diagnos

En diagnos är inte svaret

Jag vet själv hur tungt det varit med varje ny diagnos. Som om världen helt plötsligt förändrats fundamentalt, bara för att en läkare sätter en ny etikett på mig. Som om hela livet behöver omvärderas, allt behöver ses på med nya glasögon. Men ingenting har egentligen förändrats, sekunden innan du fick diagnosen till sekunden efter. Du är samma. Eller i alla fall inte mer annorlunda än du annars skulle varit från en sekund till en annan, en dag till en annan. De flesta diagnoser är ett samlingsnamn på ett gäng symtom och för att göra din symtomlindring lättare att välja ut får du en etikett som gör att du kan läggas i ett fack tillsammans med andra som har liknande symtom och få liknande symtomlindring som dem, det är allt. Fibromyalgi är latin för vävnads- och muskelsmärta. Ulcerös colit betyder blödande tjocktarmsinflammation. Multipel skleros betyder flera förhårdnader i det centrala nervsystemet. En diagnos är ett samlingsnamn på symtom. Det är ingen prognos.

Det finns dem som inte har några diagnoser men ändå mår mycket sämre än dem som har flera. Ibland kan det förstås vara skönt att få en diagnos som förklarar vissa skeenden och typiska besvär, men det är aldrig hela svaret. Det handlar fortfarande om symtom och det är aldrig där vi hittar det grundläggande svaret.

Med all min kärlek,

Helena

Det finns alltid saker du kan göra

Mitt syfte med allt jag gör i Pure Personal Power handlar om att hjälpa dig att ta tillbaka makten över ditt eget liv. Att ha makt innebär också att ha ansvar. Ansvar för våra val, våra tankar, känslor och för hur vi agerar i världen.  Oavsett vilka specifika utmaningar du har i ditt liv så finns det alltid så mycket du kan göra för att hantera, förändra och ibland till och med, bli av med de utmaningarna. 

En diagnos är inte en prognos, oavsett vilket diagnos du fått så kan du göra massor av saker för att förbättra din hälsa och livskvalitet. Det finns ingenting som är kroniskt, förändring är det enda som är konstant, så ge inte upp när det gäller att hitta sätt att förbättra dina odds. En dålig uppväxt behöver inte förstöra hela ditt liv, du kan vända dina erfarenheter till något positivt och hjälpa både dig själv och andra. Taskiga förutsättningar i ditt liv är troligen ett drömscenario för någon annan - jobba med det du har. 

Jag säger inte att det är lätt, jag säger att det är möjligt. Ibland kräver en förändring massor av kraft och energi, research, trial and error, misslyckanden och lärdomar. Men ge inte upp! Om du inte vill förstås, men då är det ditt aktiva val som du behöver ta ansvar för. 

Jag försöker inte uppmuntra till icke acceptans eller ett liv i om-bara-land,  jag uppmuntrar till att leva i nu utan att ge upp tanken om ett bättre framtid - det finns alltid saker du kan göra!

Med all min kärlek,

Helena

En kronisk diagnos är ingen livstidsdom

Alla diagnoser jag har "fått" har varit kroniska sådana. Det har gjort att jag, förutom att kämpa med att bli bättre från det akuta tillstånd där de upptäckts, också behövd bearbeta en livstidsdom. Hur kommer den här sjukdomen att utvecklas över tid? Hur många skov kommer jag att få? Hur kommer den här domen att påverka min livskvalitet och mina möjligheter att uppfylla mina drömmar? Det har gjort sjukdomsperioderna så mycket jobbigare och svårare att hantera. Det har ofta känts överväldigande.  Idag har jag en annan syn på kroniska diagnoser. Vi kan läka, även från dessa. Och även om vi inte gör det så skulle jag hellre benämna det som går i skov som återkommande. Kanske kommer sjukdomen tillbaka efter att den har läkt, kanske gör den inte det alls. Men alldeles oavsett så tycker jag att det är fel att så många människor idag går omkring med domen av en kronisk sjukdom trots att de är hälsosamma och symtomfria idag. 

Jag har läst forskning som visar att det finns många fall, inom samtliga kroniska diagnoser vi känner till idag, där människor blivit både läkta och botade, trots att det ansågs medicinskt omöjligt. Det finns alltid hopp. Och jag tror att hoppet är det viktigaste av allt, särskilt för dem som är sjuka.

Frågar du mina läkare så har jag sex autoimmuna, kroniska diagnoser. Frågar du mig så är jag frisk.

