En diagnos är inte svaret

Jag vet själv hur tungt det varit med varje ny diagnos. Som om världen helt plötsligt förändrats fundamentalt, bara för att en läkare sätter en ny etikett på mig. Som om hela livet behöver omvärderas, allt behöver ses på med nya glasögon. Men ingenting har egentligen förändrats, sekunden innan du fick diagnosen till sekunden efter. Du är samma. Eller i alla fall inte mer annorlunda än du annars skulle varit från en sekund till en annan, en dag till en annan. De flesta diagnoser är ett samlingsnamn på ett gäng symtom och för att göra din symtomlindring lättare att välja ut får du en etikett som gör att du kan läggas i ett fack tillsammans med andra som har liknande symtom och få liknande symtomlindring som dem, det är allt. Fibromyalgi är latin för vävnads- och muskelsmärta. Ulcerös colit betyder blödande tjocktarmsinflammation. Multipel skleros betyder flera förhårdnader i det centrala nervsystemet. En diagnos är ett samlingsnamn på symtom. Det är ingen prognos.

Det finns dem som inte har några diagnoser men ändå mår mycket sämre än dem som har flera. Ibland kan det förstås vara skönt att få en diagnos som förklarar vissa skeenden och typiska besvär, men det är aldrig hela svaret. Det handlar fortfarande om symtom och det är aldrig där vi hittar det grundläggande svaret.

Med all min kärlek,

Helena

Vår livsstil håller på att ta livet av oss

Det finns en anledning till att fler och fler blir sjukare och sjukare. Att autoimmuniteten ökar, att allergier är en självklarhet för många, att forskarna har prognostiserat att varannan svensk kommer att få cancer under sin livstid år 2050 och att influensaperioderna blir längre och intensivare. Det är inte slumpen. Det är inte dålig karma. Anledningen är vår livsstil.  Ibland så blir jag förvånad över hur lite vi pratar om det här. Hur lite media rapporterar om det och hur lite energi vi verkar ägna åt att stoppa trenden. Samtidigt finns det massor av fakta, information och potentiella lösningar att finna. Jag skriver om en del av lösningarna jag hittat när det gäller gluten, mjölk, kött, socker, rädsla och stress, meditation och sanningen bakom mitt eget läkande. 

Det oroar mig att inte fler reagerar fortare. Det oroar mig att vi dag efter dag gör val som sakta tar död på oss. Jag vill inte vara någon domedagsprofet och jag är fast övertygad om att vårt förhållningssätt i sig kan göra oss friskare eller sjukare, men jag har ändå ett behov av att höja min röst kring frågorna. 

Var VD i ditt eget liv. Läs på. Lär känna din egna kropp. Lita inte blint på det som står i media. Lite inte blint på det din läkare säger. Lyssna inåt. Ta inte alltid en tablett för att maskera din kropps signaler. Ät sånt som stärker din kropps försvar. Undvik sånt som bryter ner det. Finn vägar till återhämtning, till lugn och ro. Lita på din inte visdom. Lyssna på magkänslan. Ifrågasätt reklamen. Ta ansvar! 

 Med all min kärlek, Helena

Om autoimmunitet

Det var inte förrän jag hade tre eller fyra olika diagnoser som min läkare först nämnde termen autoimmunitet för mig. Som jag minns det kom det mitt i en mening, typ; Eftersom du är autoimmun så är det inte otroligt att flera diagnoser kommer att komma med åren. Eftersom jag inte kände till begreppet hade jag inte förstått att det fanns en koppling mellan mina olika diagnoser. Och det var först ytterligare ett par år senare som jag förstod att länken autoimmunitet som fanns mellan mina diagnoser faktiskt var en stor fördel i mitt läkande. Autoimmuna sjukdomar ökar snabbt, främst i västvärlden, och läkemedelsföretagen är inte sena på att ta fram starkare och starkare immunnedsättande mediciner varje år. Vanliga autoimmuna diagnoser är reumatism, lupus, MS, sköldkörtelproblematik, inflammatoriska tarmsjukdomar, psoriasis, celiaki och över 70 andra. Autoimmuna sjukdomar har en central biokemisk process gemensam; en immunologisk respons som kallas systemisk inflammation vilken resulterar i att kroppen attackerar sina egna celler.Vi känner alla till att vårt immunsystem är kroppens försvar för att motverka sjukdom men vid autoimmunitet blir immunförsvaret förvirrat. Din kropp försvarar sig mot något; ett virus, ett giftämne, en allergen, mat du ätit eller till och med stress när immunförsvaret omdirigerar och börjar attackera den egna kroppen istället. I mitt fall började det i tarmen för att sedan förflytta sig till levern, huden och blodet.

