Har du någon gång reflekterat över hur mycket tid du spenderar i det som har hänt eller det om ska hända i förhållande till tiden du spenderar i nuet? Jag läste någonstans att när vi spenderar en fot i dåtiden och en i framtiden så pissar vi på nutiden. Klockrent. Och när vi tänker efter så inser vi ju att nuet faktiskt är det enda vi har. Jag börjar nog först nu inse hur mycket nytta jag har haft av min mindfulness- eller medvetandeträning. Hur mycket rikare mitt liv har blivit i takt med att jag har blivit bättre på att vara här och nu. Visst, jag kan ibland medvetet ägna mig åt dagdrömmar och härliga fantasier om vad som ska hända framöver och glädja mig åt underbara minnen men jag försöker vara medveten om när jag gör det och också då uppmärksamma att jag kanske missar magiska ögonblick just nu. Jag försöker även ägna mindre och mindre tid åt oro eller ångest eller åt att älta det som redan har varit.
Ju bättre jag blir på att vara i det som är, utan att döma, desto mindre tid ägnar jag åt att vara nervös eller orolig över något som ligger framför mig. När jag börjar tänka på något som ligger framför mig och märker att exempelvis oron kommer och hälsar på så försöker jag aktivt tänka igenom om det finns något jag kan göra för att minska oron just nu eller så väljer jag, oftast genom mitt andetag, att komma tillbaka till här och nu. Till där jag är just då och jag märker att oron inte finns i nutiden, den finns i framtiden, om framtiden. Varje gång jag gör det så minskar glappet till den situation jag faktiskt oroar mig för automatiskt och jag får mindre och mindre tid över för obehagliga känslor. Helt plötsligt var situationen här och nu, jag hanterar den och sen är den över, utan att jag har behövt lägga en massa energi på negativa känslor kring den.
På det här sättet kan jag liksom skjuta upp de obehaglia känslorna närmare och närmare den situation som jag känner oron ikring och jag behöver ägna mindre och mindre tid åt den. Det kanske låter komplicerat men det är faktiskt väldigt enkelt. Här och nu sitter jag och skriver de här orden. Jag känner mina fingrar mot tangentbordet. Jag hör trädens sus. Jag känner smaken av kokosvattnet jag just drack. Jag ser att orden formas på skärmen framför mig. Det är allt. Här finns inget annat. Bara nu.
Jag säger inte att det är enkelt. Jag säger att det är möjligt. Om du vill. Prova!
Med all min kärlek,
Helena