Förlåt först

För någon månad sen lämnade jag mina vanliga blodprover på Vårdcentralen som jag gör varje kvartal. Även om jag är symtomfri och läker från grunden så står det fortfarande 6 kroniska diagnoser i min journal så läkarna vill ha koll. Ett av mina levervärden var något förhöjt. Ni som gått igenom en del hälsoutmaningar i livet känner säkert igen oron, rädslan, ångesten som väcks. För mig handlar det inte bara om rädslan för att bli sjuk igen, utan en ganska orealistisk rädsla för att hela min världsbild skulle vara fake, att jag skulle vara fake. Att allt som jag tror på och står för och lever i enlighet med bara skulle vara på låtsas, en barnslig dröm. Och det är en obehaglig känsla. Då gäller det att jobba med sig själv, att bli en observatör av tanke och känsla för att kunna sortera, inte gå så mycket in i.

När jag gör detta så märker jag att jag har en förmåga att välja om, från rädslofylld tanke eller känsla, till en med fokus på kärlek, på tillit, på lugn. Men jag märkte också att jag, innan jag väljer om, passar på att döma, ordentligt.

Allvarligt, hur dum får man vara? Men nu väljer vi tillit igen! 

På riktigt, har du inte kommit längre än så här? Men kom igen, du vet vad som är sant! 

Jag är så oerhört besviken på dig för att du hamnar här igen. Men, du vet att det bara är en rädslofylld tanke. 

Om de tankar och känslor vi har inte för oss dit vi vill, då behöver vi välja om och jag är helt övertygad om vår förmåga att göra det. Men istället för att döma och släppa taget eller döma och välja om behöver vi först förlåta. Förlåt den rädslofyllda tanken, förlåt dig själv för att du hamnade där igen, förlåt och förstå att du har en mänsklig erfarenhet, med allt vad det innebär. Jag skrev också om detta på Instagram.

Det var ingenting, det förhöjda värdet berodde troligtvis på att jag tränat hårt precis innan provtagningen. Ingen fara. Men alldeles oavsett så är övningen densamma; Förlåt och släpp taget. Förlåt och välj kärlek igen.

Med all min kärlek,

Helena

Känn det du känner

Var där du är. Motstånd mot båda skapar bara mer av det.  Att försöka trycka undan känslor som behöver ut har aldrig varit någon bra idé, ändå fortsätter vi att göra det. Oftast handlar det om attvi dömer känslan "jag har inte rätt att tycka synd om mig själv" eller "jag borde inte bli ledsen eller ta åt mig" eller "den där personen är inte värd din energi". Oavsett du gillar känslan eller inte så är den där. Och som bekant, medvetenhet är det första steget mot förändring. Förändring kommer inte genom förnekelse. Förändring kommer inte genom att lägga locket på.  Lägg inte sten på börda genom att dessutom döma det du känner. Känn känslan, benämn den, låt den riva runt i kroppen, ge den uppmärksamhet, och jag lovar, den tappar greppet mycket snabbare än du kanske tror. Motståndet är som klister. Acceptans är som vind. 

Med all min kärlek,

Helena

Vi handlar rationellt utifrån vårt perspektiv

Det här är verkligen ett återkommande tema i mitt liv, inom alla områden - min starka övertygelse att människor handlar rationellt utifrån sitt egna perspektiv. Men när jag ser hur vi ofta beter oss mot varandra, hur vi ibland attackerar, hetsar upp oss eller bara himlar med ögonen när den andra inte ser, så undrar jag vad vi egentligen tänker om varann. 

Fokusera hellre på att förstå än att bli förstådd. 

Väldigt få människor tror jag vaknar på morgonen och tänker "idag ska jag göra ett riktigt dåligt jobb", "idag ska jag vara en riktigt oförstående partner" eller "idag ska jag köra riktigt konstigt i trafiken". Vi gör alla så gott vi kan, utifrån våra resurser och förutsättningar. Tänk om vi istället skulle utgå ifrån det? 

En kollega som inte sköter sitt jobb som du tycker hen borde göra kanske faktiskt har fått andra instruktioner eller har andra erfarenheter än du vilket gör att deras beteende är rationellt för dem. Din partner som inte tycks förstå kanske är jätterädd att visa sina känslor och stanna upp och möta dig, baserat på sina tidigare erfarenheter eller sin osäkerhet. En trafikant som beter sig konstigt kanske har varit med om en läskig olycka och har precis bestämt sig för att våga sig ut på vägarna igen. Vad vet jag? Vad vet du? Vi vet mer om vi frågar, visar nyfikenhet, försöker förstå genom att klättra upp i den andres utkikstorn. 

Vad skulle hända om du bestämde dig för att under en dag  radera tesen "vad är det för fel på folk!" och istället utgå ifrån att människor vill väl, gör så gott de kan och agerar rationellt? Jag lovar dig att det blir en både skön och spännande dag! 

