Om jag verkligen försökt alltså, verkligen ansträngt mig. Visst, jag stöter hela tiden på människor som jag uppfattar som galna, dåliga eller konstiga (även om jag älskar konstigt). Men när jag väl lägger min energi på att förstå så gör jag alltid det. Jag tänker det som två utkikstorn. Jag är i mitt och du är i ditt, utkikstorn. Det är utifrån våra respektive utsiktsplatser vi ser världen och filtrerar allt som kommer i vår väg. Våra utkikstorn är byggda på kunskap, erfarenheter, personlighet, värderingar och kultur. Du och jag diskuterar ett träd. Vi är båda överens om att trädet vi båda tittar på är ett vackert träd. Vi är överens om att vi vill använda trädet på något sätt. Men när du börjar prata om att dricka kokosvatten så förlorar du mig eftersom du inte kan dricka kokosvatten från en tall vilket är det jag ser. Vi börjar argumentera huruvida vi ska dricka kokosvatten eller inte och du missförstår mig och tror att jag inte vet att det finns kokosvatten inuti en kokosnöt. Det är då jag bestämmer mig för att lämna mitt utkikstorn, min ståndpunkt och klättra upp i ditt. När jag kommer upp i ditt utkikstorn ser jag att du tittar på en palm och förstår med en gång varför du höll på att prata om kokosvatten. Jag kan också förklara för dig att jag trodde, eller utifrån mitt utkikstorn, så diskuterade vi en tall och det var därför jag inte förstod dig.

Jag tänker att i all kommunikation så är det mitt jobb att försöka förstå dig och ditt jobb att försöka förstå mig samtidigt som jag kommer ihåg och håller fokus på att jag är ansvarig för mig själv, mina tankar, känslor, ageranden och reageranden. Jag försöker göra det genom att ha ett öppet sinne, ställa öppna frågor, vara nyfiken och försöka släppa så många av mina fördomar som jag kan. Alltid när jag anstränger mig och lyckas klättra upp i den andres utkikstorn så förstår jag varför personen beter sig som den gör.

Fokusera hellre på att förstå än att bli förstådd.

Med all min kärlek,

Helena