Immunförsvarets förvirring kommer från något som kallas molekylär härmning. Även om vi inte alltid vet varför det uppstår från början så vet vi att det i princip inte sker i områden som saknar rinnande vatten, toaletter eller sterila miljöer. Det är också mycket ovanligt hos personer som växer upp på en bondgård eller liknande, där de utsätts för smuts, insekter och infektioner eftersom det tränar ditt immunförsvar i att förstå vad som är "du" och vad som är främmande.

Det dyker ständigt upp ny forskning kring funktionella behandlingsmetoder för autoimmunitet och systematisk inflammation och jag blir både arg och ledsen när jag tänker på att det i snitt tar 17 år från att forskningen kommer ut tills skolmedicinen tar till sig den. Under tiden behandlas så många människor med aggressiva steroider, kortison och immunnedsättande medicin med allvarliga biverkningar när de skulle kunna bli friska genom att bara ändra sin livsstil.

Jag har läkt med en kombination av de båda. Först med skolmedicin för att lugna ner akutläget och sedan med en mer holistisk approach och genom att förändra min livsstil. Fortsätt följa mig här så får du all info om hur jag gick tillväga.    Med all min kärlek,

Helena

Droger är droger

Forskningen kommer fram med fler och fler droger som får oss att må bättre. Problemet är att drogerna (även kallade läkemedel) är till för att förminska våra symtom, inte för att hela. Den tredje vanligaste dödsorsaken i västvärlden är biverkningar på mediciner, som tas i föreskriven dos, oftast utskriven på recept av läkare! För mig är det här verkligen galet och det har tagit mig många år (och en hel del konsumtion av läkemedel) att inse det. Läkemedelsföretagen vill tjäna pengar så deras mål kommer alltid vara att hitta fler läkemedel och att få oss att tro att vi behöver dem mer eftesom de tjänar sina pengar genom att sälja dem till oss. Deras mål kommer aldrig vara att hela dig eftersom det skulle försätta dem i konukurs.

Läkare tränas att leta efter sjukdom och inte vad som kan hjälpa oss att läka permanent och läkemedelsföretagen sponsrar ofta läkarutbildningen på olika sätt för att göra läkarna till en del av sin säljstyrka och skriva ut läkemedel för allt möjligt.

Debatten handlar idag om funktionsmedicinens (de så kallade kvacksalvarnas) inställning till läkning och helande där kroppens ges naturliga byggstenar för självläkning, permanent. Jag undrar vilka som var intresserade av att starta den debatten?

Research is finding more and more drugs to help us feel better. The problem is that the drugs are meant to relieve the symptoms, not to heal. And, the third most common cause of death in the western world is side effects from drugs, taken at the right dose, most of the time prescribed by a doctor! To me, this is profound and it has taken me many years (and some heavy drug consuming) to realize it.

The pharmaceutical companies want to make money, their aim is always going to be to find more drugs and to make us need them more and more because that's how they make more money out of selling it to us. Their aim will never be to heal you because that would make them go out of business.

Doctors are trained to look for sickness and not what makes us heal permanently and the pharmaceutical industry have bought in to the medical training to make all doctors part of their sales team of prescribing drugs for anything.

And the debate is about the functional medicines approach to healing; giving the body the natural building blocks to heal itself, permanently. I wonder in whose interest that started?

Från rädsla för att dö till att älska livet

Jag har spenderat vissa perioder i mitt liv där jag varit rädd för döden och faktiskt förväntat mig att mitt liv skulle bli kortare än de flestas. Jag kan nog inte säga att en läkare faktiskt sagt det till mig men jag upplever att de många gånger insinuerat det. Jag har däremot fått veta att mina sjukdomar skulle förvärras över tiden och därtill alla mina symtom. Jag är vanligtvis en person som njuter av alla de små fantastiska detaljerna i livet men jag har även haft perioder när jag bara har varit urtrött på hela grejen, då jag inte kunnat se hela bilden, då jag ställt mig själv frågan - är det verkligen värt det? För mig har insikten om att jag har så mycket makt över mitt eget liv verkligen varit livsomvälvande. Jag brukade tro att mitt liv låg i händerna på mina läkare, jag litade blint på allt de sa. Men någonstans så gick det upp för mig att det är jag som har makten över mitt liv, jag får välja. Jag väljer hur jag tar hand om min kropp och själ och jag bestämmer hur jag vill se på världen, mitt liv och mina förutsättningar.