Med all min kärlek, 

Helena

When we know better we do better

Jag väljer att ha en positiv syn på världen och på människorna som bor här. Jag väljer att tro att vi alla gör så gott vi kan utifrån våra förutsättningar. Vissa kallar mig naiv, det är helt okej, men för mig blir livet så mycket vackrare och enklare och intressantare med den världssynen. Vi kan alla välja perspektiv, det är vår fria vilja.  Det här perspektivet gör att jag tror att de flesta val vi gör baseras på den kunskap eller information vi har för tillfället. När vi dömer en person som är annorlunda än oss så handlar det om att vi inte förstår personen än. När vi gör tokiga val för vår hälsa så är det för att vi inte vet bättre. När vi står vid ett vägskäl väljer vi oftast vägen vi känner till bäst.

Det är svårt att lära sig om vad hälsa är och sedan blunda för det. Vi har oftast lättare att förstå oss på personer som vi känner väl än en främling på gatan. För dem som behöver vetenskap som bevis finns svaren svart på vitt så snart forskningsrapporten publicerats. 

Vi lär oss hela tiden. Vi gör så gott vi kan utifrån den kunskap, information och erfarenhet vi har. Det betyder att det vi tycker är "vettigt" idag kanske inte är det imorgon för då har vi mer information. Om du någon gång har dömt en person på grund av hennes ursprung och sedan lärt känna henne vet du hur ont det kan göra. Håll ett öppet sinne. Gör så gott du kan. Vet att det inte finns några garantier. Förlåt dig själv och andra. When you know better you do better. 

Med all min kärlek,

Helena

What other people think of you is none of your business

Människor kommer att döma dig oavsett vad du gör, så du kan lika gärna göra det du vill. Jag vet att jag skrivit om detta tidigare men det är verkligen en som jag behöver jobba med så det är värt att upprepas. Andras åsikter.

Jag växte upp med Jantelagen (vem tror du att du är?). Jag har spenderat mycket tid och energi på att oroa mig över vad andra ska tycka. Tänk om de dömer mig? Tänk om det tycker att jag är korkad? Tänk om de tror att jag tycker att jag är förmer? Ja, du fattar. Det är verkligen utmattande och jag tror vi alla har varit där.

Men, grejen är ju den att vi inte kan hoppa in i folks huvuden, vi kan inte veta vilka värderingar och åsikter de har vilket gör det omöjligt för oss att faktiskt veta vad de tänker. I tonåren ville jag inte äta godis bland folk för jag tänkte att andra skulle döma mig och tänka Kolla på den där tjejen, där går hon och äter godis fast hon ser ut som hon gör, det är ju äckligt! (Jag blir verkligen ledsen idag när jag inser vilka mantran jag gick runt med i mitt huvud.) Jag förstod inte då, att beroende på deras kontext, så kunde tanken lika gärna vara Kolla på henne, hon verkar härlig och kärleksfull, unnar sig lite godis och verkligen njuter av det. Eller vilken annan tanke som helst. Men med största sannolikhet så skulle ingen reagera på vad jag gjorde över huvud taget. Vi tror ofta att människor ska tänka en massa saker om oss och döma oss baserat på vad vi gör när de 9 gånger av 10 inte tänker någonting om oss, de har ju fullt upp att fundera över sig själva eller kanske över vad du ska tänka om dem.

Du kan inte kontrollera eller veta vad andra ska tycka eller tänka om dig. Och du kommer aldrig att älskas av alla. Människor kan störa sig på dig av anledningar du inte i din vildaste fantasi visste fanns. Så du kan lika gärna göra din grej, med goda intentioner, och låta andra få göras deras.

People are going to judge you whatever you do, so you might as well do what you want. 

I've been around this topic before but it's one I really have to struggle with so it's worth repeting. Other people's opinions.

I grew up in a culture of "Jante" (who do you think you are?). I've spent a lot of time and energy on worrying about what other people might think. What if they judge me? What if they think I'm stupid? What if they think that I might think that I'm better? Yeah, you get it. It's really exhausting and I think we've all been there. 

But, the thing is, we can't jump into other people's mind, we can't know their values and opinions which makes it impossible for us to know what they might think. In my teens, I didn't want to eat candy in front of other people because I thought other people's judgement would be Look at her, how can she eat candy, looking the way she already does, it's disgusting. (I get really sad now realizing what mantras I kept feeding myself with.) I didn't realize that, depending on their context, the thought might as well be Ah, look at her, she seems like a really loving person, treating herself to some candy and really enjoying it. Or whatever other thought. But most probably, no one would notice what I was doing. We often think that other people will think certain things about us as a consequence of what we do or say when 9 times out of 10 they won't think anything about us, cause they're too busy with their own lives. 

You can't control nor know what other people think of you. And you're never going to please everyone. You might tick people off for reasons you could never imagine. So, you might as well do your thing, with good intentions, and let others do theirs.  

With all my love,

Helena