Det finns många olika sorters rädslor och jag tror att de kan se väldigt olika ut i våra liv. Rädsla för att göra bort sig eller inte bli accepterad, rädsla för att gå in i en mörk gränd, rädsla för att bli ensam. En av mina stora rädslor är hälsorädslan. Rädslan för att bli sjuk igen. När den rädslan väcks i mig så är det som att hela världen börjar gunga, det nästan svartnar för ögonen och det finns inte utrymme för något annat än just den rädslan. När jag analyserar den så får jag syn på allt möjligt spännande som jag inte visste fanns gömt där. Jag kan börja tro att allt jag gjort för min hälsa är förgäves. Jag börjar tänka att hela jag är en bluff och att allt jag tror på och står för bara är nonsens. Jag tror att jag ska dö och inte hinna med allt jag vill göra i det här livet. Och det värsta av allt är att min hjärna, under rädslans påverkan, tror att allt det där är sant.
Rädslan har en livsviktig funktion i våra liv, den har förmodligen räddat både ditt och mitt liv både en och två gånger då vi på grund av den valt att inte hoppa in i den där bilen, att inte gå in i den där gränden eller att inte bada i det där vattnet. Jag är tacksam för att min rädsla finns men jag har också behövt utveckla sätt att hantera den när den inte har en funktion, när den inte är sann. Dessutom får inte kärleken plats när rädslan är stor och jag vill leva ett liv i kärlek.
Här är några av de saker jag gör när rädslan vill övermanna mig.
- Jag möter den med rak rygg. Istället för att försöka gömma mig för den med konsekvensen att den äter upp mig fullständigt så kan jag möta den, fråga vad den vill och våga känna den ett tag. Efter ett tag brukar den mattas av i styrka.
- Jag skriver/ pratar av mig. Ofta är tankarna otroligt irrationella när vi är i rädslans grepp. Att få ut tankarna i ord kan ofta hjälpa oss att se hur tokiga de kan vara.
- Jag kommer tillbaka till nu. Jag försöker fokusera på något jag har framför mig, ett ljud, en förnimmelse i kroppen eller en doft. Här och nu finns inte rädslan, den bor i tankarna om då och sen och när jag kommer hit, till det här ögonblicket kan jag se att allt är okej, just nu.
- Jag tröstar mig själv. Ibland lägger jag helt enkelt händerna på mitt hjärta och försäkrar mig om att jag finns här för mig, oavsett vad och alltid. Jag klarar så mycket mer än jag tror och jag är oändligt stark när jag vågar lita på mig själv.
- Jag byter miljö/ distraherar mig. Att ringa någon, gå ut i naturen eller helt enkelt sätta på en film är ibland ett sätt att ta udden av rädslan. Även om jag inte tror på att undvika så kan en paus ifrån hela situationen hjälpa att få lite distans och kanske ett nytt perspektiv när vi väljer att titta på den igen.
Vilka är dina knep för att hantera din rädsla?
Med all min kärlek,
Helena