Att verkligen låta den här insikten få landa har verkligen förändrat mitt perspektiv. Från en rädsla för att dö till en kärlek till livet.

Var är du?

I've spent some periods in my life being scared of dying and honestly thinking that my life would be shorter than average. I can't say today that any doctor ever told me this but I've felt many times that they insinuated it. And I have been told that my conditions would get worse over time and also all my symptoms. I'm usually a person enjoying the small beutiful details of life but I've also had times when I've been just fed up with it all, not really seeing the full picture, asking myself whether it's worth it.

To me, realizing I have so much power over my life has been truly life changing. I used to think that I was in the hands of my doctors, trusting blindly everything they said. Somewhere it just dawned on me that the power is in my own hands, I get to choose. I get to choose how I treat my body and my soul and I get to decide how I see the world, my life and my circumstances.

Really letting all of this sink in has really been mind blowing to me and has utterly changed my perspective. From the fear of dying to the love of living.

Where are you?

With all my love, Helena

Förändring kräver vilja

Jag har så många gånger i mitt liv trott att jag velat förändring. En förändring i frustrerande arbetssituation. En förändring genom att bild familj. En förändring i min meditationsrutin. Oavsett vad är viljan viktigast. Att bara önska förändring räcker nog inte. En sense of urgency tror jag också är bra. För tre år sedan började jag verkligen bli desperat. Jag var sjuk, mina dagar bestod av ändlösa läkarbesök, massa symtom, ingen gav mig några svar mer än information om att det troligtvis skulle bli värre. Den desperationen vändes så småningom till vilja, en desire. En stark vilja att förändra min prognos. Det var då en möjlighet till en ordentlig livstilsförändring dök upp.

Även om förändringen var tuff, direkt och extremt energikrävande så kunde jag göra det för att jag hade viljan, desire. Det var min drivkraft, min motivation och jag var hela tiden 100 % investerad i en livstilsförändring.

Det har också hjälpt mig att förstå varför vissa förändringar är så svåra, jag saknar viljan, desire. Vilja från hjärtroten. Nu försöker jag hitta den där viljan för att faktiskt vilja föröndras eller helt enkelt lämna det tills jag hittar viljan.

Vad har du en äkta vilja att förändra?

This is so true for me. There have been so many times in my life when I have thought I wanted some kind of change. Wanted to get out of a frustrating work situation. Wanted to find someone to start a family with. Wanted to start meditating daily. Whatever it is I think desire is key. Just wanting is not enough. Desiring is required. A sense of urgency might also be fueling.

Three years ago I was getting desperate. I was really sick, my days where endless with doctors appointments and various symptoms, no one was giving me any answers other than that it would most probably get worse. The desperation somewhere along the way turned to a desire. A real desire for a change of my prognosis. That's when my opportunity for a lifestyle change came around.

Even though the change was tough, immediate and highly energy consuming I was ready to do it because I had the desire. That was always my driver, my motivation and kept me always 100 percent invested in changing my ways.

This has also made me understand why some changes are much harder, it's because I'm high on wanting but low in desire. Real heartfelt desire. And I'm trying to make sure to find a desire for real change or just simply leave it be until I do.

What are you wanting to change? What are you desiring to change?

With all my love, Helena

Jag är VD i mitt eget liv

Jag har verkligen övat på det här de senaste åren men det var Kris Carr som nyligen så fint formulerade det åt mig. Jag litade blint på allt mina läkare sa åt mig i så många år. Om läkarna sa åt mig att jag var sjuk så kände jag mig riktigt sjuk. Om läkarna sa åt mig att jag var på bättringsvägen så var det så jag kände mig. Om de sa åt mig att vila så var det vad jag gjorde. Inte för en sekund lyssnade jag till min egna inre kompass.

Jag säger inte att läkarna alltid hade fel, men de hade inte nödvändigtvis alltid rätt heller. De kände inte mig, inte lika bra som jag. Och genom att ge dem all makt kände jag mig verkligen maktlös. Och maktlöshet kommer aldrig att vara bra för din hälsa.