   Med all min kärlek,

Helena

Om autoimmunitet

Det var inte förrän jag hade tre eller fyra olika diagnoser som min läkare först nämnde termen autoimmunitet för mig. Som jag minns det kom det mitt i en mening, typ; Eftersom du är autoimmun så är det inte otroligt att flera diagnoser kommer att komma med åren. Eftersom jag inte kände till begreppet hade jag inte förstått att det fanns en koppling mellan mina olika diagnoser. Och det var först ytterligare ett par år senare som jag förstod att länken autoimmunitet som fanns mellan mina diagnoser faktiskt var en stor fördel i mitt läkande. Autoimmuna sjukdomar ökar snabbt, främst i västvärlden, och läkemedelsföretagen är inte sena på att ta fram starkare och starkare immunnedsättande mediciner varje år. Vanliga autoimmuna diagnoser är reumatism, lupus, MS, sköldkörtelproblematik, inflammatoriska tarmsjukdomar, psoriasis, celiaki och över 70 andra. Autoimmuna sjukdomar har en central biokemisk process gemensam; en immunologisk respons som kallas systemisk inflammation vilken resulterar i att kroppen attackerar sina egna celler.

Vi känner alla till att vårt immunsystem är kroppens försvar för att motverka sjukdom men vid autoimmunitet blir immunförsvaret förvirrat. Din kropp försvarar sig mot något; ett virus, ett giftämne, en allergen, mat du ätit eller till och med stress när immunförsvaret omdirigerar och börjar attackera den egna kroppen istället. I mitt fall började det i tarmen för att sedan förflytta sig till levern, huden och blodet.

Immunförsvarets förvirring kommer från något som kallas molekylär härmning. Även om vi inte alltid vet varför det uppstår från början så vet vi att det i princip inte sker i områden som saknar rinnande vatten, toaletter eller sterila miljöer. Det är också mycket ovanligt hos personer som växer upp på en bondgård eller liknande, där de utsätts för smuts, insekter och infektioner eftersom det tränar ditt immunförsvar i att förstå vad som är "du" och vad som är främmande.

Det dyker ständigt upp ny forskning kring funktionella behandlingsmetoder för autoimmunitet och systematisk inflammation och jag blir både arg och ledsen när jag tänker på att det i snitt tar 17 år från att forskningen kommer ut tills skolmedicinen tar till sig den. Under tiden behandlas så många människor med aggressiva steroider, kortison och immunnedsättande medicin med allvarliga biverkningar när de skulle kunna bli friska genom att bara ändra sin livsstil.

Jag har läkt med en kombination av de båda. Först med skolmedicin för att lugna ner akutläget och sedan med en mer holistisk approach och genom att förändra min livsstil. Fortsätt följa mig här så får du all info om hur jag gick tillväga.

It wasn't until I had three or four different diagnosis that my doctor first mentioned the term autoimmunity. As I remember it, it was offered in the middle of a conversation like: Well, since you're autoimmune it's not unlikely that other diseases might show up as well. Since I wasn't really familiar with the term I had never understood the link between my different diagnosis. But it wasn't until a couple of years later I understood that the link was actually a huge benefit in my healing.

Autoimmune diseases are increasing fast, mostly in the developed world and the medical industry are keeping up with producing stronger and stronger immuno suppressants every year. Common autoimmune diseases include rheumatoid arthritis, lupus, multiple sclerosis, thyroid disease, inflammatory bowel disease, psoriasis, celiac disease and more than seventy more. Autoimmune conditions are connected by one central biochemical process: a runaway immune response also known as systemic inflammation that results in your body attacking its own tissues.

As we all know our immune system is usually the body's rescue squad for fighting disease but when it comes to autoimmunity the immune system gets confused. Your body is fighting something; a virus, a toxin, an allergen or food or even a stress response when the immune system redirects and starts to attack your own body. In my case it started in the gut, then moved on to the liver, the skin and the blood. 

The immune system confusion results from something called molecular mimicry. Even though we don't always know why this occurs in the first place we know it's practically non existing in places where there's no running water, flushing toilets and no sterile environments. It's also much less common in people growing up on a farm or the like, whereas you're exposed to dirt, bugs and infections because it trains your immune system to recognize what is "you" and what is foreign.

There is so much research coming out now around functional treatments for autoimmunity and the systemic inflammation and I get both angry and sad thinking about the usual gap of 17 years from when the research start getting out there until the conventional medicin catches up. In the meantime so many people are treated with aggressive steroids and immuno suppressants with serious side effects when they could get well by just adjusting their lifestyle. 

