Jag har verkligen haft en komplicerad relation till hoppet. För mig är det depressionens motsats. När hopplösheten griper tag, kan det kännas som att det inte finns så mycket att leva för, när vi inte längre hoppas, på någonting. Jag vet också det exakta tillfälle då jag tog mig ur den depression jag hade i tidiga tjugoårsåldern, det var när hoppet återvände. Det slog ner i mig som ett blixtnedslag. Även efter min depression hade jag och hoppet en lite knagglig relation. Jag kunde hoppas och hoppas att jag var på väg att bli bättre när jag var sjuk men så snart en läkare sa åt mig att så inte var fallet så blev jag förbannad, både på hoppet och på mig själv. Det kändes som att det var längre att falla ju mer jag hade hoppats. Nu vet jag att det inte handlade om ett illojalt hopp utan om att jag lät någon utanför mig själv diktera mitt liv. Jag tror också att mitt envisa hopp var en av de viktigaste byggstenarna i mitt tillfrisknande.

Jag försöker ha en annan relation till hoppet idag. Jag låter det blomstra och föder det ständigt med härliga fantasier så att det aldrig behöver hungra. Jag vet förstås inte om det kommer att bli precis så som jag hoppas, men jag litar på att det i så fall finns en ännu bättre plan för mig och det värsta som kan hända är ju att jag varit glad i onödan. Och det är inte så pjåkigt tycker jag.

Med all min kärlek,

Helena