Vi har en ganska komplicerad relation, jag och min prestationsprinsessan. Någon sorts hatkärlek. Hon har pushat mig genom skolan, i yrkeslivet, i utveckling, fördjupning och breddning. Hon har hjälpt mig på många sätt. Men hon sätter också ofta krokben på mig. När jag ger bort min makt, till henne. Då kan hon verkligen sätta griller i huvudet på mig. Hon säger att jag inte duger. Att ingen bryr sig. Att jag måste kämpa hårdare. Hon påstår att jag inte förtjänar lugn och ro, bara vara. Hon klagar på mig när det blir för bra, för härligt, för skönt, då tycker hon det är dags att utsätta mig för prövning. Skapa utmaning där ingen finns. Jag ser henne idag. Jag hör skillnad på hennes röst och min egen. Jag vet när det är hon, inte jag, som har tagit kommandot. Men jag har ännu inte alltid förmågan att hantera henne, att sätta henne på plats när det behövs, att ge henne en mindre framträdande roll i min orkester där jag är dirigent. (Och hon är bra på att kidnappa även den processen, göra den till prestation och krav, vilket ju direkt sätter henne i dirigentposition igen.)

Hon brukar också ofta påminna mig om vad "folk" eventuellt kan tycka om vad jag gör eller inte gör. Hon tror att andra ska döma mig och kring det bär hon på mycket rädsla.

Jag läste i Elizabeth Gilberts bok Big magic om en tjugo-nånting som hade pratat med en sjuttio-nånting om att hon oroade sig så mycket över vad folk skulle tycka om den hon var, det hon sa och det hon gjorde. Sjuttioåringen svarade någonting i stil med; I 20-30-årsåldern oroade jag mig för vad folk skulle tycka om mig, i 40-50-årsåldern bestämde jag mig för att strunta i vad folk tyckte och göra min grej oavsett, men det var först i 60- och 70-årsåldern jag insåg att folk inte tycker nånting alls om mig, alla har fullt upp med sig själva.

Jag tycker det är klockrent. Jag tror det är sant. Så jag försöker leva i enlighet. Folk tycker inte så mycket alls. Och även om någon skulle göra det, så kan jag ägna en livstid åt att försöka göra alla nöjda och ändå inte lyckas eftersom jag inte kan läsa någon annans tankar, förstå deras presferenser, motivation eller förväntningar. Så, jag placerar min prestationsprinsessa någonstans långt bak där i orkestern. Hon får spela triangel, men bara när jag slår in henne.

Sköna, lata dagar, jag älskar er!

Med all min kärlek,

Helena

Jag tror inte att vi kom hit för att passa in, vi kom alla hit för att vara och leva vårt unika, autentiska jag. Mycket hos oss i den här mänskliga erfarenheten är detsamma; vi kan alla välja mellan kärlek och rädsla, vi behöver alla bli sedda, hörda och bekräftade, vi blir glada, ledsna, arga och förundrade, vi gör alla så gott vi kan. Samtidigt kommer vi hit med vår unika DNA, våra förutsättningar, vår personlighet och våra talanger. Den unika uppsättning som är du har du fått av en speciell anledning. Om det var tänkt att vi skulle vara identiska så hade vi varit det. Det är meningen att du ska lära känna och utforska dig själv, se inåt, för att på så sätt ta reda på hur du på bästa sätt kan göra nytta utåt. Det finns saker som bara du kan, som bara blir som de ska om du lever ut dina talanger. Blir mer av den du är.

Jag tror att det är när vi börjar lyssna för mycket på omgivningens åsikter, förväntningar och krav, det är då vi förlorar oss själva. Det är när vi missat att lyssna på vår inre vägledning vi hamnar på jobb som fullständigt dränerar oss, i relationer som skadar oss och i ett liv som gör oss bittra.

Jag säger, som vanligt, inte att det är lätt, jag säger att det är möjligt. Så, var stilla, lyssna, vad viskar ditt liv?

Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd.

Med all min kärlek,

Helena

Prestationsprinsessan och jag

Vi föds som original men dör som kopior