktiserar mot oss själva, ju mer kärlek vi öser både på oss själva och andra, desto mer kommer allt det andra naturligt. När vi är mer av dem vi är så krävs ingen som helst prestation för att vi ska vara lyckliga. Det är när vi tappar bort oss, hamnar i jämförelseträsket eller lever utifrån andras förväntningar på oss, det är då vi snurrar till det. Så har det i alla fall varit för mig.

Vad är din erfarenhet av lycka? Vad är det för dig? Stämmer det som framkom i studien överens med dig?

   Med all min kärlek,

Helena

Förlåtelse är den finaste gåvan du kan ge dig själv

För mig handlar förlåtelse till 90% om mig och 10% om den person jag behöver förlåta. Varje gång jag väljer att hålla fast vid mitt beslut att inte förlåta, väljer jag också att ge den andra personen makt över mitt liv, jag väljer att låta obehagliga känslor stanna kvar och bitterhet att växa och det kommer aldrig att vara goda nyheter för min hälsa eller lycka. (Och det kommer definitivt att skada mig mer än den andra personen.) En av de viktiga frågorna tycker jag är Har jag hellre rätt eller är jag hellre lycklig? Det handlar inte alls om att låta människor klampa över dig eller att inte kommunicera vad som är viktigt för dig och sätta gränser gentemot andra människor, men, när du väl har gjort det, då är det dags att förlåta och släppa taget. Oavsett om personen ber om förlåtelse eller inte.

Jag tror också att det är extremt viktigt att faktiskt vilja förlåta. Det är där förlåtelsen börjar. Vissa saker kan ta år att förlåta men så länge jag faktiskt vill förlåta så är jag på rätt väg mot att ge mig själv gåvan av förlåtelse, för att sedan kunna släppa taget.

Jag ber om hjälp och vägledning när jag inte ens vet var jag ska börja, det kan vara från en högre makt, en terapeut eller en vän, hitta ett sätt som funkar för dig. Jag gillar också att skriva av mig, få ur mig alla obehagliga känslor och allt jag känner att jag behöver säga, ibland i ett brev till den person jag behöver förlåta (oftast skickar jag aldrig iväg det).

Kom ihåg att förlåtelse inte är en känsla, det är ett val. Vem behöver du förlåta?

To me, forgiveness is 90 percent about me and 10 percent about the other person that I need to forgive. Whenever I choose to cling to the decision not to forgive I also choose to give that person power over my life, I choose to let negative emotions stick and bitterness to grow and that is never going to be good news for my health and happiness. (And it's definately going to hurt you more than the other person.)

One of the key question for me is Would I rather be right or would I rather be happy? It's not at all about letting people stamp all over you, or not communicating what is important to you and setting boundaries towards others, but once you've done that, it's time to forgive and let go. Whether the other person asks for forgiveness or not.

Another key for me is the importance of willingness to forgive. That's where forgiveness starts. Some things may take years to forgive but as long as I'm willing I'm on the right path of giving myself the gift or forgiving and letting go and allowing it to happen.

I ask for help and guidance when I don't even know where to start, it can be from a higher power or therapist or a friend, choose what works for you. I also like writing it all out, getting rid of all my negative emotions and all I feel I need to say, sometimes in a letter to the person I need to forgive (most of the time without sending it).

Remember, forgiveness is not a feeling, it's a choice. Who do you need to forgive?

With all my love, Helena