När jag diagnostiserades med autoimmun hepatit så fick jag en av de allra bästa och mest framstående läkarna inom området. Han hade en riktigt fin meritlista men han fick mig aldrig att känna mig bekväm. Han lyckades aldrig lyfta mig eller ge mig hopp. Han kunde inte förklara för mig vad som hände och han kunde aldrig försäkra mig. Jag hade vid det laget mött min beskärda del av "läkare-som-missat-lektionen-i-att-hantera-människor-och-känslor", men av någon anledning fick jag nu nog. Så jag krävde att få byta läkare, vilket sköterskorna verkligen ifrågasatte eftersom han var expert på området. Men jag har aldrig ångrat det valet.

När jag några år senare bestämde mig för att gå min egen väg för att återfinna min hälsa var det inte svårt att inse att jag skulle behöva vara VD i mitt eget liv och min resa. Jag anställde rätt personer att hjälpa mig och jag var faktiskt ganska kräsen i rekryteringsprocessen, och jag lyssnade alltid framför allt på mitt hjärta. Jag rekryterade de bästa (och mest kärleksfulla) läkarna, de bästa funktionsmedicinska experterna, den bästa yogaläraren, den bästa terapeuten, den bästa näringsfysiologen, den bästa andliga vägledaren och den bästa personliga tränaren. Bäst för mig. Och jag säkerställde förstås att jag hade de bästa av cheerleaders och stöd runt omkring mig. Kort och gott, jag säkerställde att jag hade det bästa möjliga teamet för att hjälpa mig att läka samtidigt som jag själv behöll makten och ansvaret.

Om du är riktigt sjuk och svag kan det kännas övermäktigt att vara VD när du bara vill ligga under täcket i baby pose, men för mig var det här en av de mest empowering beslut jag gjort och det gjorde mig så otroligt mycket starkare.

I've really been practicing this one the last couple of years but it was Kris Carr who recently put this so beautifully put this into words for me.

For years I was blindly trusting in my doctors. If the doctors told me I was sick, I felt really sick. If the doctors told me I was getting better, that's how I felt. If they told me to rest so I did. Not listening to my own inner guidance.

A few years later when I decided to go on my own quest for health I also realized that I was going to need to be the CEO of my own journey. And I hired the right people to help me and I was quite picky in the recruitment process, always listening to my heart first and foremost. I hired the best (and heartedly) doctors, the best fuctional practitioner, the best yoga teacher, the best therapist, the best nutritional coach, the best spiritual guidance and the best personal trainer. Best for me, that is. And of course, I made sure I had the best cheerleaders and the best support group in the world. In short, I made sure I had the best possible team to help me heal while still being in charge and taking full responsibility.

If you are really weak it can seem really overwhelming to be the CEO when you just want to lay in baby pose under your sheets, but to me this was one of the most empowering choices I ever did and it made me so much stronger.

 I've really been practicing this one the last couple of years but it was Kris Carr who recently put this so beautifully put this into words for me.

For years I was blindly trusting in my doctors. If the doctors told me I was sick, I felt really sick. If the doctors told me I was getting better, that's how I felt. If they told me to rest so I did. Not listening to my own inner guidance.

I'm not saying the doctors was always wrong, but they weren't always necessarily right either. They didn't know me, not like I did. And by giving them all the power I felt really powerless. Powerlessness is never going to be good for your healing.

When I was diagnosed with autoimmune hepathitis I got one of the best doctors in the field. He had a really good resume but he never managed to make me feel good. He was never able to lift me up or give me hope. He couldn't explain to me what was going on and he didn't make me feel assured. I had met my fair share of "medical-doctors-who-missed-the-class-about-dealing-with-feelings-and-people" before but this time, for some reason I had had enough of that. So, I demanded a change, though the nurses really questioned me, because he was an expert in my field. And I never regretted it.

A few years later when I decided to go on my own quest for health I also realized that I was going to need to be the CEO of my own journey. And I hired the right people to help me and I was quite picky in the recruitment process, always listening to my heart first and foremost. I hired the best (and heartedly) doctors, the best fuctional practitioner, the best yoga teacher, the best therapist, the best nutritional coach, the best spiritual guidance and the best personal trainer. Best for me, that is. And of course, I made sure I had the best cheerleaders and the best support group in the world. In short, I made sure I had the best possible team to help me heal while still being in charge and taking full responsibility.

If you are really weak it can seem really overwhelming to be the CEO when you just want to lay in baby pose under your sheets, but to me this was one of the most empowering choices I ever did and it made me so much stronger.

With all my love, Helena