I have healed with a combination of the two. First conventional medicine to calm the acute state and then by taking a more holistic approach and changing my lifestyle. Keep following my story to get all the info on how I did that.

With all my love,

Helena

 

Våra gener laddar vapnet, vår livsstil trycker på avtryckaren

Våra gener har inte förändrats dramatiskt de senaste 200 hundra åren men cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, autoimmunitet, allergier och inflammationer har ökat enormt under samma tidsperiod. Anledningen: vår livsstil. Ny forskning visar att "vår" livsstil börjar påverka vår fysiska kropp långt innan vi föds. Vad vår pappa äter när vi kommer till och vår mammas emotionella tillstånd under graviditeten påverkar oss. Vi har förstås väldigt mycket mer makt att påverka vår livsstil när vi väl föds och särskilt när vi blir tillräckligt gamla för att själva bestämma över den men den spelar oavsett roll. Jag skriver inte det här för att ge någon panik, det är meningen att det ska ge kraft, vara empowering. Vi har makten att förändra vårt öde. Bara för att cancer finns i din familj betyder inte att du kommer att få det.

Jag tror dock samtidigt att det är meningen att vi ska gå igenom vissa utmaningar för att växa och lära oss och jag säger inte att det är någons fel när de blir sjuka. Jag har själv inte listat ut varför jag först blev sjuk när jag var 12 men jag förstår att den sjukdomen senare ledde till flera andra diagnoser och orsakssambandet dem emellan. Och jag är också ensam i min familj (vad vi känner till) om att ha autoimmunitet vilket borde betyda att min livsstil som liten måste varit riktigt dålig eftersom mina gener triggades men inte resten av släktens. Så var det inte.

Jag har inte riktigt svaret på frågorna och de är inte så viktiga längre. Jag är tacksam för alla de erfarenheter min första autoimmuna diagnos har lett till. Men jag tar också tillbaka makten över min livsstil för att säkerställa att den inte trycker på avtryckaren för några fler sjukdomar i framtiden.

Our genes has not changed dramatically over the last two hundred years but cancer, heart disease, autoimmune disease, allergies and inflammatory disorders has rocketed through the roof under the same period. The answer: our lifestyle. 

Did you know that new research shows that "our" lifestyle start affecting our physical body long before we're born. The diet of our father at the time we're conceived and the emotional state of our mother while she was carrying us affects us. Of course, we have a lot more power over our lifestyle when we're actually born and especially when we become independent adults but it matters anyhow. This is not meant to freak anyone out, this is meant to be empowering. We have the power to change our destiny. Just because cancer runs in the family doesn't mean you're gonna get it.

However, I also believe that some challenges we need to go through in order to grow and learn and I'm not saying that being sick is anyone's fault. I, myself, haven't figured out why I got sick when I was 12 but I do understand what that disease later lead to and that all other diagnosis was a consequence of that first one. And I'm also the only one in my family (that we know of) that have any kind of autoimmune disease so that should mean that my lifestyle being a kid would have been extremely poor for me to trigger the gun since I'm the only one with similar genes getting sick. 

I don't have the answer for that and I don't really need it that much anymore. I'm grateful for all the experiences that first autoimmune diagnosis has lead me to. But I'm also taking the power I have now to do whatever I can to make sure that my lifestyle does not pull the trigger for any more disease in the future.

With all my love,

Helena

Gluten orsakar mycket lidande

Jag har levt glutenfritt i nästan halva mitt liv. När jag var 17 år diagnostiserades jag med celiaki. Det var under en rutin-koloskopi, som jag gör för att hålla koll på min ulcerös kolit och den ökade risken för tjocktarmscancer, som de upptäckte att jag knappt hade något tarmludd (vilket är det som absorberar näringen i maten vi äter). Att förändra mitt liv till glutenfritt var ganska jobbigt då. Jag minns att jag, två år efter att jag fått diagnosen, blev alldeles överlycklig när jag för första gången träffade en annan person som inte åt gluten. Det är mycket som har förändrats sedan dess. Gluten är ett protein som återfinns i vete, råg och korn. Glutenintolerans eller -känsligehet uppstår när kroppen inte kan hantera det proteinet. Många (ungefär 20% av befolkningen i Europa) som är känsliga mot gluten vet inte om det eftersom symtomen är så varierande och komplexa. Vissa menar att många autoimmuna sjukdomar, allergier, astma, trötthet och många andra sjukdomar har sitt ursprung i känslighet mot gluten (läs exempelvis den här studien på ämnet).

Den här frågan är ganska kontroversiell men det vi vet är att när du äter gluten fast du egentligen inte tål det så skapas en inflammation i kroppen och det är aldrig bra. När jag först diagnostiserades berättade dietisten för mig om en patient hon hade som slutat äta gluten vid 87 års ålder. Två veckor senare kom hon tillbaka till dietisten och sa: Jag har aldrig vetat förrän nu hur det känns att vakna upp och känna sig utvilad!

Det bästa med glutenkänslighet är att det är enkelt att bota. Så länge du håller dig borta från gluten så kommer du att må bra (det är ju bara klister "glue" som håller ihop brödet och vem vill äta klister?). De flesta labtester visar inte glutenkänslighet, endast celiaki, vilket inte alls är lika vanligt, så rekommendationen är att undvika gluten helt och hållet i 2-4 veckor. Märker du att du mår bättre, kanon. Om du inte känner någon större skillnad men däremot blir sämre när du äter gluten igen så har du en ledtråd där. Om du inte märker någon skillnad över huvud taget behöver du fortsätta söka för att hitta orsaken till att du inte känner dig på topp.

När jag lyssnar på min magkänsla och inte så mycket på forskningen är jag övertygad om att gluten är en viktig faktor i många av de sjukdomar och symtom vi ser i så många idag. Problemet är att även om forskningen nu faktiskt finns där ute så tar det i genomsnitt 17 år innan det accepteras in i sjukvården så vi kommer nog tyvärr se mycket lidande innan vi har kommit dit.

Vad säger din magkänsla?

I've been eating a gluten free diet almost half my life. At 17 I was diagnosed with celiac disease. It was while doing a routine colonoscopy, which I do regurarly to keep track of my ulcerative colitis and take tests for colon cancer, that they discovered I was almost out of villi (the small "hair" on your colon that absorbs nutrients). Adjusting my life to a gluten free one was quite tricky at that time. I remember jumping up and down when I, two years after being diagnosed, met my first fellow gluten intolerant person. A lot has changed since then.

Gluten is actually a protein that you find in whey, rye and barley. Gluten intolerance or gluten sensitivity is when the body can't handle that protein. Lots of people (around 30% of the population in Europe) who are sensitive to gluten don't know it because the symptoms are so wide and complex. Some say that a lot of autoimmune diseases, allergies, asthma, fatigue and many more derives from gluten sensitivity (read this study on the subject.)

There is a lot of controversy around this subject but what we do know for sure is that when you eat gluten though you're sensitive the protein will cause inflammation which is never good. When I was first diagnosed the dietitian told me about a patient she had seen who had gone off gluten at the age of 87. Two weeks later she came back to the dietitian saying: I've never known until now what it feels like to wake up in the morning feeling rested!

The best thing about gluten sensitivity of any kind is that it's totally cureable. As long as you stay off gluten you're fine (it's just the "glue" that keeps the bread from falling apart anyway and who wants to eat glue?). Most tests don't show gluten sensitivity, only full blown celiac disease which is not at all as common, so the recommendation is to stay off gluten completely for 2-4 weeks. If you feel better, great. If you don't feel instantly better but get a strong reaction when eating it again, well, there's a clue. If you feel no difference at all, you need to keep looking for other reasons for you not feeling great.

When I trust my gut feeling not looking too much into the research I'm convinced gluten is a main source for a lot of diseases and symptoms we see in so many today. The problem is that even though the research is out there the medical system wait 17 years, on average, before it's allowed to be taken into practice so in the meantime this could cause a lot of mayhem.

What does your gut feeling tell you?

IMG_3651 With all my love, Helena

Respektera vad min kropp behöver

Jag brukade göra vad de flesta gör. Hantera en huvudvärk med en tablett, om jag kände mig trött så fyllde jag på med koffein eller socker, om jag hade feber så tog jag en tablett för att kunna köra på. Men sen jag gjorde skiftet till att verkligen respektera min kropp och insåg att det faktiskt är det enda verktyget jag har i den här världen, så började jag att se det lite annorlunda. Någon sa att att ta ett piller för de fysiska problem du har, utan att ta reda på rotorskaken, är som att stänga av brandlarmet utan att släcka elden.

Jag undrar om vi skulle behandla vår bästa vän på samma sätt som vi ibland behandlar våra kroppar? Tänk dig att en nära vän skulle komma för att prata med dig om sina önskningar och behov och du skulle svara genom att sätta silvertejp över munnen på dem. Skulle du göra det?

När min kropp visar mig någon form av symtom så försöker jag ta reda på orsaken till symtomen. Om jag får huvudvärk så kanske jag behöver dricka mer vatten, få lite frisk luft, stressa ner eller ta något att äta. Får jag feber så kanske jag behöver vila, lugna ner mig och låta det där viruset få passera igenom mig på ett naturligt sätt. En av de första sakerna jag fick veta när jag fick min autoimmuna hepatit diagnos var att jag var tvungen att sluta ta tabletter, oavsett anledning (även om jag samtidigt fick starka doser kortison och immunnedsättande cellgifter) eftersom alla dessa piller verkligen sliter på levern. När jag några år senare pratade med min näringsfysiolog sa hon samma sak, men nu utifrån perspektivet att ge kroppen en rättvis chans att hitta sin balans.

Lyssna först, försök hitta rotorsaken, sen bestäm vad du ska göra. Ta inte bara ett piller för att det är bekvämt och för att det låter dig fortsätta ignorera vad din kropp behöver. (Fall inte för skiten de miljardtjänande läkemedelsföretagen försöker sälja på dig, de kommer aldrig känna din kropp lika bra som du.)

Sen mitt fokus har varit att ge min kropp det den behöver varje dag, sen jag prioriterat att hålla den naturliga balansen får jag nästan aldrig huvudvärk, ont i magen eller infektioner, vilket jag hade ganska ofta förr (och det är för någon som faktiskt äter immunnedsättande medicin varje dag). Och när jag känner av något, så lyssnar jag noga, undersöker vad som kan vara orsaken och agerar i enlighet. Det jag behöver göra är ofta att ta en promenad, dricka vatten, göra yoga, få lite extra sömn eller något åt det hållet.

Jag säger inte att jag tycker att vi ska gå omkring och må skit när det finns hjälp att få, jag säger bara att ett piller oftast inte är rätt väg för att hjälpa kroppen att återfå balansen. Mitt förslag är att nästa gång du känner någon form av obehag från din kropp, ta en minut för att fundera på orsaken, sen kan du agera. Behandla din kropp på det sätt du skulle behandla din bästa vän.

I used to do what most people do. Treating a headache with an aspirine, if I felt tired I would fill myself up with coffee or sugar, if I had a fever I would take a pill to suppress it. But since I made the shift of really honoring my body, realizing that this is the only tool I've got in this world, I started to see it a little differently.

Someone said that taking a pill for whatever ache or physical problem you have, without figuring out the root cause is like shutting off the fire alarm without putting out the fire.

I question whether you would treat your best friend the way we sometimes treats our bodies? Imagine your close friend would come to you to talk to you about their needs and desires and you would respond by putting duck tape over their mouth. Would you do that?

Whenever my body shows some kind of symptoms I try to figure out the root cause. If I get a headache, maybe I need to drink more water, get some fresh air, stress down or have something to eat. If I get a fewer, maybe I need to rest, wind down or let that bug pass through my body in a natural way. One of the first thing I was told when I got my autoimmune hepathitis diagnosis was to stop taking pills for whatever reason (all though I was prescribed heavy doses of cortisone and immuno depressants) because it takes its toll on the body. When I, a few years later, consulted a nutritional practitioner she said the same thing, but this time in order to give the body's natural balance a fair chance.

Listen first, look for the root cause, then decide on an appropriate action. Don't just take a pill because it's convenient and because it allows you to keep ignoring what your body needs. (Don't fall for a the crap that the multi billion dollar medical industry is trying to feed you, they will never know your body as well as you do.)

Since my focus has been on giving my body what it needs every day, keeping the natural balance my first priority I hardly ever get a headache, or a stomach ache or infections, which I had quite often before (and that's for someone who actually eats immuno depressants every day). And if I do, I listen carefully, investigate what could be the cause, then take action. The action often being going for a walk, drinking water, doing yoga, getting extra sleep or something like that.

I'm not saying I think we should be walking around feeling miserable when there are remedies, I'm just saying that pills are most often not the solution for getting your natural balance back on track. My suggestion is that next time you feel any kind of unease signal from your body, take a minute to try to figure out the cause of your discomfort, then act appropriately. Treat your body the way you would your best friend.

With all my love, Helena